Lärare med relevanta kunskaper är centrala för elever som identifierar sig som trans eller ickebinär

Skolan är en otrygg plats för många unga transpersoner och ickebinära. Genusvetaren Irina Schmitt urskiljer fyra skolkulturer som kan försvåra eller förenkla livet i skolan för dessa elever. Artikeln presenterar också några av de grundläggande begrepp och synsätt som används inom den genusvetenskapliga forskningen om transpersoner och ickebinära.

Varje barn och skolelev har enligt barnkonventionen, skollagen och diskrimineringslagen rätt till skydd mot våld, trakasserier och kränkande behandling. Men skolan är sällan en trygg plats för elever med normbrytande könsidentiteter.

I den enkätundersökning som Barnombudsmannen (BO) publicerade 2022 uppgav över 90 procent av 201 tillfrågade unga transpersoner och icke-binära att de utsatts för kränkningar i skolan – och att det i mer än hälften av fallen handlade om deras könsidentitet eller könsuttryck. Det fick BO att konstatera att det krävs särskilda insatser för att skapa en trygg och inkluderande skola för unga med normbrytande könsidentiteter.

Liknande resultat presenterar genusvetaren Irina Schmitt i projektet ”Unga transpersoners erfarenheter i skolan” (utan årtal). I en delrapport, baserad på semistrukturerade kvalitativa intervjuer med 13 unga som identifierar sig som trans eller icke-binära, urskiljer hon bland annat fyra olika skol- och klassrumskulturer (2022a). Det är kulturer som intervjupersonerna mött och som på olika sätt försvårat eller förenklat livet i skolan för dem. Irina Schmitt beskriver de fyra skolkulturerna så här:

1. Skolor som är ovilliga och okunniga.
2. Skolor där trans- och ickebinära elever är oppositionella andra.
3. Skolor där välvilliga lärare lyckas ibland.
4. Skolor där trans- och ickebinära elever upplever respekt som överraskar.

Innan dessa fyra skolkulturer närmare presenteras, finns det några aspekter av transforskning inom det genusvetenskapliga fältet som kan behöva förklaras.

Forskningen studerar olika aspekter av normbrytande könsidentiteter

Forskning om transpersoner och ickebinära bedrivs inom olika vetenskapliga discipliner och traditioner. Inom den medicinska och psykologiska forskningen används begreppet könsdysfori.

Enligt RFSL och Socialstyrelsen är grunden för att få den medicinska diagnosen könsdysfori att en person inte identifierar sig som sitt juridiska kön och att detta medför ett lidande (2023a; 2020). Diagnosen könsdysfori är en förutsättning för att få könsbekräftande behandling, till exempel hormonbehandling och kirurgi.

Den transforskning som bedrivs på det genusvetenskapliga fältet talar sällan om könsdysfori, utan kan i stället använda mer bekräftande begrepp som könskreativitet och normbrytande könsidentiteter. Både transperson och ickebinär är en sorts paraplybegrepp.

Transperson används för personer vars könsidentiteter eller könsuttryck avviker från deras juridiska kön. Icke-binär används för personer som på olika sätt identifierar sig bortom de binära könen (man eller kvinna).

Inom den genusvetenskapliga transforskningen finns en tydlig problematisering av kulturella föreställningar om kön och hur dessa föreställningar kan drabba transpersoner och ickebinära negativt (Alm med kollegor, 2016; Nord med kollegor, 2016). En viktig aspekt av den genusvetenskapliga forskningen om transpersoner och ickebinära är att blicken också riktas mot dem vars könsidentitet är i samklang med rådande könsnormer, det vill säga dem vars kroppar, juridiska kön och könsuttryck infriar samhällets förväntningar om en linjär könsidentitet (Bremer, 2011).

Dessa personer brukar beskrivas som cispersoner, där cis kommer från latinet och betyder enligt Koyama ungefär ”på samma sida” (2002). Trans betyder ”på andra sidan av”. Genom att studera konstruktionen av cispersoner kan det som beskrivs som cisnormativitet synliggöras: det vill säga de antaganden som vanemässigt görs om att alla är cispersoner och att män och kvinnor ska uttrycka sitt kön på olika sätt. Det är cisnormativiteten som ger cispersoner privilegier och gör transpersoner till något avvikande (Alm med kollegor, 2016; RFSL, 2023b).

En grundläggande skillnad mellan å ena sidan den medicinska och psykologiska forskningen om könsdysfori respektive den genusvetenskapliga transforskningen handlar om mot vad forskningens intresse riktas: den enskilda personen eller det samhälle i vilket könsdysforin uppstår. Det i sin tur kan påverka vilka slutsatser som dras av forskningsresultaten. Är det individen eller omgivningen som behöver behandlas eller förändras?

Hur skapas utsatthet?

Ett återkommande ord i Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågors (MUCF) rapport från 2022 om unga hbtqi-personers levnadsvillkor är utsatthet. Det kan handla om den utsatthet som följer på att osynliggöras, men också om att bli utsatt för psykiskt och fysiskt våld till följd av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck.

Schmitt är i sin forskning intresserad av hur utsatthet skapas – eller motverkas – i skolan. De fyra skolkulturer hon urskiljer är inte ömsesidigt uteslutande och kan finnas samtidigt på samma skola. Inom dessa kulturer kan enskilda vuxna, exempelvis en rektor, lärare eller skolsköterska, spela en viktig roll, men Schmitt understryker samtidigt att alla vuxna på skolan ingår i skolkulturen.

De fyra skolkulturerna

Skolor som är ovilliga och okunniga

I den första typen av skolkultur som Schmitt urskiljer råder okunskap och ovilja. Både undervisning och undervisningsmaterial bekräftar kontinuerligt cisnormativa idéer om kön samtidigt som andra idéer och erfarenheter ignoreras. Ett typiskt exempel på effekter av en sådan kultur är elever som inte får sina namn och pronomen erkända. I en sådan skolkultur kan det vara mycket svårt att komma ut som transperson eller ickebinär.

Skolor där trans- och ickebinära elever är oppositionella andra

Också i Schmitts andra exempel på skolkultur saknar elever som utmanar könsnormer stöd från skolledning och lärare. Men till skillnad från i den första skolkulturen, finns här vissa elever som gör öppet motstånd. På så vis pågår en öppen förhandling om vilka normer som ska råda. I den här skolkulturen kan en vuxen som svar på ett könsnormbrytande uttryck, säga sådant som att ”man antingen /är/ kille eller tjej, och det föds man till och du ska inte komma här med ditt, ditt mellanting” (Schmitt, 2022a, sidan 169).

Skolor där välvilliga lärare lyckas ibland

Den tredje typen av skolkultur kännetecknas av ett mer tillåtande klimat. Lärare använder sig ofta av relevant undervisningsinnehåll men saknar många gånger tillräcklig kunskap för hur materialet kan användas på ett meningsfullt vis. Av okunskap begås ibland en sorts övergrepp där elever med könsbrytande identiteter av en lärare tvingas framträda inför sin klass som representanter – och vittnen. Eleverna uppfattar i Schmitts fall ofta den goda avsikten, men upplever sig samtidigt utlämnade och exotifierade.

Skolor där trans- och ickebinära elever upplever respekt som överraskar

I Schmitts fjärde skolkulturexempel, är det okej att vara könsnormbrytande elev. Namn och pronomen respekteras och lärare har både kunskap och förmåga att ta ansvar för det som pågår i klassrummet. Det gör det i sin tur möjligt för eleverna att koncentrera sig på studierna.

Som en mycket positiv erfarenhet beskriver en elev hur idrottsläraren ställde en rak fråga om var och hur eleven ville byta om och, när eleven inte riktigt kunde svara, förtydligade vilka alternativ som fanns och även sa att ”det här /rummet/ brukar vi inte använda så mycket så det är tomt men du kan byta om där om du vill” (Schmitt, 2022a, sidan 172).

Den erfarenheten tar Schmitt (2022b) också upp som ett föredömligt exempel på hur skolor kan utforma ett stöd till den här elevgruppen som innebär att deras situation tas på allvar och att skolan tar ansvar för att utforma skolvardagen på ett sätt som ska göra det möjligt för dem att känna sig trygga, sedda och respekterade.

Stödmaterial för skolor och lärare

Inom ramen för MUCFs arbete med unga transpersoner och icke-binära har Schmitt (2022b) med utgångspunkt i sin forskning utvecklat ett stöd för skolor och lärare. I materialet konstaterar hon att detta att vara trans inte är en nödsituation och inte behöver vara något dramatiskt – om bara skolledare och lärare bedriver ett systematiskt arbete för en studiemiljö fri från diskriminering.

I stödmaterialet pekar hon ut ett antal områden inom vilka detta bör ske, bland annat vad gäller bemötande, den fysiska skolmiljön, undervisning och undervisningsinnehåll. För att kunna genomföra en del av dessa förändringar krävs att skolans kompetens och kunskaper vad gäller olika könsidentiteter stärks – på många olika områden.

Med ökad kunskap i lärarkåren ökar förutsättningarna för att göra undervisningen både till sin form och sitt innehåll mindre formad av cisnormer. Överhuvudtaget menar Schmitt (2022b) att de vuxna på skolan har en central roll för elever som är trans och ickebinära. I situationer där vuxna sviker skapar det en stor otrygghet, och omvänt, när vuxna finns där och dessutom har relevanta kunskaper om kön och könsidentiteter, återverkar det starkt positivt på elevernas skolsituation.

Schmitt (2022a,b; 2023) understryker att den svenska skolan inte är en pålitlig miljö för elever som är trans och ickebinära. Och för att förändra detta krävs, enligt Schmitt, att skolans vuxna utvecklar tillräckliga kunskaper om kön och könsidentiteter, och dessutom förstår hur olika möjliga diskrimineringsgrunder kan samspela.

Viktigt är också att kunna se sambandet mellan skolkultur och studieresultat. Ju tryggare skolkultur, desto mer kan elever med normbrytande könsidentiteter ägna sig åt studier i stället för att på olika sätt skydda sig mot möjliga kränkningar. I detta arbete har skolledning, lärare och övrig personal en helt central roll.

Text: Ingrid Bosseldal, Lunds universitet

Källor:

Alm, E., Bremer, S., Nord, I., & Schmitt, I. (2016). Queer- och transforskning. I A. Lundberg & A. Werner (Red.), En introduktion till genusvetenskapliga begrepp Länk till annan webbplats. (s. 61–67). Nationella sekretariatet för genusforskning.

Barnombudsmannen (2022). För en mer trygg och inkluderande skola för unga transpersoner och icke-binära Länk till annan webbplats. (Artikelnummer 2021–0177).

Bremer, S. (2011). Kroppslinjer. Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. [Doktorsavhandling, Göteborgs universitet]. Makadam.

Koyama, E. (2002). Cissexual/cisgender: decentralizing the dominant group. Länk till annan webbplats.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (2022). ”Jag är inte ensam, det finns andra som jag”. Unga hbtqi-personers levnadsvillkor.

Nord, I., Bremer, S., & Alm, E. (2016). Cisnormativitet och feminism. Länk till annan webbplats. Tidskrift för genusvetenskap 37(4), 2–13.

RFSL – Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter. (2023a). FAQ om könsdysfori som diagnos. Länk till annan webbplats.

RFSL – Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter. (2023b). Begreppsordlista. Länk till annan webbplats.

Schmitt, I. (u.å). Unga transpersoners erfarenheter i skola. Länk till annan webbplats.

Schmitt, I. (2022a). ”Man måste verkligen ändra i läroböckerna för att få en ändring i samhället”. Kön och könsidentitet i skolan: I ”Jag är inte ensam, det finns andra som jag”. Unga hbtqi-personers levnadsvillkor. Länk till annan webbplats. (s. 159–177). Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Schmitt, I. (2022b). Förändring pågår. Förslag på förändringsarbete kring kön och könsidentitet i skolan. I ”Jag är inte ensam, det finns andra som jag”. Unga hbtqi-personers levnadsvillkor. Länk till annan webbplats. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Schmitt, I. (2023). Transgressing purity: Intersectional negotiations of gender identity in Swedish schools. Journal of LGTB Youth 20(1), 93–111.

Socialstyrelsen. (2020). Utvecklingen av diagnosen könsdysfori. Förekomst, samtidiga psykiatriska diagnoser och dödlighet i suicid Länk till annan webbplats. (2020-2-6600).