Estetiska uttryck och fantasi kan bidra till barns lärande för hållbar utveckling

När naturvetenskap och estetiska uttryck kombineras kan barnen utveckla sin kreativitet, problemlösning och känsla av samhörighet med omvärlden. På så sätt kan lärande för hållbar utveckling skapas i förskolans undervisning.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Utbildning för hållbar utveckling är en högaktuell fråga för planetens framtid. I många svenska förskolor glöder engagemanget för hållbarhet. Traditionellt sett har kompostering, återvinning och ”att vara rädd om naturen” varit vanliga sätt att ta sig an miljö- och hållbarhetsfrågor i förskolan. Nu kommer också studier som sätter hållbar utveckling i samband med kvaliteter som kreativitet, problemlösning och känsla av samhörighet med omvärlden. Hur kan förskolans undervisning göra det möjligt för barn att använda och utveckla sådana kvaliteter? Ett delsvar på den frågan ges i två studier från förskolan där naturvetenskap och estetiska uttryck har kombinerats.

Hur ska djuren ta sig över vägen?

I en studie från Stockholms universitet visar Cecilia Caiman och Iann Lundegård hur barn använder fantasi och ritande för att lösa problem. Caiman och Lundegård utgår från att fantasi handlar om att kombinera bekanta fenomen på nya sätt. De menar att det är viktigt att stötta barn att använda sin fantasi för att rusta dem att, så småningom, kunna lösa morgondagens problem. Fantasin utgör alltså en viktig del i utbildning för hållbar utveckling.

Caimans och Lundegårds studie bygger på observationer i en förskola där barnen var mellan fyra och fem år gamla. Vid ett tillfälle berättade ett barn att han sett på tv att grodor kan bära sina ungar på ryggen om ungarna är trötta. Det satte igång en diskussion med två andra barn och en förskollärare om de kunde hjälpa grodorna genom att göra vagnar åt dem. I så fall skulle nämligen grodorna kunna gå snabbare över vägen och inte bli överkörda. Barnen ritade en bild av två ”lata” grodbarn som åker i en vagn. När teckningen var klar höll de fast vid frågan om hur grodorna skulle kunna ta sig över vägen. Ett av barnen föreslog att de kunde göra tunnlar som små djur kan använda. Barnen hjälptes åt att rita även denna lösning. Ett av barnen nämnde sedan att djuren behöver något att hoppa på för att ta sig över den farliga vägen med alla bilar. När förskolläraren bad henne förklara vad hon menade hakade de andra barnen på. De föreslog först en studsmatta och sedan en trampolin. Barnen funderade även över vad olika typer av djur hade för möjligheter att använda trampolinen. De bekymrade sig bland annat över hur älgen skulle bära sig åt, men kom inte på någon lösning.

Att använda fantasi för att lösa hållbarhetsproblem

Barnen i Caimans och Lundegårds studie försökte lösa ett problem som kan kopplas till hållbarhet och biologisk mångfald. Människans framfart på jorden leder nämligen till att djurens livsområden fragmenteras, bland annat genom att vägar byggs. Djuren behöver då korsa vägen exempelvis för att hitta föda eller skydd.

Caiman och Lundegårds analys visar att barnen först identifierar själva problemet tillsammans, alltså att djur måste kunna ta sig tryggt över vägen. De använder sedan sin fantasi, i samtal och ritande, för att lösa problemet. Ritandet fungerar å ena sidan som ett medel för att visa för de andra barnen och läraren vad man tänker. Ritandet blir även en arena där barnen blandar sina erfarenheter till nya kombinationer. För att komma fram till lösningar på problemet med djuren som ska komma över vägen kombinerar barnen exempelvis sina erfarenheter av trampoliner, djur och bilar på nya sätt i teckningarna. Studien visar alltså att barnens fantasi och ritande kan fungera som kraftfulla verktyg för problemlösning i arbetet med hållbarhetsfrågor.

Att känna samhörighet med omvärlden

En annan studie av Sofie Areljung vid Umeå universitet visar exempel från förskolor som integrerat estetiska uttryck med naturvetenskap i undervisningen. Areljung har tagit fasta på Edvin Østergaards tankar om undervisning. Østergaard, som är professor i konst och naturvetenskap, menar nämligen att den som har skapat personliga relationer till omvärlden är mer benägen att leva hållbart. En viktig del i utbildning för hållbar utveckling är därför att barnen tränar sig i att känna samhörighet med omvärlden. Østergaard föreslår att man integrerar naturvetenskap och estetiska ämnen i utbildningen. På så vis kan barn öva upp sin lyhördhet för hur omvärlden låter, känns och ser ut.

Att lära genom att "vara" en groende, växande planta

Areljungs studie bygger på hennes samarbete med ett pedagogisk utvecklingscentrum och åtta förskolor. Förskolorna fick i uppdrag att kombinera ett naturvetenskapsverb med ett eller flera estetiska uttryck och att försöka få fatt i barnens lärande. På en förskola, där barnen var mellan ett och två år gamla, valde arbetslaget att utgå från verben ”gro” och ”växa”. Sara Gimbergssons bok Lilla frö hade en central roll i undervisningen. Förskollärare och barn dramatiserade bland annat berättelsen om Lilla frö med sina kroppar. Liksom fröet i boken låg de först hopkrupna och kände ett ”sprattel i benen” när rötterna växte ut. Sedan kom en grodd ”ur pannan” innan de slutligen ställde sig upprätt och vajade med sina ”blad” i vinden. Parallellt med att dramatisera och måla groende frön och växande plantor fick barnen ta hand om egna frön inne på förskolan. De vattnade med blomspruta, ställde dem i ljuset och följde den spirande plantan dag efter dag. Arbetslaget märkte att barnen kopplade ihop plantornas växtprocess med berättelsen om Lilla frö. Barnen visade nämligen ”sprattel i benen” och ”grodd i pannan” med sitt kroppsspråk och med glada utrop.

Detta exempel lyfter Areljung som en kontrast till att fokusera på frön och plantor i sig. Om man har substantiven ”frö” och ”planta” i förgrunden, menar hon, borgar det för att barnen lär sig "om" växter som objekt genom att titta på och röra vid dem. Om man istället sätter verben ”gro” och ”växa” i förgrunden kommer växtprocesserna i fokus. När verben kombineras med drama och måleri kan barnen att lära om växtprocesser genom att leva sig in i hur det är att "vara" ett groende frö och en växande planta. Studien visar alltså exempel på hur utbildning för hållbar utveckling kan bygga på barnens inlevelse och samhörighet med den omgivande världen.

Kombination av naturvetenskap och estetiska uttryck ger lärande för hållbar utveckling

De båda studierna visar alltså exempel på hur en kombination av estetiska uttryck och naturvetenskap kan göra det möjligt för barn att utveckla sin kreativitet, problemlösning och samhörighet med omvärlden. På så vis utgör studierna värdefulla bidrag till hur utbildning för hållbar utveckling kan genomföras i förskolan.

Text: Sofie Areljung

Referenser

Areljung, Sofie (2019). Science-arts as verbs: New figurations in early childhood. I: P. Burnard & L. Colucci-Gray (Red.). Why Science and Arts Creativities Matter: STEAM (Re-)Configurings for Future-Making Education. Nederländerna: Brill|SensePublishing.

Areljung, Sofie (2018). Naturvetenskapsverb [ingår i Lärportalens modul Språk-, läs- och skrivutveckling – Förskola, Natur, teknik och språkutveckling]. Stockholm: Skolverket.

Caiman, Cecilia & Lundegård, Iann (2018). Young children’s imagination in science education and education for sustainability. Cultural Studies of Science Education, 13(3), 687-705.

Gimbergsson, Sara (2014). Lilla frö. Bromma: Opal.

Østergaard, Edvin (2017). Earth at Rest: Aesthetic Experience and Students’ Grounding in Science Education. Science & Education, 26(5), 557–582

Senast uppdaterad 11 mars 2020