Fokus på engagemang kan minska beteendesvårigheter

Barn som anses ha beteendesvårigheter väcker ofta oro och frustration. De ställer till det och de stör lärare och andra barn. Frågan är hur lärarna kan stödja dessa barns engagemang i olika aktiviteter och hur deras vardagsfungerande kan bli bättre.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Madeleine Sjöman, som har gjort en studie av förskolebarns engagemang, hade förväntat sig att ett större fokus skulle ligga på anpassning av miljön i förskolan än på enskilda barns svårigheter.

Resultatet grundar sig på olika delstudier som totalt omfattar 832 barn, fördelade på 92 förskoleavdelningar. En mindre andel av barnen (knappt fem procent) hade en fastställd diagnos.

Engagemang kan observeras redan hos små barn

Små barn visar tidigt tecken på engagemang när de uppmärksammar och tar efter andra, t ex sina föräldrar, syskon, kamrater och personal i förskolan. Barn som är engagerade är ofta fokuserade och de försöker lösa problem även om det är svårt. Det kan exempelvis handla om att lägga pussel eller bygga höga torn med klossar. Sjöman säger vidare:

– Denna ihärdighet och fokusering är kännetecken på engagemang och en viktig grund för att lära sig nya färdigheter. Samma sak gäller barn i behov av stöd. Istället för att fokusera på att barnet ska ”klara av” alltmer komplexa lekar som kanske är för svåra för dem, bör vi stödja deras ihärdighet i en aktivitet som intresserar dem och som utmanar dem på lagom nivå. Det får alltså inte heller bli för lätt. Då blir det tråkigt, barnets engagemang minskar och barnet kan uppvisa beteendesvårigheter.

I studien talas om ”grundläggande engagemang” som handlar om uthållighet och barnets aktiva uppmärksamhet på vad som händer runtomkring. ”Utvecklingsrelaterat engagemang” syftar på barnets förmåga att delta i komplexa lekar, t ex rollekar och situationer där de ska lösa komplicerade problem. Det engagemanget är alltså kopplat till vilken typ av aktiviteter det rör sig om, men också barnets ålder.

Minskat engagemang i aktiviteter och barnsamspel

Med hjälp av konkreta frågor skattade personalen förskolebarnens svårigheter i form av exempelvis hyperaktivt beteende och emotionella problem. Det ömsesidiga samspelet mellan det observerade barnet och övriga barn bedömdes också, liksom samspelet mellan barnet och de vuxna.

Barn som visade hög grad av hyperaktivitet var mindre engagerade i förskolans aktiviteter. Kamraterna visade inte heller samma intresse för dessa barn i leken och gemenskapen. Sjöman hänvisar även till tidigare forskning där det framkommit att barn hamnar i ofrivillig ensamlek på det här sättet. De byter ständigt aktiviteter och deras vårdnadshavare uttrycker att barnen inte trivs på förskolan.

Minskad lyhördhet hos personalen

Förskolepersonalens lyhördhet visar sig bland annat genom att de är intresserade och nyfikna på vad och hur barnen tänker. De uppmuntrar det som barnet gör, med ord eller genom sitt kroppsspråk i form av bekräftande leenden, nickar eller beröring. Det finns dock en risk för att barn som visar beteendesvårigheter inte får den uppmärksamheten i samma utsträckning.

Sjöman ställer sig frågande till hur talet om ”det kompetenta barnet” kommer till uttryck i personalens lyhördhet och i deras samspel med barnen. Hon berättar att det också har gjorts observationer på 39 förskoleavdelningar. Resultatet av dessa visar att personalen förde en ”ensidig dialog” med barnet i aktiviteter som de själva styrde. Under fria former där barnen själva fick välja lekar, material och kompisar, höll sig personalen i bakgrunden och bara observerade vad barnen gjorde.

Barn som inte får stöd

Flertalet barn (63 procent) fick inte något särskilt stöd, trots att de ansågs vara i behov av det. Här framträdde särskilt två grupper av barn. Det var barn som har ett annat modersmål än svenska (21 procent av det totala antalet barn) och det var barn vars svårigheter inte störde barngruppen eller personalen. Om barnets beteende däremot påverkade övriga barn och förskolans aktiviteter, uppmärksammades barnets behov av stöd i högre grad.

Hyperaktiva barn punktmarkeras

Förskolepersonalens beskrivningar av hur de stöttar barn som exempelvis uppvisar ett hyperaktivt beteende, handlar i stor utsträckning om att minst en person i personalgruppen håller sig nära barnet. De försöker dämpa problemen eller komma underfund med vilka situationer som triggar igång barnets reaktioner.

Men det finns också exempel på förskoleavdelningar där personalen lyckas att samtidigt hantera det enskilda barnets behov och den omgivande miljöns sociala samspel. Det sker genom att kommunikationen anpassas till barnets förutsättningar och fokus ligger på att leken ska fungera i barngruppen. Analyserna pekar på att detta leder till ett högt engagemang hos barnet, vilket i sin tur minskar det hyperaktiva beteendet.

Positiva effekter över tid

Upprepade skattningar över tid (tre olika tillfällen) visar också att grundläggande engagemang hos barnet leder till en ökad interaktion med andra barn och respons från personalen. Detta stärker ytterligare barnets positiva engagemang. På motsvarande sätt minskar det hyperaktiva beteendet över tid om barnets samspel med kamrater och vuxna fungerar.

Personalen behöver kritiskt granska sin vardagliga verksamhet

Det viktigaste är att personalgruppen kritiskt granskar sin vardagliga verksamhet och talar om vad som hindrar respektive möjliggör engagemang hos barn i behov av särskilt stöd, menar Sjöman. Innehållet och organiseringen av förskolans aktiviteter grundar sig på de normer och värderingar som personalgruppen har byggt upp under en längre tid.

– Personalen måste också lyfta frågan om hur barnen påverkar dem på olika sätt, exempelvis barn som har svårt att fokusera på en gemensam aktivitet eller som ständigt bryter in i andra barns lek, vilket leder till konflikter. När vi vuxna visar intresse för barnets positiva handlingar som gynnar deras lärande och utveckling, kommer det att uppmuntra barnet att göra mer av ”samma sak”. Detta sker under hela dagen i olika situationer. Om vi däremot fokuserar på barnets beteendesvårigheter är risken att svårigheterna ökar istället för att minska.

Personalens uppmärksamhet på barnets negativa beteenden hjälper alltså inte barnet att förstå hur det ska göra för att kunna fungera på ett bättre sätt, t ex hur hon eller han ska inleda leken med andra barn.

Förutsättningar för barns bättre vardagsfungerande

Vardagsfungerande innebär att barnen är engagerade i spännande vardagsaktiviteter som intresserar dem. Det leder till att de lär sig, utvecklar nya färdigheter och de längtar till förskolan där de kan må bra och trivas.

Dialog inom och mellan olika nivåer är nödvändig för att det ska fungera. Arbetslaget är en unik sammansättning av individer och därför är det viktigt med dialogen och reflekterandet inom personalgruppen. Frågor som behöver diskuteras handlar bland annat om hur olika faktorer kan trigga igång barns beteenden, vilka lärmiljöer som bidrar till ökat engagemang och hur barn kan få hjälp att stanna kvar i socialt samspel. Förskolechefen är en nyckelperson som ska stödja sin personal och skapa förutsättningar för arbetet med barn i behov av särskilt stöd. En viktig del är handledning till personalen för att de ska kunna möta alla barns olikheter, oavsett om barnen har fått en diagnos eller inte.

Text: Gunvie Möllås

Källa:

Peer Interaction in Preschool: Necessary, but not Sufficient. Länk till annan webbplats.

Publicerad 04 maj 2018.  Senast uppdaterad 05 oktober 2020.