Faktakunskaper i fokus i nyanländas samhällskunskapsundervisning

I en undersökning av nyanländas samhällskunskapsundervisning handlar lärarnas visioner om bland annat analytisk förmåga och kritiskt tänkande. Trots det är faktakunskaper i fokus i undervisning och bedömning i samhällskunskapsundervisningen för nyanlända. Den viktigaste orsaken är tidsbrist.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Nyanlända ungdomar över sexton års ålder som inte är behöriga att påbörja ett nationellt gymnasieprogram kan i Sverige gå språkintroduktion på gymnasieskolan. Språkintroduktion är ett av fyra introduktionsprogram med syfte att hjälpa obehöriga elever till gymnasieskolan eller ett arbete. Av introduktionsprogrammen är det språkintroduktion som har flest elever. Hur mottagandet av nyanlända elever ska gå till och vilka ämnen som studeras är inte reglerat utan kan variera mellan olika skolor. Inledningsvis kartläggs eleverna och en individuell studieplan upprättas. Eleverna läser främst svenska men utifrån den enskilda elevens behov innehåller utbildningen också andra ämnen, såsom samhällskunskap.

Alla elever läser alltså inte samhällskunskap. Det tycker forskaren och statsvetaren Christina Odenstad är bekymmersamt, eftersom hon ser samhällskunskapsämnet som viktigt för att påverka elevernas medborgarskapande, i förhållande till staten såväl som till andra medborgare. I avhandlingen Medborgarskap i fokus. Samhällskunskapsundervisning för nyanlända är det just medborgarskap Odenstad intresserar sig för. Syftet med avhandlingen är att undersöka hur medborgarskap kommer till uttryck i ett mångkulturellt klassrum.

Olika dimensioner av medborgarskap

För att analysera det medborgarskapande som sker i undervisningen använder Odenstad en teori om medborgarskap där begreppet delas upp i en rättighetsdimension, en deltagandedimension och en identitetsdimension.

Rättighetsdimensionen handlar om rättigheter men också skyldigheter. Rättigheterna delas upp i civila, såsom åsikts-, yttrande- och religionsfrihet, politiska, som att delta i val och sociala, vilka innebär att ha något slags social och ekonomisk välfärd. Skyldigheterna består exempelvis i att följa lagar, betala skatt och anamma grundläggande demokratiska värderingar.

Deltagandedimensionen rör politiskt och socialt deltagande i samhället, exempelvis i politiska partier, föreningsliv och samvaro med grannar och vänner. Deltagande kan, skriver Odenstad, ge en känsla av tillhörighet och motverka marginalisering. På så vis finns en tydlig koppling till identitetsdimensionen som är mer subjektiv och handlar om att känna sig erkänd av staten och andra medborgare, ett slags känsla av kollektiv samhörighet. Odenstad ser samhällskunskapsundervisningen som en arena där medborgare, nuvarande och framtida, kan formas.

Intervjuer, observationer och dokument

Odenstad har, för att uppfylla sitt syfte, intervjuat tre erfarna lärare. Hon har också tillbringat en hel del tid i en av lärarnas klassrum för att observera undervisningen. Till intervjuerna har lärarna tagit med olika typer av dokument, såsom prov, lektionsplaneringar och reflektioner efter genomförd undervisning. Detta material har de resonerat kring under intervjuerna. Olika typer av styr- och policydokument har också ingått i materialet.

Medborgarkunskap i fokus i undervisningen

Liksom titeln på avhandlingen antyder är det kunskaper om medborgarskap som är i fokus i lärarnas undervisning. Eleverna får reda på vilka rättigheter och skyldigheter medborgare har. När det gäller civila rättigheter läggs vikt vid lag och rätt, västerländsk demokrati och mänskliga rättigheter. De politiska rättigheterna kommer till uttryck genom undervisning om Sveriges statsskick – riksdag, regering, kommuner och landsting. Det ges även utrymme till sociala rättigheter, såsom välfärdssamhälle och privatekonomi, eftersom lärarna vill knyta an till elevernas vardag och sådant de som medborgare bör känna till, exempelvis att betala räkningar och skriva CV.

Förutom rättighetsdimensionen som klart dominerar när det handlar om politiska rättigheter – genom stort fokus på begrepp – framträder deltagandedimensionen i det att undervisningen sker i dialog med eleverna och att lärarna lämnar en hel del utrymme för spontana diskussioner. Odenstad beskriver det som att rättighetsdimensionen leder in i deltagandedimensionen. Identitetsdimensionen, som är den minst framträdande, syns främst i lärarnas betonande av demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter men också i att eleverna förväntas samarbeta oavsett bakgrund, kön och etnicitet.

Att rättighetsdimensionen är så stark kan förklaras med att lärarna känner stor omsorg om eleverna. Att lägga fokus på medborgarkunskaper är ett sätt att hjälpa eleverna till rätta, något som inte minst ses som viktigt då en del av eleverna saknar föräldrar som kan vägleda dem. Det finns hos lärarna tankar om ett slags fostran för att eleverna inte ska bli utnyttjade. Undervisningen syftar till syvende och sist till att de ska bli väl fungerande medborgare. Men det finns kontextuella faktorer som ställer till det.

Tidsbrist och heterogena grupper

Lärarna skulle vilja lägga mer tid på sådant som analys och kritiskt tänkande. Men av olika anledningar är det inte riktigt möjligt. Den viktigaste är tidsbristen, som hör till den materiella kontexten. Den återkommer lärarna till i intervjuerna. Samhällskunskapskursen som eleverna på språkintroduktion läser motsvarar hela högstadiets kurs i samhällskunskap. Men de nyanlända eleverna läser den på en eller två terminer. Det innebär att lärarna tvingas sålla i kursens innehåll. Av det centrala innehållet väljs vissa områden i stort sett helt bort. Eleverna får exempelvis inte granska medier källkritiskt i särskilt hög utsträckning, något som lärarna gärna velat lägga mer tid på. Men att lära sig analysera, argumentera och kritiskt granska tar tid, påpekar lärarna, särskilt i grupper med elever vana vid faktakunskaper och utantillinlärning. Den tiden finns inte vilket innebär att lärarna tvingas kompromissa med sina ideal.

Elevgruppens sammansättning spelar också stor roll för vilken undervisning som är möjlig. Grupperna är heterogena. Vissa elever har en lång skolgång bakom sig medan andra elevers skolbakgrund är begränsad. För att få så många som möjligt att nå godkända betyg – vilket lärarna ser som sin främsta uppgift – läggs undervisningen på en nivå som ska passa så många som möjligt. Individuell anpassning finns det inte tid till.

Det är alltså olika kontextuella faktorer som samverkar och som kan förklara undervisningens betoning på fakta och begrepp. Lärarna är pragmatiska och anpassar sin undervisning efter vad situationen tillåter. Att memorera fakta går möjligen snabbare än att lära sig analysera. Det är dessutom ett arbetssätt en hel del av eleverna är vana vid. Men det skapar frustration hos lärarna eftersom deras undervisning rimmar illa med kunskapssynen i läroplanen, en kunskapssyn de sympatiserar med.

En alternativ vision

Som tidigare påpekats är rättighetsdimensionen i fokus i lärarnas undervisning. Orsaken till det är olika kontextuella faktorer. Förutom tidigare nämnda spelar styrdokumenten stor roll. Lärarna gör sitt bästa för att få eleverna att bli godkända. Men de känner att de under rådande förutsättningar inte har möjlighet att hjälpa eleverna att uppfylla kursens kunskapskrav. Detta, skriver Odenstad, kan få konsekvenser ur ett medborgarskapsperspektiv. De förmågor som ses som centrala för framtida medborgare finns det inte förutsättningar för eleverna att nå.

En jämförelse görs med undervisningen för nyanlända före gymnasiereformen 2011. Då fanns ingen kursplan och inga betyg gavs. Kursen var inriktad mot integration i det svenska samhället och utöver kunskaper i samhällskunskap ingick praktiska inslag, studiebesök och kultur. Deltagande- och identitetsdimensionerna framträdde tydligare. En av informanterna skulle gärna se en mittenvariant där det fanns en tydlig ämnesstruktur med samhällskunskapligt innehåll men utan pressen att klara kursen. Då skulle tempot kunna mattas något och elevernas intressen styra i högre grad.

Även Odenstad ser bekymmer med organiseringen av samhällskunskapsämnet på språkintroduktion och beskriver kursplanen som ”nästan orealistisk”. Men hon är noga med att undvika att generalisera utifrån undersökningens resultat eftersom utbildningens organisering varierar mellan olika skolor och kommuner. Odenstad är dock övertygad om att kunskaper i samhällskunskap kan vara en väg att integrera medborgare i samhället. Därför måste den, som hon skriver, ”komma alla elever till del”.

Text: Martin Malmström (martin.malmstrom@uvet.lu.se)

Källa:

Medborgarkunskap i fokus. Samhällskunskapsundervisning för nyanlända. Länk till annan webbplats.

Publicerad 03 september 2019.  Senast uppdaterad 05 oktober 2020.