Grannspråk: om nordiska språk

Danskt uttal

Det som kan vara svårt eller låta avvikande för en svensk i det danska uttalet är stark reducering av vissa ljud, ett annorlunda uttal av vissa vokaler och den så kallade stöten.

Reducering

I svenska öron låter det som om danskar drar ihop eller till och med sväljer en del av orden. I det vanliga ordet lige (= lika; rakt; just) hör vi inget g. Det gör vi inte heller i lægerne (= läkarna). Det låter för oss likadant som lærerne (= lärarna), eftersom vi inte kan höra r-ljuden i det ordet. Orden lære (= lära) och lærer (= lärare) sammanfaller också i uttalet. Sammanhanget brukar dock klargöra detta. Ibland är vissa bokstäver faktiskt stumma. Precis som i svenskan hörs inte h i hjul, och inte heller i fall som hvem (= vem). I ord som land och ild (= eld) uttalas inte d.

Annorlunda uttal

I danskan uttalas "d " ibland som "th" i engelska "the", till exempel i orden "bad" och "lede". A-ljudet kan variera. Ibland låter det som /ä/ eller till och med som /e/ i våra öron. "Male" (= mala; måla) kan låta som mæle (= mäla, säga). I slutet av ord eller i ändelser låter bokstaven "e" som /ö/ eller /å/: lige, lærer. Ibland kan " i" låta som /e/: frisk kan låta som fresk. Att orden mig och dig uttalas som /maj/ och /daj/ är inte så långt ifrån svenska mej och dej, men tänk på att jeg (= jag) uttalas på motsvarande sätt, /jaj/.

Stöt

I vissa ord görs ett stopp. Det kalls stöt. Det ställer egentligen inte till med några förståelseproblem.

Norskt uttal

I allmänhet är det ganska lätt för en svensk att förstå norskt tal. Men det kan låta väldigt olika, eftersom det är vanligt att norrmän gärna använder sin dialekt i alla sammanhang. Så här olikt kan det låta: ”Hvorfor kom dere ikke?” och ”Kvifor kjem dokker ikkje?” (’Varför kom ni inte?’).

Bokmål och nynorska

En annan orsak till att det finns variationer i norskan även i skrift är att det finns två skriftformer: bokmål och nynorska. Bokmål liknar mycket danska, eftersom det från början bygger på danskt skriftspråk. Det beror på att Norge länge var en del av det danska riket (1536–1814), och danska användes som skriftspråk ändå in på 1850-talet. Därefter började man ”förnorska” skriften. Samtidigt ville andra ha ett skriftspråk som utgick från norska dialekter och så konstruerades nynorska. I vissa avseenden liknar nynorska svenska. Det heter till exempel djup, sjuk när det på bokmål heter dyp och syk.

Några kännetecken för norskt uttal

• Norskt d efter l och n är ofta stumt: eld, land, sende uttalas /ell/, /lann/, /senne/.
• D efter r när föregående vokal är lång, är också stumt:
  ord, fjord, gård uttalas /or/, /fjor/, /går/.
• Bokstaven g före i, y, ei och øy uttalas oftast som j:
  gi (= ge), geit (= get).

• Även gj uttalas (liksom i svenskan) som j:
  gjorde, gjest (= gäst), Gjøvik.
• Före i, y, ei och øy uttalas k oftast med tje-ljud som i tjära:
  kirke, kyst (=kust), keisam (=tråkig), køyre (=köra).
• Före i, y, ei och øy uttalas sk som sche-ljudet i sjuk:
  ski, skynde, skeiv, skøyter (=skridskor).
• Även sj och skj uttalas som sche-ljudet i sjuk:
  sjø, sjåfør (= chaufför), skjenke, skjøld.

Skillnader danska, norska och svenska

Ordförrådet i danska och norska

Den större delen av ordförrådet är så likartad i de skandinaviska språken att uppemot 75 % av orden i en dansk eller norsk text är omedelbart begripliga när man väl har insett de systematiska skillnaderna. Men bland de ord som avviker finns många mycket vanliga ord. Det kan vara ord som är unika eller ord som vi har motsvarigheter till men som inte betyder samma sak. Den typen kallas lömska ord eller falska vänner. Här följer ett litet urval ord som kan vara bra att känna till.

Danska och norska ord som kan vara bra att kunna

Likheter och olikheter i de skandinaviska språken