Begränsad bild av inkludering i litteratur om särskilt stöd

För de flesta betyder inkludering att man undviker särlösningar såsom till exempel särskilda undervisningsgrupper. Många lärare är positiva till idén men känner sig samtidigt osäkra på hur man ska undervisa för att kunna nå alla elever.

Det kommer allt fler böcker som ger råd och riktlinjer för hur lärare ska kunna undervisa inkluderande. I en undersökning av den brittiska forskaren Kristine Black-Hawkins analyseras innehållet i sådana böcker.

En mindre del av litteraturen handlar om inkludering

När Black-Hawkins började undersöka den litteratur om elever i behov av särskilt stöd som vänder sig till verksamma lärare fann hon att de absolut flesta böcker utgick från att det finns olika typer av elever som är mer eller mindre väsensskilda från andra, t.ex. ”elever med AD/HD”, ”elever med dyslexi” och så vidare. Endast en mindre del, ca 10 procent, handlade om frågan hur lärare ska kunna möta alla elever.

Litteraturen vänder sig till direkt till lärare men har ofta ett anspråk att grunda sig på forskning. Av naturliga skäl undersökte Black-Hawkins engelskspråkig litteratur och sammanlagt fann hon 49 böcker med råd och riktlinjer för hur lärare ska undervisa alla elever. Alla utom en var från USA och England.

En kritisk analys

Black-Hawkins utgår från tre frågor i sin analys:

1. Vad är det huvudsakliga innehållet och var läggs vikten i rådgivningen?
2. Vilka elever är och vilka är inte i fokus för rådgivningen?
3. Hur beskrivs processen med att skapa inkluderande klassrum?

Black-Hawkins beskriver att det finns en relativt stor variation i materialet och att alla böcker innehåller vissa bra partier. Över lag är hon dock ganska rejält kritisk, framförallt för att författarna till böckerna enligt henne har en begränsad bild av vad inkluderande undervisning innebär.

Inkluderande undervisning som ”quick-fixes”

Hon sammanfattar kritiken i tre punkter. För det första uppfattar man över lag att inkludering fram för allt handlar om vissa elever. För det andra så blir inkluderande praktiker i författarnas tolkning något som adderas till den vanliga undervisningen men som inte påverkar den i grunden. För det tredje beskrivs inkluderande undervisning som ”quick-fixes”. Black- Hawkins summerar (s. 513-514):

Uppdelningen i ”inkluderande” klassrumsundervisning (för vissa barn) och ”vanlig” undervisning (för de flesta barn) verkar vara en begreppslig motsägelse, om inkludering ska betyda att lärande och delaktigheten hos alla i klassen uppmärksammas. Som senare forskning visat är utvecklingen av inkluderande undervisning en mångfacetterad strävan där utgångspunkten måste tas i att klassrum är gemenskaper med komplexa relationer mellan eleverna.

Återigen bör poängteras att Black-Hawkins talar om generella tendenser i det material hon analyserat.

Skillnad på inkludering och integrering

Black-Hawkins påvisar hur personer som ska vara experter inom området ändå inte har greppat vad inkludering handlar om. Vad hon inte skriver men vilket bör påpekas är att detta är en tendens också inom forskningen. Inkludering blir ett ord som läggs till ett traditionellt specialpedagogiskt sätt att se på elevers olikheter utan att synsättet i sig ändras. Det handlar fortfarande om avvikande elever som ska anpassas till undervisningen och inte om hur denna undervisning ska gestaltas för att passa ALLA elever. Enligt min mening skulle det orsaka mindre problem om man då i stället talade om integrering av elever.

Allt låter sig förstås inte göras inom ramen för en undersökning. Det hade ju förstås också varit intressant om det också undersökts i vilken utsträckning lärare läser den här typen av litteratur, på vilka andra sätt man skaffar kunskap om inkluderande utbildning och vilka konsekvenser den här typen av rådgivande litteratur får.

Text: Claes Nilholm

Källa:

Black-Hawkins, Kristine. (2012). Developing inclusive classroom practices: what guidance do commercially published texts offer teachers? European Journal of Special Needs Education, 27 (4), 499-516.