Elever på yrkesprogram efterfrågar meningsfull historia
Historieämnet är viktigt för att man ska kunna förstå sin samtid och kunna delta i samhällsdebatten. Därför måste historieundervisningens innehåll sträcka sig fram till nutiden, anser elever på yrkesprogrammen. Men bland beslutsfattare och lärare finns fler och delvis andra uppfattningar om vad utbildningen ska leda till.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
I och med införandet av 2011 års läroplan för gymnasieskolan blev en 50-poängskurs i historia obligatorisk för alla elever, även på yrkesprogrammen. Hur uppfattas denna kurs av elever och lärare på yrkesprogrammen? Denna fråga står i fokus i Kristina Ledmans doktorsavhandling Historia för yrkesprogrammen. Innehåll och betydelse i policy och praktik. Ledmans avhandling visar att historieämnet kan spela en viktig roll i yrkesprogrammen – men en förutsättning är att kursen motsvarar elevernas behov.
Olika perspektiv på historia för yrkesprogrammen
Ledmans avhandling består av fyra delstudier. En av dessa är en historisk jämförelse av hur historieämnet för yrkesprogram har beskrivits på policynivå, en annan av hur historieämnet diskuterades av den arbetsgrupp som utformade ämnesplanerna i samband med läroplansreformen 2011. De två övriga delstudierna bygger på intervjuer med lärare och elever på två av yrkesprogrammen, Hantverksprogrammet och Bygg- och anläggningsprogrammet,. Avhandlingen undersöker alltså uppfattningar om den nya historiekursen på fyra olika nivåer. Det innebär att såväl beslutsfattare som ämnesexperter, lärare och elever kommer till tals.
Samsyn och spänningar på de fyra olika nivåerna
Ett av Ledmans centrala forskningsresultat är att intervjuade på alla fyra nivåer verkar vara överens om historieämnets stora betydelse för skolans uppdrag att göra eleverna till demokratiska och aktiva medborgare. Eleverna ser också historia som en nödvändig form av allmänbildning, något som möjliggör ett aktivt samhällsdeltagande för dem.
Samtidigt finns skillnader i uppfattningarna om vad historieämnet ska ta upp. Hos politiker, ämnesexperter och lärare finner Ledman tre olika uppfattningar om ämnets innehåll. En uppfattning är att ämnet bör bygga på ett långsiktigt historiskt perspektiv, medan en annan tvärtom betonar betydelsen av att lägga tyngdpunkten vid modern historia som enligt denna uppfattning tydligare kan hjälpa eleverna att orientera sig i nutiden. En tredje position är betoningen av kritiska perspektiv: här är det väsentliga att eleverna får lära sig hur historia används och hur historisk kunskap konstrueras. Dessa tre uppfattningar återfinns inom alla tre grupper. Den färdiga kursplanen kan beskrivas som en kompromiss mellan dessa positioner.
Kunskaper för att förstå samtiden
De elever som kommer till tals i undersökningen visar mer entydigt att de är mest intresserade av modern historia. De anser att de har fått tillräckliga kunskaper om äldre historia i grundskolan och efterfrågar snarare kunskaper om centrala skeenden under 1800- och 1900-tal, inklusive den mest näraliggande händelseutvecklingen.
Motiveringen är att de behöver dessa kunskaper för att förstå sin samtid. Angående de mer kritiskt orienterande förmågor som ingår i ämnesplanen, det vill säga källkritik och historieanvändning, lyfter Ledman fram att eleverna uppskattar kunskaper i historieanvändning men över lag inte ser så stor nytta av sådana kunskaper utanför klassrummet. Källkritik uppfattar de snarare som en del av svenskämnet.
Historieämnets nytta – och skada?
Eleverna lyfter fram fler anledningar till att historieämnet är viktigt för dem. De ser betydelsen av att ha skaffat sig generella och teoretiska kunskaper för att ha möjligheten att i framtiden kunna byta yrke. De framhåller också att historiekunskaper ger möjligheten att lära av historiska misstag, för att undvika att de upprepas.
Samtidigt som eleverna alltså i många avseenden har en positiv inställning till historieämnet, framgår det att de teoretiskt inriktade delarna av det nya historieämnet förefaller mer problematiska ur elevperspektiv. Ledman diskuterar emellertid källkritik och historieanvändning både som en möjlighet för eleverna att tillägna sig kritiska perspektiv som de annars skulle riskera att inte få tillgång till, och som ett hinder som begränsar elevernas möjligheter att tillskansa sig abstrakta kunskaper.
Ledmans avhandling är ett historiedidaktiskt pionjärarbete vad gäller yrkesprogram. De olika uppfattningar hon lyfter fram om historieämnet i samband med yrkesutbildningar ger värdefull kunskap både för verksamma historielärare och nutida och framtida beslutsfattare. För lärare signalerar avhandlingens resultat att de mer teoretiska momenten i den nuvarande ämnesplanen behöver motiveras och förtydligas så att också dessa kan uppfattas som relevanta av elever på yrkesprogram.
Text: Joakim Wendell
