Adekvat digital kompetens är ett svårfångat begrepp

För att beskriva vilken roll digitaliseringen spelar för skolans arbete har många olika begrepp och benämningar använts genom åren. I nuläget skrivs elevers digitala kompetens fram i Utbildningsdepartementets nationella strategi för skolväsendet (2017) som adekvat digital kompetens.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

I den nationella strategin tydliggörs att ordet adekvat används dels för att poängtera att digital kompetens förändras över tid i takt med den tekniska utvecklingen såväl av nya användningsområden. Dels används adekvat för ”att markera att det inte är möjligt att precisera en absolut nivå för digital kompetens då den successivt behöver utvecklas utifrån samhällets krav och barns och elevers förutsättningar” (s.7). Detta är givetvis viktiga aspekter men eftersom det inte är helt tydligt vilka specifika färdigheter och förmågor som avses, varken i läroplanerna eller i forskning, behöver lärare genom diskussioner, mer konkret tolka sitt uppdrag. I följande diskuterar vi några aspekter av digital kompetens som lyfts i läroplaner och forskning och diskuterar hur begreppet adekvat kan förstås i relation till denna kompetens.

Digital kompetens

Det svenska utbildningssystemet, från förskola till högre utbildning, genomgår för närvarande en digitaliseringsprocess som grundas i nationella policydokument, bland annat Nationell digitaliseringsstrategi för skolväsendet (2017). I strategin framhålls elevers och lärares digitala kompetens, en av EU:s åtta identifierade nyckelkompetenser för ett livslångt lärande. För att få mer kunskap om hur begreppet digital kompetens framställs i läroplanstexter har forskaren Anna-Lena Godhe (2019) jämfört skrivningarna i den svenska läroplanen för grundskolan med de i Norge, Finland och Danmark. Syftet med den jämförande studien var att undersöka om det finns en gemensam nordisk förståelse av begreppet eller om det finns skillnader i tolkning. Godhe analyserade de generella övergripande delarna i grannländernas läroplaner, och inkluderade även de ämnesspecifika kursplanerna i den svenska. Resultatet visar en variation i ländernas användning av termer och betoning av vilka digitala färdigheter och förmågor undervisningen ska syfta till att utveckla hos eleverna.

I den svenska reviderade läroplanen används enbart begreppet digital kompetens, om än abstrakt, enligt Godhe. Begreppet beskrivs i de inledande kapitlen omfatta fyra aspekter (Skolverket, 2017);

  1. kunna förstå hur digitaliseringen påverkar samhället och individen,
  2. kunna använda och förstå digitala verktyg och medier,
  3. ha ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik,
  4. kunna lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med digital teknik.

Även elevers förståelse för etiska och moraliska frågor betonas. De fyra aspekterna inkluderas i några av skolämnenas kursplaner, till exempel samhällskunskap, men är inte bedömningsgrundande. Det betyder, skriver Godhe, att de färdigheter och förmågor som det handlar om inte omfattas av uppnående mål utan bör betraktas som nödvändiga för att tillägna sig ämneskunskaper. Trots att det finns formuleringar i den svenska läroplanen som rör samhällsaspekter liksom vikten av kritiskt tänkande, framgår vid en närmare analys att majoriteten av skrivningarna indikerar en syn på digitaliseringen som en fråga om tekniska färdigheter.

Olika begrepp i de nordiska länderna

I Danmark används framförallt begreppen IT och media-kompetens, där IT handlar om tekniskt handhavande och media-kompetens om kommunikation, lärande och underhållning i olika digitala miljöer. Det som betonas i den danska läroplanen skriver Godhe, är elevers aktiva deltagande i sociala processer, förmågan att kommunicera via olika medier, hitta och dela information digitalt och skapa ett innehåll med olika resurser.

I den finska läroplanen används digital kompetens tillsammans med begreppet multi-litteracitet, något de övriga länder inte gör. Genom multilitteracitet betonas sociala och meningsskapande läs- och skrivpraktiker, vilka språkligt och kulturellt kan skilja sig åt beroende på vilka elever som finns i klassrummet. Begreppet inkluderar en utökad syn på vad text är, till exempel ljud, bild och andra symboliska system. Inom begreppet multilitteracitet ryms även ett kritiskt förhållningssätt till dessa texter. Godhe drar slutsatsen att digital kompetens i den finska läroplanen främst ses som en färdighet i att hantera teknik, i likhet med betoningen i den svenska. I den finska skolans litteracitetspraktiker är dock kompetensen en viktig del exempelvis då elever använder teknik i produktion av text, ljud, bild eller andra symboliska system.

I Norges läroplan definieras fem basfärdigheter; digitala och verbala färdigheter, att kunna läsa, räkna och att skriva. Dessa basfärdigheter ses som förutsättningar för att elever ska lära sig de olika skolämnena. Att ha digitala färdigheter innebär att ta till sig och processa information, och att kunna använda olika digitala verktyg på ett kreativt och kommunikativt sätt, och i interaktion med andra. Det innebär även att utveckla kunskap om, strategier för och ett gott omdöme vid användning av internet. I sin analys bedömer Godhe att den norska definitionen delvis liknar den svenska genom tonvikten på den sociala praktiken i digitala miljöer. Godhe sammanfattar jämförelsen mellan grannländernas läroplaner med att även om digital kompetens delvis beskrivs som en teknisk färdighet i alla läroplaner tycks det som om det finns en bredare nordisk förståelse av begreppet. Den inkluderar såväl elevers egen produktion av text i utvidgad mening, där text förstås innefatta annan språklig multimodal kommunikation, som samhällsfrågor och ett kritiskt förhållningssätt till digitaliseringen.

Adekvat digital kompetens

I ljuset av ovanstående analys blir det intressant att förstå hur lärare tolkar och tillämpar termen adekvat digital kompetens i relation till den egna professionella digitala kompetensen såsom termen skrivs fram i den nationella strategin och det fokusområde som handlar om likvärdig tillgång och användning av digitala verktyg. För att ta reda på det har Olofsson, Fransson och Lindberg (2019) intervjuat 25 lärare på tre gymnasieskolor och genomfört klassrumsobservationer. Forskarna fann att förståelsen varierar och att kompetensen används olika i undervisningen vilket härleds till lokala villkor på skolan och de beslut läraren tar utifrån egna värderingar, snarare än till skrivningarna i läroplanen. Lärarna tycks uppleva förväntningar att de ska vara digitalt kompetenta när det gäller att hantera tekniska utmaningar, tekniska-pedagogiska frågor och tekniska lösningar för kommunikation och administration. Detta trots att lärarna enligt studiens resultat har få möjligheter till fortbildning och att det finns en avsaknad av lokala handlingsplaner gällande skolans digitalisering. Lärarna löser detta eller uttrycker att de borde lösa det genom att delta i informella kollegiala nätverk med andra lärare både inom och utanför sin egen skola, exempelvis via olika forum i sociala medier.Utifrån gymnasielärarnas intervjusvar framträder bilden av ”idealläraren” vilken forskarna beskriver som den som med lätthet använder dator och mjukvara. Idealläraren kan organisera en ämnesundervisning som inkluderar ändamålsenliga digitala verktyg och som syftar till att stärka elevernas lärande och förbereda dem på ett framtida liv som demokratiska medborgare. Dessutom tar idealläraren också ansvar för sitt eget lärande och utveckling av digital kompetens genom informella kollegiala aktiviteter. För den ”vanliga läraren” kan ideallärarens förmågor framstå som en utmaning, skriver Olofsson, Fransson och Lindberg.

Slutsats

I de två redovisade studierna framträder en komplex bild av vad digital kompetens och adekvat digital kompetens kan innebära både för elever och lärare i praktiken. Begreppet omfattar många aspekter från konkreta tekniska färdigheter till övergripande kritiska förhållningssätt som skall anpassas till varje situation. Eftersom digitaliseringen av samhället genomsyrar de allra flesta aktiviteter och funktioner idag är det kanske inte underligt att bilden av en utopisk ideallärare växer fram. Faran är dock att ännu en gång hamna i frågan om eldsjälar genom berättelserna om ”idealläraren” som besitter kompetenser inom området – färdigheter och förmågor många lärare inte känner att de kan leva upp till. Som Olofsson, Fransson och Lindberg skriver har ”ideallärare” har oftast inhämtad kunskap och kompetens i området på sin egen fritid, något vi författare menar pekar på vikten av att fortbildning för lärare inom området måste upp på agendan. Det blir intressant men också viktigt framöver att det genomförs fler studier där kopplingen mellan läroplaner och lärares översättning av dessa i lokala undervisningsaktiviteter görs till föremål för forskning.

Text: Ewa Skantz Åberg, Annika Lantz-Andersson och Mona Lundin

Källor:

Digital Literacies or Digital Competence: Conceptualizations on Nordic Curricula. Länk till annan webbplats.

A study of the use of digital technology and its conditions with a view to understanding what ’adequate digital competence’ may mean in a national policy initiative. Länk till annan webbplats.

Nationell digitaliseringsstrategi för skolväsendet, bilaga till regeringsbeslut 2017 Länk till annan webbplats.

Få syn på digitaliseringen på grundskolenivå – Ett kommentarmaterial till läroplanerna för förskoleklass, fritidshem och grundskoleutbildning. Skolverket 2017 Länk till annan webbplats.

Publicerad 11 december 2019.  Senast uppdaterad 16 november 2022.