Elever i behov av stöd kommer sällan till tals

Forskning om skolsituationen för elever i behov av särskilt stöd görs sällan utifrån elevernas perspektiv. Detta trots att eleverna själva ofta är bäst på att beskriva sina erfarenheter och på att hjälpa vuxna att tolka och förstå deras värld.

Inkluderande undervisning intresserar forskare, men studier fokuserar ofta på lärares attityder och förväntningar eller på undervisningen och hur arbetet hanteras i klassrummet. Elever som är i behov av stöd kommer däremot sällan till tals. Frågan är hur de upplever sin situation i klassrummet. För att förstå behovet, utvecklingen och konsekvenserna av inkluderande skolverksamheter behövs elevernas berättelser. Det är deras lärandesituation det gäller och deras erfarenheter blir en viktig grund för skolutveckling.

Att vara accepterad och känna tillhörighet

I samband med ett fyraårigt forskningsprojekt på Irland (Project IRIS – Inclusive Research in Irish Schools) fick forskare i uppdrag att samla in elevers synpunkter och erfarenheter, samtidigt som material samlades in från andra källor. Syftet var att ta reda på hur elever i behov av stöd upplever att de är accepterade av kamrater och vuxna och i vilken utsträckning de känner att de tillhör den vanliga klassrumsmiljön.

Begreppen acceptans och tillhörighet hör samman. Om alla elever känner sig respekterade och behandlade på liknande sätt som sina kamrater, kommer de troligen att känna sig accepterade som en del av gruppen och känna att de tillhör samma miljö.

Det fyraåriga forskningsprojektet resulterade i ett stort material, bl. a. 943 intervjuer, varav 120 har genomförts med elever från 24 olika skolor. Dessa elever bedömdes vara i behov av särskilt stöd och intervjuerna skedde vid två tillfällen med två års mellanrum.

Lärare gör undervisningen tillgänglig

De intervjuade eleverna menar att de alltid har möjlighet att vända sig till klassläraren som visar förståelse och stöttar dem. Även om de får hjälp när de ska påbörja en uppgift, kan de alltid återvända till läraren under arbetets gång för att få ytterligare stöd. Eleverna påpekar att lärarna är noggranna med att förklara nya begrepp så att alla kan förstå. Uppgiften eller aktiviteten görs därmed tillgänglig för alla.

Eleverna i de tidigare skolåren beskriver att de ibland upplever svårigheter i sitt lärande, men att de får den hjälp de behöver av sin lärare. Större delen av dem tycker inte heller att det är svårt att be om extra hjälp, eftersom de menar att alla behöver stöd ibland. Några kommenterar att de är medvetna om att de har det kämpigt på lektionerna, men de kan ändå se fördelarna med att våga fråga om hjälp.

Stöd i mindre grupp ofta uppskattat

I majoriteten av grundskolorna finns så kallade ”resursrum” som bemannas av lärare med särskild kompetens. Här kan eleverna få ytterligare uppbackning i mindre grupp och under kortare stunder. Det finns nackdelar med att elever plockas ut från sin ordinarie undervisning, eftersom de då missar undervisningsinnehållet i klassen under dessa lektionspass. Trots detta anser de flesta av eleverna att det fungerar bra för dem. Att kunna förbereda sig i mindre grupp inför en uppgift i det ordinarie klassrummet, att komma ifatt eller få hjälp av en annan lärare ses som något fördelaktigt.

De äldre eleverna, motsvarande årskurserna 7–9 i Sverige, lyfter också fram fördelar med att tillfälligt få hjälp i en mindre grupp. Eleverna anser till exempel att det finns större möjlighet att diskutera uppkomna problem i en grupp med färre elever. Till de positiva argumenten hör även upplevelserna av speciallärares positiva attityder och uppmuntrande feedback.

Elevassistenter får utvidgat ansvar

Vissa elever har tillgång till elevassistenter som ska ansvara för praktiskt omsorgsarbete. Under hela forskningsprojektet kunde forskarna konstatera att den här personalgruppen ofta arbetar med sådant som inte ligger inom deras egentliga ansvarsområde.

Eleverna berättar främst om elevassistentens betydelse för deras lärande. Istället för att vänta på läraren kan eleven få snabbare hjälp, i synnerhet när klasserna är stora. De berättar om att elevassistenten t.ex. kollar genomförda uppgifter, så att eventuella misstag kan rättas till.

Studien bekräftar att elevassistenterna får stor betydelse för inkluderingen av elever i den reguljära undervisningen. Samtidigt ges exempel på elevers kommentarer om hur elevassistentens roll medvetet minskas i takt med elevens utveckling mot en allt större självständighet.

”Today she’s only in one or two of my classes because she knows that because I don’t need her as much anymore she goes and spends time in other classes.” (elev med Asperger’s syndrom, s. 74)

Viktigt att dämpa ängslan för övergångar

Eleverna berättar om sin ängslan inför ett byte av skola, till exempel vid övergången från mellanstadiet till högstadiet.

Författarna pekar på att även tidigare studier har visat att elever uttrycker rädsla för att komma bort i större skolbyggnader, att möta äldre elever och att inte klara av en ökad arbetsbelastning. Det är särskilt svårt med anpassning till nya skolmiljöer för elever inom autismspektrat eller elever som har sociala och emotionella svårigheter eller annan beteendeproblematik.

Under forskningsprojektets gång bytte åtskilliga elever skolor. Forskarna konstaterar att omfattande åtgärder gjordes för att övergångarna skulle bli så smidiga som möjligt. Detta är också något som eleverna beskriver. De berättar om den ängslan de hade innan bytet, men hur oron dämpades genom skolpersonalens insatser.

Elevers upplevelser pekar på positiv utveckling

Totalt sett gav den fyra-åriga studien en positiv bild av de ansträngningar som görs för att skapa ett mera inkluderande skolsystem. Både föräldrar och personal vittnar om att genomförda förändringar resulterar i en allt rättvisare och inkluderande undervisning av elever som av olika orsaker behöver särskilt stöd.

Författarna betonar dock att det är elevernas synpunkter som ger dem de största skälen till att vara optimistiska när det gäller utvecklingen av landets skolor. Många elever berättar om hur de älskar sin skola, sina ämnen och stödet som de får av sina lärare.

Elevers känsla av acceptans och tillhörighet

Eleverna bidrar med personliga värderingar av sina dagliga erfarenheter av skolan. Hjälpen som de beskriver gör det möjligt för dem att deltaga fullt ut i skollivet, vilket ligger till grund för deras upplevelse av att vara accepterad. Känslan av tillhörighet bottnar i positiva relationer med både kamrater och vuxna, men har också sin grund i hur eleven kan avgränsa och klara sig med stödet som de får ta emot.

Elevers berättelser – en källa till skolutveckling

Det saknas tillräckligt med forskningsunderlag som visar vilka konsekvenserna blir av inkluderande skolverksamheter. Enligt författarna hindrar det beslutsfattare som önskar utveckla stödjande skolsystem och lärare som försöker skapa goda lärandemiljöer för elever i behov av särskilt stöd.

Författarna menar att större hänsyn måste tas till den forskning som utgår från dem som är mest involverade i skolors förändringsprocesser. Barn kan ge värdefulla bidrag och genom att uppmuntra elever till att berätta om sina dagliga skolupplevelser kan forskare få ett rikt underlag som vidgar förståelsen av skolverksamheten.

Det finns dessutom ett särskilt värde i studier som sträcker sig över flera år, där eleverna och andra deltagare ges möjlighet att reflektera över förändringar som skett och hur det har påverkat dem över tid.

Text: Gunvie Möllås

Källa:

A Sense of Belonging: Childrens' Views of Acceptance in “Inclusive Mainstream Schools Länk till annan webbplats.