Förebyggande insatser motverkar nätmobbning

Nätmobbning är ett problem som påverkar många ungdomar negativt, fysiskt, psykiskt och socialt. Det är en form av mobbning som drabbar den utsatte hårt, men som också påverkar utövaren negativt. Nätmobbning kan ske anonymt och få stor spridning. Det är ändå möjligt att förebygga förekomsten av den, och i det arbetet kan skolan vara en viktig aktör.

I vetenskapliga tidskrifter har det publicerats ett flertal forskningsöversikter kring nätmobbing. I den här artikeln presenteras en sammanfattning av vad de visar.

Det finns olika definitioner av nätmobbning inom vetenskapen, men en samsyn om vad det är kan ändå skönjas. Centrala delar i nätmobbning är att den utförs uppsåtligt och återkommande genom användningen av uppkopplad teknik. Målet är att hota, trakassera, skämma ut eller att exkludera någon.

Ovanligt att någon ingriper mot nätmobbning

Även om nätmobbning många gånger överlappar med annan mobbning upplevs nätmobbning som särskilt negativ. Det finns flera orsaker till det, bland annat att den kan utövas 24 timmar om dygnet. Eftersom nätmobbning också kan utföras anonymt kan den ge alla samma möjlighet att bli mobbare oavsett deras sociala status och därigenom omkullkasta befintliga sociala strukturer.

Att kränkande innehåll kan kopieras och spridas på internet gör den också särskilt negativ att bli utsatt för. Den utsatte vet inte alltid vem eller vilka som har spridit materialet eller vilka som har tagit del av det. Det är ovanligt att någon som ser att nätmobbning förekommer ingriper för att stoppa den. Om det ändå sker är det vanligaste att den som ingriper är en vän till den som drabbas och inte till exempel någon vuxen, eller lärare i skolan.

Det kan vara allt från gräl till förföljelse

Nätmobbning kan ske genom exempelvis

• e-post
• sms
• chatt-forum
• webbplatser
• social media
• digitala bilder
• spel online.

Det kan vara att gräla online, trakasserier via sms och sociala medier, att sprida känsliga och integritetskränkande uppgifter, att imitera eller utge sig för att vara någon annan. Det kan vara att ägna sig åt oönskat kontaktande och förföljelse, så kallad stalkning och sexting utan samtycke, det vill säga att dela sexuellt material. Nätmobbning kan också innebära att inte få vara med, att bli utfrusen genom att till exempel systematiskt bli blockerad på sociala medier.

Forskningen på området är inte entydig i frågan om skillnader i hur hårt flickor och pojkar drabbas, men det verkar som att flickor är mer utsatta än pojkar. I forskningen diskuteras att det kan bero på att nätmobbning inte är en fysisk mobbning, och därför kan den enligt Kowalski med flera (2014) passa flickor bättre än pojkar, vars mobbning kan vara mer fysisk. Men det innebär inte att pojkar är skonade från nätmobbning.

Nätmobbning ökar med åldern

Nätmobbning är inte så vanlig bland barn i grundskolan upp till 13 års ålder. När den ändå sker förekommer den mest genom olika spelplattformar. Efter 13-årsåldern ökar risken för ungdomar att utsättas för nätmobbning och det är då framför allt genom social media.

Går man tillbaka och tittar på äldre forskning kring nätmobbning visar den att det framför allt har varit något som utövats hemifrån. I dag oroar sig i stället många för att bli utsatta för nätmobbning i skolan. Forskningen varnar för att det kan vara en oro som är befogad. Tidigare var det vanligast att man hade tillgång till sin privata uppkopplade teknologi hemma. Numera finns det uppkopplade mobiltelefoner överallt, också i skolan.

Negativt för både offer och utövare

Nätmobbningen tar sig liknande utryck i de delar av världen där forskning kring fenomenet har utförts. De barn och ungdomar som utsätts påverkas psykiskt med känslomässiga problem som depression, oro, stress, låg självkänsla och självmordstankar. De påverkas också fysiskt, med till exempel huvudvärk, magont och sömnsvårigheter. Deras sociala situation påverkas också och de lyckas ofta sämre i skolan.

Även om nätmobbning är en uppsåtlig handling är förövarna ofta inte medvetna om den skada de utsätter sina offer för. Det är inte heller bara de som utsätts för nätmobbning som påverkas negativt, ofta uppvisar också förövarna psykiska besvär som stress, ångest och oro. Forskningen visar att detta ofta är individer med låg självkänsla, låg empati, låg självkontroll och med en svag känsla för moral, men med en hög grad av impulsivitet, oro och aggressioner. Ofta är det individer som själva utsatts för mobbning.

Elever med särskilda behov är mer utsatta än andra för nätmobbning. Dessa elever är ofta individer som har de egenskaper som forskning pekar ut som riskfaktorer. När mobbning sker anonymt märks inte funktionsvariationer på samma sätt, vilket har bidragit till att elever med särskilda behov också löper större risk än andra att bli utövare av nätmobbning.

Viktigt att känna till sina rättigheter och skyldigheter

De barn och ungdomar som använder internet mycket är mer utsatta än de som använder internet mindre. Att föräldrarna övervakar vad barn och ungdomar gör på internet kan minska risken för nätmobbning, men ju mer barn och ungdomar använder internet desto svårare är det för föräldrarna att övervaka deras aktiviteter.

Ett sätt att minska nätmobbningen kan vara att man försöker styra så att unga internetanvändare sitter på en plats som är synlig och inte avskild. Det kan också vara att utbilda barnen och ungdomarna i säker internetanvändning. Calvani, Fini och Ranieri menar att det finns en etisk dimension av digital kompetens. I den ingår att känna till sina rättigheter och skyldigheter online och att därigenom kunna agera på ett etiskt riktigt sätt på internet.

De flesta insatser fungerar

Inom forskningen har kritik tidigare förts fram gällande att både metoderna och forskningen på området ofta har en svag vetenskaplig förankring, till exempel att de genomförts i skolan och missat att inkludera andra miljöer och andra vuxna kring eleverna, som exempelvis vårdnadshavare.

I den senare forskningen har det tillkommit studier som finner att förebyggande arbete kan vara ett sätt att hantera problemet. Att något program eller någon metod skulle vara bättre än andra i arbetet med att förebygga nätmobbing framträder inte tydligt. Vissa insatser varar ett helt år och andra bara en dag, men de flesta har en hämmande inverkan på nätmobbningen. Det viktigaste med det förebyggande arbetet är den starka intentionen att lyfta fram och försöka stoppa nätmobbningen.

Ett positivt klimat har dämpande effekt

Förebyggande arbete kan vara att öka lärares medvetenhet kring nätmobbning. Det kan vara att utbilda lärare i att speciellt identifiera, bemöta och rapportera nätmobbning. Forskare pekar på att det är viktigt att skapa en medvetenhet hos utsatta barn och ungdomar om att de kan be om hjälp från vuxna. Ett problem är att många barn och ungdomar är rädda för att göra detta då de fruktar att de vuxnas åtgärd ska bli att beröva dem på tekniken.

Eftersom nätmobbning och mobbning som utövas offline kan hänga ihop, kan det finnas goda skäl att inkludera mobbning generellt i skolans insatser mot nätmobbning.

Forskningen visar att skolor som utmärks av positivt klimat och trivsel bland eleverna har en dämpande effekt på förekomsten av nätmobbning. De flesta mobbare och utsatta känner varandra och förs samman genom skolan, därför har skolan också en unik roll i arbetet med att förebygga nätmobbning.

Sammanfattning

Forskning visar att nätmobbning kan få allvarliga konsekvenser både för dem som utsätts för den och för dem som utövar den. Det verkar drabba flickor och de med särskilda behov värst. Även om nätmobbning ofta är en fortsättning på mobbning offline, har nätmobbning sina egna särskilda egenskaper, bland annat eftersom alla kan mobba alla anonymt online, 24 timmar om dygnet.

När man lägger ihop de olika resultaten från forskningen framstår en bild av att det finns mycket att vinna i fråga om välmående för barn och ungdomar om graden av nätmobbning minskas. Det skulle få både förövare och offer att må bättre.

Även om nätmobbningen tidigare framför allt skett på fritiden, är skolan inte längre lika förskonad. Därför utgör den också ett viktigt verktyg i att stävja förekomsten av nätmobbning genom att förebygga. Det skulle kunna göras som en del i arbetet med att stärka den digitala kompetensen hos eleverna genom att till exempel arbeta med frågor som stärker förståelsen för hur man agerar ansvarsfullt mot sig själv och andra i en digital värld.

Oavsett hur en skola väljer att lägga upp arbetet mot nätmobbning visar forskningen att det på kort sikt i första hand inte är vad skolan gör som är det viktiga, utan att den gör något. På längre sikt är den viktigaste insatsen skolan kan göra att skapa ett positivt skolklimat som stärker barn och ungdomar och ger dem en god självkänsla.

Text: Torbjörn Ott

Källor:

Ansary, N. S. (2020). Cyberbullying: Concepts, theories, and correlates informing evidence-based best practices for prevention. Aggression and Violent Behavior, 50, 101343.

Calvani, A., Cartelli, A., Fini, A., & Ranieri, M. (2008). Models and instruments for assessing digital competence at school. Journal of E-learning and Knowledge Society, 4(3), 183-193.

Campbell, M., Slee, P., Spears, B., Butler, D., & Kift, S. (2013) Do cyberbullies suffer too? Cyberbullies’ perceptions of the harm they cause to others and to their own mental health. School Psychology International, 34(6), pp. 613-629.

Della Cioppa, V., O'Neil, A., & Craig, W. (2015). Learning from traditional bullying interventions: A review of research on cyberbullying and best practice. Aggression and Violent Behavior, 23, 61-68.

Holfeld, B., & Grabe, M. (2012). Middle school students' perceptions of and responses to cyber bullying. Journal of Educational Computing Research, 46(4), 395-413.

Kowalski, R. M., Giumetti, G. W., Schroeder, A. N., & Lattanner, M. R. (2014). Bullying in the digital age: A critical review and meta-analysis of cyberbullying research among youth. Psychological bulletin, 140(4), 1073.

Kowalski, R. M., Morgan, C. A., Drake-Lavelle, K., & Allison, B. (2016). Cyberbullying among college students with disabilities. Computers in Human Behavior, 57, 416-427.

Tanrikulu, I. (2018). Cyberbullying prevention and intervention programs in schools: A systematic review. School psychology international, 39(1), 74-91.