Tidigare betygssystem

De som gick i skolans värld under 1900-talets andra hälft har upplevt tre olika betygssystem, det absoluta, det relativa och dagens mål- och kunskapsrelaterade betygssystem. Under 2000-talet reformerades det det mål- och kunskapsrelaterade systemet och fick en ny betygsskala.

Det absoluta betygssystemet

Det system med absoluta betyg som fanns fram till 1960-talet utgick från att det existerade en absolut och säker kunskap som skulle föras över till eleverna. Eleverna fick betyg varje termin från årskurs 1. Betygen fördelades enligt en sjugradig betygsskala som hade följande utseende.

A Berömlig
a Med utmärkt beröm godkänd
AB Med beröm godkänd
Ba Icke utan beröm godkänd
B Godkänd
BC Icke fullt godkänd
C Underkänd

Eleverna fick dessutom i folkskolan betyg i uppförande och flit enligt en fyrgradig betygsskala med betygsbeteckningarna A, B, C och D, där A var det högsta betyget.

I realskolan fick eleverna betyg i uppförande och ordning enligt betygsbeteckningarna

Uppförande

A Mycket gott
B Gott
C Mindre gott
D Klandervärt

Ordning

A Mycket god
B God
C Mindre God

Varje betyg angav ett visst mått av kunskap. Däremot fanns det mycket få anvisningar om vilka krav som de olika betygsstegen motsvarade utan den enskilde läraren var mycket fri i sin bedömning. Detta ledde till att skilda principer för betygssättning tillämpades av olika lärare i olika ämnen. Eftersom betygen användes som urvalsinstrument vid antagning till realskola, gymnasieskola eller universitet ökade kraven på att betygen skulle vara jämförbara. Betygssystemet kritiserades för att det inte fanns några anvisningar som angav vilka kunskapskrav de olika betygsstegen motsvarade.


Det relativa betygssystemet

Den 1 juli 1962 infördes det relativa, eller det grupprelaterade, betygssystemet i och med införandet av läroplanen för grundskolan Lgr 62. Det relativa betygssystemet byggde på den matematiska teorin om normalfördelning och hade som främsta syfte att på ett systematiskt och tillförlitligt sätt rangordna eleverna sinsemellan för att därigenom garantera ett rättvist urval till studier vid gymnasium eller vid universitet och högskola. Betyg skulle fördelas enligt en femgradig skala där det framgår hur många procent av alla elever som skulle ha ett visst betyg.

Betyg 1 2 3 4 5
Procent 7 24 38 24 7

Betyg sattes på lågstadiet och på mellanstadiet samt i årskurserna 7, 8 och 9. På lågstadiet sattes betyg i ämnena svenska, matematik, kristendom, hembygdskunskap, musik, gymnastik samt i årskurs 3 i slöjd. Betyg sattes sedan i fler ämnen ju högre årskurser eleven gick i.

Betyg i ordning och uppförande bedömdes enligt en tregradig skala för ordning och en fyrgradig skala för uppförande. Betygsbeteckningarna var A, B, C och D där högst betyg var A.

Minskat antal betygsstillfällen

I samband med att läroplanen för grundskolan Lgr 69 infördes, minskade antal betygstillfällen. Betyg sattes i årskurserna 3, 6 och 7 i slutet av vårterminen samt i slutet av varje termin i årskurserna 8 och 9. Även nu sattes fler betyg ju högre årskurser eleven gick i. De lokala skolstyrelserna hade rätt att ersätta betygsgivningen i årskurs 3 och 6 med annan form av besked. Betyg i ordning och uppförande upphörde i och med läroplanen för grundskolan Lgr 69, som började tillämpas läsåret 1970/71.

Fler tvåor och fyror än ettor och femmor i en klass

Från och med läroplan för grundskolan Lgr 80 skulle betyg sättas enbart i årskurs 8 och 9 såväl höst- som vårtermin. Vårterminsbetyget skulle avse hela läsåret och inbegripa även vad som behandlats under höstterminen. Betygen skulle ges i femgradig skala där medelbetyget var tre. Någon given procentsats för de olika betygsgraderna skulle inte finnas. Medelbetyget tre gällde för samtliga elever i landet. Normalt sett skulle dock antalet fyror och tvåor i en klass vara fler än antalet femmor respektive ettor. För den enskilda klassen kunde däremot medelbetygen avvika från riksgenomsnittet. Standardprov i svenska, matematik och engelska fanns för skolorna att använda som riktningsgivare för betyget tre.

Betygssystemet upplevdes som orättvist

Det relativa betygssystemet kom att kritiseras och ifrågasättas på flera punkter. Kritiken bottnade framförallt i att betygen inte sa något om elevernas egentliga kunskaper i ett ämne utan endast talade om hur en elevs kunskaper i ett ämne förhåller sig till andra elevers. Betygssystemet tillämpades inte heller alltid som det var tänkt och upplevdes därför som orättvist. Fördelningen av betyg skulle enligt teorierna bakom det grupprelaterade betygssystemet gälla för alla elever i landet i t.ex. årskurs 9. Det förekom emellertid att den enskilde läraren fördelade betyg i den enskilda klassen efter de angivna procenttalen.

Det ifrågasattes även om det var riktigt att utgå från en matematisk teori om normalfördelning som främst tar sikte på sådant som bestäms av slumpen, medan studieprestationer rimligtvis måste bero på andra faktorer.


Det mål- och kunskapsrelaterade betygssystemet

Mål- och kunskapsrelaterade betygssystem kan, i jämförelse med det grupprelaterade, ge bättre information om elevers kunskapsutveckling och kunskapsprofil. Kunskapsbedömningen i ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem blir annorlunda till sin karaktär än i ett relativt system. Det är inte som i det grupprelaterade systemet tillräckligt att rangordna eleverna och därefter sätta betyg enligt vissa procentsatser. Istället ska läraren bedöma vad eleven kan. Kunskaperna ska bedömas i relation till de nationella kunskapskraven som identifierar vilka kunskaper eleverna ska ha för olika betyg. 

G, VG och MVG

Framtill och med att nya läroplaner infördes 2011 så sattes mål- och kunskapsrelaterade betyg. I grundskolan fanns tre olika betyg: G (Godkänt), VG (Väl godkänt) och MVG (Mycket väl godkänt). I gymnasiet och inom gymnasial vuxenutbildning fanns också betyget IG, (Icke godkänt).

Betygsskalan A-E

Idag så sätts betyg utifrån en skala med fem godkända betyg, från E till A. A är högsta godkända betyg och E betecknar godkända kunskaper.

Senast granskad: 2014-08-13