Brister i förskolans genusarbete

Förskolans uppdrag om jämställdhet är på många vis en stor utmaning visar Skolinspektionens granskningsrapport. Dessutom visar nyligen publicerad textforskning tydligt på behovet av att förskolan möter sina barn med ett fokus på jämställdhet.

Skolinspektionens rapport baseras på inspektion i form av föranmälda besök på 36 slumpmässigt utvalda förskolor – 30 kommunala och 6 fristående – i totalt 18 kommuner. Även om antalet inspektioner är förhållandevis litet är det ändå uppenbart att förskolan tampas med jämställdhetsfrågan. Dessutom förtydligar textforskare (Lindstrand, Insulander och Selander 2017, se nedan) i en nyligen publicerad artikel varför behovet är så stort av att förskolan möter sina barn med ett fokus på jämställdhet. Barnen har förstås redan när de kommer till förskolan med sig en försvarlig mängd bilder av könsrelationer och av ett mer generellt könsbegrepp. Det är dels bilder av kön som uteslutande binärt, dvs. som att det bara finns två kategorier att höra hemma i för en individ, antingen pojke eller flicka, dels bilder av att pojkar och flickor har såväl yttre som inre egenskaper som är varandras motpoler.

Rapporten visade brister på bland annat följande punkter:

• Vid flertalet granskade förskolor arbetar inte personalen systematiskt utifrån ett genusperspektiv vid genomförande av aktiviteter, planering av miljö och material samt i samtal om förhållningssätt.
• Vid ungefär hälften av förskolorna vägleder personalen inte pojkar och flickor så att deras möjlighet att pröva olika miljöer och material breddas och varieras, särskilt inte i den fria leken.

Textforskningen

Forskarna Fredrik Lindstrand, Eva Insulander och Staffan Selander, samtliga verksamma i Stockholm, har i en första analys tagit sig an den tecknade serien Riddaren Micke. Den når hushållen via SVT:s tablåkanal Barnkanalen samt via appen SVTPlay/Barnkanalen. I en andra analys beforskar de appen Mike the Knight Storybook Treasury. Forskarnas syfte är att utröna hur kön konstrueras i dels TV-serien, dels appen.

I artikeln presenterar forskarna ett urval av redan gjord forskning där det bland annat konstaterats att 28,3 procent av de talande karaktärerna i ”familjefilmer” är av kvinnligt kön. Siffrorna specificeras ytterligare med att endast 11 procent av familjefilmerna har en balans mellan de två ”traditionella” könen – mellan 45,1 och 55 procent talande karaktärer är av kvinnokön. Kontrasten mellan hur de båda könen ges utrymme i dessa media blir än mer tydlig när rapporten konstaterar att 50 procent av familjefilmerna och 39 procent av barnprogrammen har så mycket som 75 procent ”män” i de talande rollerna.

Det är viktigt att poängtera att textforskningen naturligtvis är intressant också bortom förskolan, för om barn, dvs. oavsett skolålder, möter ”klassiska” stereotyper på sin fritid – snyggt paketerade i exempelvis tecknade filmer – finns det en viss risk att de omsätter sådana ideal i lek och/eller tänkande. Det kan i sin tur leda till att dessa ideal ”smittar” de relationer och roller barnen/eleverna utvecklar i livet i övrigt. (Nota bene: Naturligtvis finns även positiva ideal att ta med sig från populärkulturen som helhet.)

Pojkar i centrum, flickor i periferin

Den första analysen handlar alltså om hur Mike the Knight och hans kvinnliga kamrat Evie representeras i barnprogrammet. Forskarna kommer fram till att de konstrueras väldigt olika. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom Mike och Evie per definition är två olika personer. Men de olikheter som är relevanta i sammanhanget menar forskarna är att Mike konstrueras utifrån en diskurs om pojkar som säger att dessa är aktiva, modiga, kapabla och i händelsernas centrum. Evie byggs upp av i det närmaste motsatta egenskaper som att vara passiv, icke framgångsrik, perifer och satt i bakgrunden – såväl bokstavligt som bildligt talat.

Förvisso kan det nu invändas att detta är normalt och inte alls beroende av vilket kön respektive sagofigur har. Mike är ju huvudperson och sådana ges i populärkulturen nästan alltid egenskaper så som hjältemod och driftighet. Sidokaraktärer är å sin sida istället ofta gestaltade som förvisso ofta mer passiva, men i största allmänhet väsensskilda från huvudpersonen. Det behövs inte minst eftersom huvudpersonen, i bjärt kontrast mot sidokaraktären, ska framträda tydligt som den hjälte hen är.

Stereotyp presentation av samhället

Indirekt får det dock konsekvenser med avseende på kön; pojkar/män har dessa huvudroller långt mer ofta än flickor/kvinnor. Det gör att barn mycket tidigt i sina liv får en stereotyp presentation av (en del av) samhälls- och könsmaktsordningen

Den andra analysen omfattar bland annat en berättelse som är en del av appens totala innehåll. Forskarna konstaterar att Evie gör entré först på sidan 9. Dessförinnan har personer och figurer som Mike, Galahad, Mr. Blacksmith, Sparkie och Squirt presenterats för ”läsar-lyssnar-tittar-klickaren”. (Appar är som sagt multimodala.) Forskarna analyserar också sådant som hur exempelvis karaktärernas blickar riktas över den yta som skådespelet har till sitt förfogande. Och ja, Evies blick – och den s.k. ”vektor” den utgör enligt den multimodala terminologin – löper mycket riktigt från periferin mot centrum. Och vad som finns i centrum i den här serien är lätt gissat: Mike.

Två källor till könsrepresentation, liknande resultat

Sammanfattningsvis visar forskarna således att deras multimodala analys kunnat avtäcka hur Evie och Mike the Knight framställs på samma tudelade vis i de båda medierna; de båda tillskrivs tydliga egenskaper i fråga om hur de ser ut, hur de talar, hur de rör sig i det fiktiva rummet och i fråga om vad de säger: Mike framställs konsekvent som modig, äventyrlig, aktiv, ansvarig och central i och för de olika historierna. Evie framställs som antingen inaktiv eller som ett misslyckande, som en orsak till problem, som lustigkurre och som en person "nära naturen” (till skillnad från Mike som är konstruerad i linje med den rationella samhällskulturen).

Forskarna är slutligen tydliga med att de inte har undersökt i vilken omfattning/hur könsmönster ur populärkulturen faktiskt omvandlas till egen kunskap och handlingsmönster hos barnen. De menar dock att det definitivt finns en lärandepotential inbyggd i de medier som undersökts; deras strukturer är på många sätt aktivt genomtänkta för att retoriskt och dramaturgiskt berätta en historia på ett visst sätt. Då finns det såklart ett visst lyssnande, en konstruktion att föredra, för ett barn inbyggt i själva texten. Att det enskilda barnet sedan kommer överens med den föredragna konstruktionen och tar den oförändrad vidare i lek och allvar är dock långt ifrån säkert.

I artikeln ger man ett exempel på att det inte är så, nämligen i skepnad av en flicka som heter Alice – en flicka (i förskoleåldern) som ingått i studien. De konstaterar att hon faktiskt undviker att föra in den sortens karaktärer i sin egen lek som blir problematiska i förhållande till hur hon vill leka: Hon kringgår dem helt enkelt, och med det också de förväntningar som följer, genom att välja mindre problematiska karaktärer för sin egen lek.

Som slutord kan sägas att även om barn omformulerar och sållar i sina intryck av världen står de inför den minst sagt tuffa utmaningen att göra det på ett sätt som inte leder till att de utvecklar en bild av samhällsordningen som hindrar dem från att ta/nå den roll/position de vill ha, i såväl nuet som i framtiden. Och just på grund av att det är ett så tufft uppdrag måste förskolan och skolan vara medveten om det och på alla vis hjälpa till.

Text: Mikael Nordenfors

Källor:

Danielsson, Kristina & Staffan Selander (2014). Se texten! – multimodala texter i ämnesdidaktiskt arbete. Malmö: Gleerups.

Lindstrand, Fredrik; Eva Insulander & Staffan Selander (2017). Multimodal representation of gender in young children´s popular culture. 

Skolinspektionen: Förskolan behöver utveckla jämställdhetsarbetet. Länk till annan webbplats.

Skolinspektionen: Förskolans arbete med jämställdhet.

Smith, S.L., Choueiti, M., Prescott, A. et. al. (2013). Gender roles and occupations – A look at character attributes and job-related aspirations in film and television. Geena Davis Institute on Gender and Media.