Dörren mellan förenkling och komplexitet måste hållas på glänt
Att undervisa handlar många gånger om att förenkla och göra fenomen begripliga, så att de blir möjliga för unga att greppa. Undervisning kan därför rymma en frustration; den komplexitet som läraren skulle vilja synliggöra uppnås sällan.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
Situationen kan vara särskilt påtaglig för lärarstudenter och nyutbildade lärare. Det visar en intervjustudie från Storbritannien som beskriver hur religionslärarstudenter försöker förhålla sig både till skolvardagens krav på enkelhet och högskoleutbildningens krav på komplexitet.
Korsdrag – som svårighet men också möjlighet
Lärarutbildning kan sägas befinna sig i korsdraget mellan skolpraktik och akademiska studier. I visst avseende kan de bägge verksamheterna närmast sägas bygga på skilda logiker. Medan utbildning för yngre barn delvis kan sägas handla om att göra det svårbegripliga begripligt så kan den humanistiska och samhällsvetenskapliga högre utbildningen handla om att få distans till och problematisera det vardagliga. Starkt förenklat: att göra det begripliga svårbegripligt.
Att röra sig mellan skolpraktik och akademisk praktik kan därför upplevas problematiskt. I en artikel av John I’Anson beskrivs hur religionslärarstudenter genom att röra sig mellan dessa båda praktiker tvingas förhålla sig till och skilda betydelser av vad religion som fenomen är och i sin egen förståelse bryta dem mot varandra. Rörelsen mellan dessa båda praktiker beskrivs inte som enkel. Deras olikhet kan skapa förvirring för studenten och utgör i den meningen en svårighet. Men I’Ansons artikel andas också möjligheter. Skulle en komplex bild av religion som fenomen kunna få större utrymme också bland skolvardagens krav på tydlighet och klarhet?
Upplevelsen av korsdrag – i praktiken
Bland de krockar mellan de båda praktikerna som studenterna berättar om finns mötet med eleverna. En av de intervjuade studenterna beskriver hur elevers föreställning om religion kan överraska.
Det finns en förståelse av religion där det framförallt är trosföreställningar som (ska) uppmärksammas. Ett sådant perspektiv problematiseras ofta i den akademiska litteraturen och förstås som resultat av hur västerländska upplysningsnormer dominerat religionsstudier och osynliggjort praxis.
En annan student menar att hon dragit slutsatsen att hon bör undvika ordet religion för att inte riskera att elevernas föreställningar begränsar deras betraktelsesätt och de vidare diskussionerna. En tredje student vittnar om hur han utvecklat en slags tvåstegsundervisning som bygger på att först upprätta en enkel och traditionell religionsförståelse för att därefter problematisera densamma tillsammans med eleverna.
En fjärde student uppmärksammar hur han i undervisningssituationer har svårt att acceptera den kristna utgångspunkt och jämförelsepunkt som han upplever riktas mot och förväntas av honom. Också religionskunskapsundervisningens påverkan på andra delar av ämnet så som elevernas möjlighet att formulera existentiella frågor, då dessa med nödvändighet relateras till en förståelse av vad som är relevanta frågor, uppmärksammas i artikeln.
Att bejaka korsdraget och inte stänga dörren
I’Anson reser mot slutet av sin artikel frågan om resultatmönstrets stabilitet. Att de lärarstudenter som han intervjuat i sin undervisning arbetar med att bryta vad han kallar en modern och en postmodern förståelse av religion mot varandra, är det något som kommer att vara bestående över tid? Det finns hos I’Anson ett antagande om att de nyutbildade lärarna förmodligen med tiden kommer att präglas av den logik som är förhärskande i skolpraktiken, dvs. den som kanske först och främst behöver vara tydlig och enkel.
Samtidigt är det naturligtvis inte självklart att det blir så. Lärarens utveckling är beroende av hur den etablerade praktiken tar emot sina nykomlingar. Att omhulda korsdrag mellan skilda praktiker och att arbeta för att synliggöra divergerande perspektiv är av betydelse för den ämnesundervisning som tar form och för vad elever har möjlighet att lära. Det är viktigt att hålla flera dörrar på glänt.
Text: Christina Osbeck
