Byråkrati kan vara ett hinder för inkludering

Skolan ska vara inkluderande, annars kan man inte uppnå excellens – en kvalitetsmässigt exceptionellt hög nivå – och rättvisa, samt vara ett reellt uttryck för demokratin Det hävdar Thomas Skrtic, som haft en stor påverkan på synen på specialpedagogik.

I en rad olika arbeten har Thomas Skrtic från USA fört fram ett perspektiv på specialpedagogikens roll i skolan som både är originellt och som har kommit att påverka många forskare inom området. De tankar han presenterar i artikeln The special education paradox: Equity as the way to excellence i tidskriften Harvard Educational Review från 1991 kan återfinnas i flera andra av hans arbeten.

Hans utgångspunkt är att vi måste skapa en skola som är både excellent och jämlik. Om vi tillfälligtvis förflyttar oss till det svenska skolsystemet kan vi konstatera att fokus på skolan har förflyttats från jämlikhet till excellens. Paradoxalt nog har den svenska skolan samtidigt blivit både mindre excellent och mindre jämlik. Skrtic skulle nog inte förvånas över detta; för honom måste en skola som ska nå excellens också vara jämlik.

Byråkrati kan vara ett hinder

Skrtic börjar sin artikel med ett citat från den tyske sociologen Max Weber: ”Politiska handlingar slutar oftast, ja till och med som regel, i utfall som är helt inadekvata och till och med paradoxala i relation till den ursprungliga avsikten” (med handlingen). En viktig anledning till att det är svårt att förändra utbildningssystem är enligt Skrtic att man underskattar och missförstår deras byråkrati. Precis som Max Weber ser han byråkratin som något som ofta sätter käppar i hjulet för och till och med hotar demokratin. På så sätt kan han läsas som någon som försöker försvara demokratin mot byråkratin.

En demokratisk skola är enligt Skrtic en skola som inte skapar ett system av specialundervisning för en stor del av sina elever. Han ifrågasätter ur ett pedagogiskt perspektiv rimligheten i olika diagnoser av elever och specialpedagogikens effektivitet.

Två slags byråkratier

Istället menar han att en skola som ska möta samtidens utmaningar måste vara inkluderande. Han ser en sådan skola som ett uttryck för det moderna samhällets idé om en gemensam utbildning, en skola för alla om man så vill. Men vad är det då som hindrar utvecklingen mot en sådan inkluderande skola? Inte oväntat pekar Skrtic ut byråkratin som ett hinder för en sådan utveckling.

Skrtic skiljer mellan två slags byråkratier. Ett slag av byråkrati bygger på att ärenden handläggs via formella och standardiserade processer där individen blir mer eller mindre utbytbar. I den andra typen av byråkrati, den professionella byråkratin, ställs det professionella ansvaret för klienter i centrum. Skrtic menar att utbildningssystem har drag av båda dessa byråkratiska former.

Vi kan till exempel se spänningen mellan dem i frågan om vem som ska ha makten över undervisningens mål och metoder. Standardisering innebär att standardiserade mål för verksamheten formuleras och att läraren också påtvingas standardiserade metoder. Läraren blir här mer eller mindre utbytbar. I den professionella byråkratin läggs mer ansvar på den professionelle.

Behöver inte möta utmaningen med elevers olikhet

Skrtic ser emellertid ett stort problem också när det gäller den professionella byråkratin. Genom utbildning, tjänstebeskrivningar och liknande får den professionelle en (byråkratisk) blick för vilka ”cases” (elever) som han/hon kan hantera och vilka som faller utanför det som ses som det normala Eftersom klasslärare och ämneslärare inte anser att de har kompetens att möta alla elever uppstår ett behov av ett specialpedagogiskt system. I ett sådant verkar specialpedagoger och speciallärare som blir experter på sina "cases".

Vi får alltså två olika grupper av lärare som är experter på olika typer av elever. Följden blir, enligt Skrtic, att lärare i den reguljära undervisningen inte behöver möta den utvecklande utmaning som elevers olikhet innebär, eftersom flera elever blir placerade i ett specialundervisningssystem.

Istället för att undvika denna utmaning bör skolan organiseras om från grunden, menar Skrtic. Den byråkratiska formen av organisation måste ersättas av den ”adhocratiska”. I den sker inte undervisningen i klasser, utan lärare av olika sorter organiserar verksamheten flexibelt utifrån de behov som finns. I stället för att lärare med olika kompetenser var för sig möter elever är grunden en gemensam problemlösning. I denna problemlösning samverkar alltså personer med olika kompetenser kring alla elever i undervisningen.

Lärarna kan själva hitta lösningar

Skrtic har en stor tillit till att de professionella själva kan hitta lösningar på sina problem om de slipper ut ur de byråkratiska ”järnburarna”. Sådana lösningar kan inte beskrivas på förhand utan skapas i den professionella problemlösningsprocessen Skrtic varnar dock för risken att det specialpedagogiska systemet uppstår på nya sätt, till exempel genom resursteam eller liknande. Skrtic är inte känd för att ödsla med konkreta exempel men han nämner NASA:s arbete med Apollo-programmet som ett exempel på en adhocratisk organisation där samarbete och problemlösning stod i fokus och där olika kompetenser inte adderades till varandra utan skapade ett mervärde.

Det är lätt att kritisera Skrtic för att röra sig i en teoretisk rymd där marken stundtals förloras ur sikte. Även andra kritiska invändningar kan göras. Men det är utan tvivel så att Skrtic var en av de första som på djupet problematiserade specialpedagogikens mindre smickrande sidor, till exempel segregering och stämpling. Han knöt också specialpedagogikens funktioner till en diskussion om grundläggande frågor vad gäller demokrati och dess innebörder.

Text: Claes Nilholm

Skrtic, T. (1991) The special education paradox: Equity as the way to excellence. Harvard Educational Review, 61(2), 148-205.

Källor:

Skrtic, T. (1991). Behind special education. Denver: Love Publishing Company.

Skrtic, T. (1995). Disability and democracy: recontsructing (special)education for postmodernity. New York: Teachers College Press.