ADHD-klasser ett hot mot inkludering?

ADHD-klasser finns i vissa kommuner, men inte i andra. Eleverna i sådana klasser anses behöva en speciell pedagogik och speciella metoder. Diagnosen är central och vanliga åtgärder är medicinering och terapeutiska behandlingsmetoder. Frågan blir då vad som ligger bakom skillnaderna mellan kommuner som har respektive inte har ADHD-klasser.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

 När elever har en ADHD-diagnos och förskolor eller skolor ser dessa elevers beteende som problematiskt, så händer det att eleverna placeras i en ADHD-klass redan från skolstarten. De metoder som används har en stark koppling till behavioristiska idéer, som handlar om att förändra elevers beteende. Medicinering är ytterligare en åtgärd för att kontrollera beteendet.

Kommuner med eller utan ADHD-klasser

Malmqvist har intervjuat ledare på praktikernivå, dvs rektorer eller annan personal som har ansvar för arbetet med elever som bedöms ha en ADHD-problematik. Intervjuer har också förts med ledare som har det övergripande ansvaret för kommunens organisering av specialpedagogisk verksamhet och för den policy som ska prägla arbetet.

Två dimensioner

Intervjumaterialet fokuserar på de intervjuades beskrivningar av hur skolsituationen utformas för elever med ADHD-diagnos. Analysen utgår från två dimensioner i materialet, dels undervisningsstrategier och dels hantering av elevers beteende. Dimensionen ”undervisning” kan

1a. vara fokuserad på att hålla eleven i arbete och dämpa symptom,

2a. innehålla individuella anpassningar inom ramen för den ordinarie klassundervisningen,

3a. vara upplagd så att olika strategier används och förändras utifrån de svårigheter och behov som uppstår i gruppen.

På motsvarande sätt visar sig tre sätt inom dimensionen ”att hantera elevers beteende”. Det kan ske genom att

1b. behandla och kontrollera beteendet,

2b. särskilda anpassningar görs för eleven inom ramen för den ordinarie klassen,

3b. skapa ett positivt klassrumsklimat som strävar mot social inkludering av alla elever. Deras olikheter blir utgångspunkt för flexibel organisering och genomförande av verksamheten.

Det förhållningssätt och arbete som beskrivs i 1a och 1b utgår till stor del från neuropsykiatriska förklaringar och vissa teorier inom det psykologiska fältet. Integrering präglar arbetet som sker enligt 2a och 2b, medan inkludering är målet för verksamheter som utgår från resonemangen i 3a och 3b.

Alla intervjupersoner vittnar om att de möter ett neuropsykiatriskt synsätt från exempelvis Barn- och ungdomspsykiatrin, ADHD-centra eller indirekt via föräldrar till elever med ADHD-problematik. När det gäller deras eget perspektiv så är det fler ledare på praktikernivå som uttrycker ett tankesätt som stämmer överens med neuropsykiatriska utgångspunkter (1a och 1b) än ledare på policynivå. De finns främst inom kommuner med ADHD-klasser, men också hos representanter från två av de övriga kommunerna.

Medicinering och belöningssystem

Beskrivningarna av ADHD-klassernas verksamhet pekar på en rad förebyggande åtgärder som förväntas leda till att eleven kan fokusera på sitt arbete och för att konflikter ska undvikas. Det handlar exempelvis om en strikt struktur, korta arbetspass, små grupper, avskärmningar i klassrummet och visuellt stöd. Diagnosen är central och därmed medicinering och olika terapeutiska behandlingsmetoder. Dessutom får belöningssystem ett stort utrymme och det förekommer även straffliknande åtgärder. Inslag av de förebyggande åtgärderna förekommer också i samband med hantering av elever som finns kvar i sina ordinarie klasser, vilket visar på utbredningen och inflytandet av behavioristiska och neuropsykiatriska teorier.

Skolpersonal och föräldrar får utbildning och handledning av experter inom psykiatri och psykologi. Ansvariga ledare har ibland lång erfarenhet inom det neuropsykiatriska fältet eller psykologisk utbildning.

Integreringstänkande

I två av de kommuner som inte har ADHD-klasser präglas både visioner och det praktiska arbetet av ett integreringstänkande. Elever med ADHD-diagnoser placeras ut i olika klasser, ledda av duktiga pedagoger.

Struktur är ett viktigt ledord och struktur skapas genom att t.ex. elevassistenten hjälper eleven att organisera sitt skolarbete. Lärare måste visa ett tydligt ledarskap och bemöta eleven med respekt och förväntningar.

Strävan mot inkludering

I en av kommunerna utan ADHD-klasser finns en gemensam vision om inkludering. Under många år har arbetet varit inriktat mot att alla elever ska få stöd utifrån sina pedagogiska behov och oavsett vilka medicinska diagnoser de har. Ingen ska skiljas från sin ordinarie klass.

De intervjuade betonar vikten av att skapa och utveckla goda relationer mellan elever och vuxna. Lärare behöver sätta sig in i elevens känslor och beteende, vilket kräver en nära relation. Två lärare som arbetar samtidigt i klassrummet är nödvändigt. Det är också viktigt att skolpersonalen tar ett gemensamt ansvar och att skolans olika kompetenser och erfarenheter tas till vara. Det gäller också samarbetet med professioner utanför skolan, t.ex. psykiatrin.

Behov av uppföljning

”The claim that evidence-based research should be trusted, however, is misleading if such research favours schooling that rests on a false assumption about what schooling students will need for their adult lives in today’s society.” (s 18)

Det finns alltså ett stort behov av pedagogiska uppföljningsstudier som långsiktigt undersöker följderna av elevers skolgång som är influerad av neuropsykiatrisk och psykologisk forskning om ADHD. Hur påverkas deras lärande och utveckling? Det gäller elever i ADHD-klasser, men också elever som finns inom den ordinarie verksamheten.

Det neuropsykiatriska budskapet

ADHD har blivit en del av kulturen. Budskapet som neuropsykiatrisk litteratur och expertis förmedlar till lärare, föräldrar, rektorer och andra myndighetspersoner handlar om att elevers skolgång ska hanteras med hjälp av medicinering, terapeutiska metoder och åtgärder enligt behavioristiska idéer.

Budskapet påverkar lärare och föräldrar till elever med ADHD-diagnoser, som i sin tur ställer krav på särskilda klasser. Föräldrar till övriga barn blir också påtryckningsmedel. En av de intervjuade menar att föräldrar kräver att elever med ADHD exkluderas, eftersom de inte tolererar att det deras egna barn blir utsatta för bråk och våldsamma situationer.

Det finns faror med att enbart se elevens skolsvårigheter och beteende som brister hos individen. Den nödvändiga granskningen av undervisningens kvalitet och den omgivande miljöns betydelse riskerar att komma i skymundan. Detta gäller all skolverksamhet, inklusive ADHD-klasser.

Kommunernas vägval

”Some of the municipalities are like disorientated travellers approaching a crossroads, with alternative paths to follow, when it concerns schooling for students with an ADHD diagnosis.” (s.18)

Text: Gunvie Möllås

Artikeln Has schooling of ADHD students reached a crossroads?länk till annan webbplats

Senast uppdaterad 18 mars 2019