Dramaundervisning ger positiva attityder till religiös mångfald
Dramaundervisning – där åhörarna både får ta del av och bidra till gestaltning och gå vidare i undervisning med uppmärksammade teman – kan utveckla mer positiva attityder till kulturell och religiös mångfald hos gymnasister, visar en religionsdidaktisk studie från Grekland.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
Gymnasisterna i den grekiska studien blev mer positiva till religiös mångfald under de månader de arbetade med vad som benämns ”Theatre in Education Program”. Programmet innehöll tre delar där gymnasisterna i den första fick ta del av en pjäs som visade en pojkes upplevelse av utanförskap i ett samhälle där hans trosåskådning skilde sig från den dominerande och uppfattades som annorlunda. Trots råd från föräldrar och vänner om hur han kunde hantera sin situation kände han sig plågad av sina upplevelser.
I en andra del av programmet arbetade man med pjäsen och undersökte skilda perspektiv, roller och positioner. Här fick eleverna via forumspel gå in i roller och utveckla alternativa handlingar och lösningar på den beskrivna situationen. Programmet innehöll även en tredje del, ett utbildningspaket med förslag på övningar där läraren i efterhand kunde vidareutveckla frågor och tematik från pjäsen.
Arbetssättets positiva inverkan
Det som framhålls som väsentligt med teaterprogrammet är hur det erbjuder meningsfull kommunikation kring känsliga frågor. Frågorna undersöks genom konkret deltagande utifrån olika positioner. Skilda perspektiv synliggörs och blir beaktade. Genom det gestaltande och deltagande arbetssättet utvecklas en viss bekantskap med hur det kan vara att uppleva utanförskap och bli till den främmande. Arbetssättet har potential att utveckla strategier för fredlig samexistens och en social medvetenhet.
Både lärare och elever positiva
Några av de reaktioner från lärarna som redovisas gäller hur arbetssättet skapade nya förutsättningar för deltagande. Det fanns en stor entusiasm hos eleverna. Tysta elever och elever med läs- och skrivsvårigheter deltog mer aktivt än vid ordinarie undervisning. Lärarna uttryckte också fascination över hur eleverna genom arbetet satte sig in i och tog perspektiv som de annars skulle ha svårt att ta.
De redovisade reaktionerna från eleverna är också positiva. De berättar bl.a. hur de upplevt att de var påverkade av den bild av muslimer som massmedia formar. Genom arbetssättet har de kunnat prata om känsliga frågor, om samhällsproblem såsom rasism och stereotyper, på ett konstruktivt sätt.
De upplever det också positivt att de genom arbetet blivit mer medvetna om sina egna perspektiv och fått formulera konkreta förslag på hur problematiska situationer kan hanteras. De anger även att de utvecklat sitt kritiska tänkande genom att de har tvingats att ställa flera perspektiv mot varandra och resonera fram och tillbaka.
En inte oproblematisk men viktig studie
I den enkät-, observations- och intervjustudie som Marios Koukounaras-Liagis redovisar i British Journal of Religious Education 2011 där ca 300 elever och ett tjugotal lärare deltagit beskrivs teaterinsatserna som gjorts översiktligt. Som läsare önskar man en tydligare beskrivning av detta samt någon form av diskussion kring faktumet att samma metod kan göras på väldigt skilda sätt beroende på aktörer och sammanhang.
Några långvariga effekter av insatserna redovisas inte och inte heller svårigheter och problem som arbetet kan förmodas ha gett upphov till. Studien är trots detta viktig därför att den representerar en typ av forskning som jag tror att vi behöver mer av inom religionsdidaktiken; studier av undervisning och dess möjliga effekter i termer av elevers lärande.
Text: Christina Osbeck
