Vårt kulturarv blir mer tillgängligt

Det är ingen djärv gissning att digitala lärresurser kommer att bli ett allt viktigare komplement till de vanliga läromedlen. Nyligen lanserades DN-skolan, en social lärplattform som det går att prenumerera på och där lärare och elever kan publicera material och samarbeta. Utbildningsradion, UR, ligger i startgroparna för att paketera sitt material till digitala portionsbitar för att de ska kunna återanvändas i olika sammanhang.

Även svenska museer vill vara med och utveckla digitala lärresurser. Riksantikvarieämbetet ser framför sig att skolorna utvecklar lärresurser av det som finns i de egna databaserna och på museerna. Som exempel kan ett bältspänne från 1100-talet bli del i en app eller bildspel, gamla lagtexter kan bli underlag för olika slags spel.

Lars Lundqvist är chef för Riksantikvarieämbetets informationsutveckling. Han ansvarar för K-samsök som är ett verktyg för minnesinstitutionerna att göra sina data tillgängliga. Han ansvarar också för tjänsten Kringla som kommunicerar med K-samsök. Dessa ska kunna användas av skolorna och också vara möjliga att använda för att bygga andra tjänster utifrån.

– Vår idé är att K-samsök ska vara en sorts informationsallmänning. Det ska gå att hitta allt här och det ska vara fritt att använda, säger Lars Lundqvist.

Öppen för alla

Denna allmänning ska samla allt från det som finns på de stora statliga museerna till vad den lilla hembygdsgården har i sina gömmor. Allmänningen ska vara öppen för forskare, handläggare, lärare och skolklasser att använda och kanske till och med att vidareutveckla. Tanken är att kommersiella företag ska kunna dra nytta av dessa tjänster, precis som naturguider tar betalt för att lotsa vandrare genom skog och mark som tillhör allmänningen. K-samsök ingår i ett europeiskt nätverk, Europeana, där kulturarvsinstitutioner över hela Europa försöker göra sina kulturskatter sökbara.

–  Man kan säga att Europeana är som K-samsök fast på en högre nivå, säger Lars Lundqvist.

När det gäller Kringla är det en tjänst som vänder sig direkt till användarna. Den ska vara enkel att använda. Den som hittar en intressant sten eller en trolig fornlämning ska kunna lägga in den på Kringla. Lars Lundqvist ser framför sig hur tolvåringar ska kunna skapa appar genom enkla klicka-och-dra funktioner. Ju friare och ju enklare desto mer används det. Så är principen.

Lagar och attityder reser hinder

Tyvärr är det inte alltid så enkelt och inte alltid så fritt. Problemen är enligt Lars Lundqvist inte i första hand tekniska utan handlar om lagar och om attityder hos myndigheter. Samlingarna i Kringla består av material från så olika källor som från länsmuseer, hembygdsgårdar till Kungliga biblioteket och Riksantikvarieämbetet. Det ställer stora krav på samsyn, något som inte finns idag.

–  Lokala myndigheter sätter egna spärrar. De vill kunna ta betalt för saker som redan är offentligt finansierade. En myndighet kan kräva 1300 kronor för att någon ska få använda ett foto under ett år medan ett annat museum släpper det gratis. Det är en fråga som handlar om hur man tolkar sitt uppdrag, säger Lars Lundqvist.

Därtill finns material som inte är skyddat av upphovsrätten – exempelvis lagtexter - och allt detta material ligger huller om buller i samma sökfunktion.

–  Hela grundidén är att man inte ska behöva veta var materialet finns rent fysiskt. Man ska inte behöva veta vad museet heter, säger Lars Lundqvist.

Föremålen behöver en historia

Peter Karlberg är utbildningsråd vid Skolverket. Han menar att det måste bli lättare för lärare att hitta information, exempelvis bilder på föremål och kunna se hur dessa kan kopplas till undervisningen.

–  Om man tänker sig att en lärare skulle vilja använda sig av en bild av ett armbandsfragment som introduktion till vikingatiden behöver förstås objektet vara försett med information om var det hittats, vad det kan ha använts till och så vidare, säger Peter Karlberg.

Drömscenariot vore, enligt Peter Karlberg, om pedagoger och museipedagoger samarbetade för att göra kulturarvet lättare att använda i undervisningen. Genom att beskriva och märka upp resurserna ur ett pedagogiskt perspektiv och koppla dem till kursplanernas olika delar skulle både sökning och användande underlättas. En annan idé han har är att låta lärare som faktiskt använt resurserna i sin undervisning dela med sig till andra lärare till exempel genom att kunna lägga till information.

Mediehistoriskt arkiv på KB

Kanske är Kungliga Biblioteket, KB, den myndighet som är något på spåren. I deras satsning Mediehistoriskt arkiv lägger de ut böcker, eller delar av böcker. Satsningen för tankarna till det globala bokprojekt Google startade för några år sedan men sedan lade ner. 

–  Vi är inte ett folkbibliotek och inte direkt orienterade mot skolor utan mot forskare. Det hindrar inte att vi lägger ut material när vi kan och hinner, säger Isabelle Midy, forskningssamordnare på KB.

Mediehistoriskt arkiv hade från början ambitionen att lägga ut första kapitlet ur intressanta fackböcker men man har i många fall lagt ut hela böckerna. En sökning visar att titlarna spänner över ett brett fält, som exempelvis den uppmärksammande boken om Harry Schein som kom för några år sedan.

I de fall man inte publicerar hela boken utan bara enstaka kapitel kompletterar KB med kringmaterial som recensioner av boken, intervjuer med författarna etcetera.

Här har vi en tjänst som är föredömligt enkel att använda. Problemet är att den inte är heltäckande. Urvalet är gjort av forskningschefen Pelle Snickars och principen man arbetar efter är ”så fort som möjligt”, vilket i de flesta fall betyder två år efter att boken har kommit ut i bokhandeln. Isabelle Midy berättar även hon att det inte alltid är så enkelt att få loss upphovsrätten till de olika bokkapitlen.

–  Det händer att kapitelförfattarna inte vill släppa sina material. Det kan få till följd att vi bara publicerar delar av böckerna.

Hittills har KB koncentrerat sig på fackböcker. Men i planeringen finns det stora så kallade 40-talistprojektet, med skönlitteratur från den modernistiska storhetstiden i Sverige. Om allt går vägen ska skolklasser kunna läsa Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, för att inte tala om de stora arbetarförfattarna.
 

Text: Thomas Heldmark