Historieundervisning kan förstärka polarisering
En alltför nationellt orienterad skolundervisning i mångkulturella miljöer kan, i värsta fall, förstärka tendenser till polarisering mellan olika grupper i samhället. Det menar forskaren Igor Potapenko i en avhandling om historiemedvetande och identitet.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
Relation mellan historia och identitet är ett i högsta grad aktuellt problemområde för historieundervisningen. Inte minst är identitetsfrågans koppling till olika gruppers uppfattning om historia viktig att beakta i undervisningen.
I den nya läroplanen för historia betonas bland annat att undervisning i historia ska utveckla elevens historiemedvetande. I Igor Potapenkos avhandling ”Historiemedvetande och identitet” undersöks just hur relation mellan elevens identitet och historieundervisningen ser ut i en mångkulturell miljö. Även om Potapenkos avhandling studerar estniska ungdomars liv har avhandlingens utgångspunkter och resultat hög relevans för historielärare i Sverige.
Majoritetens historia
Centralt för Potapenko är begreppet historiemedvetandet som han beskriver på följande sätt: ”På det personliga planet syftar begreppet historiemedvetande till en ömsesidig relation mellan de olika tidsdimensionerna, då-nu-sedan, dvs. hur individen tolkar dåtid utifrån egna erfarenheter, hur individen förstår sin nutid samt vilka förväntningar individen har på framtiden.” En viktig aspekt av historiemedvetandet är vidare förhållandet mellan elevens ”lilla historia” och nationens ”stora historia”. Det vill säga, förmår eleven känna samhörighet med nationen genom nationella berättelser?
Potapenko har jämfört två elevgrupper, dels en rysktalande grupp och dels en estnisktalande grupp. Hur ser då dessa estniska ungdomar på historien och vilken roll har skolhistorien för eleverna?
De estnisktalande eleverna betonar framförallt ”förfädernas” historia och nationens förflutna. Den nationella historien kan bidra till att stärka elevens identitet. Syftet med historia är att förstå sig själv som individ i relation till den stora nationella historien och här blir skolundervisningen i historia central. Samtidigt är historiens roll för den egna identitet relativt svag, enligt Potapenko. Vidare hävdar författaren att de olika tidsdimensionerna (då, nu och sedan) inte spelar någon avgörande roll när eleven ska orientera sig i historien. Det är framförallt ”då” som betonas av eleverna. Skolans historieundervisning tycks vara den dominerande kontexten vari eleverna får del av historisk kunskap.
Kan förstärka polarisering
De rysktalande ungdomarna har delvis ett annat perspektiv på historien. De betonar historia som ”vetenskap” om det förflutna, men historien är också ett minne över det förflutna. Hos rysktalande elever har nationen en relativt svag ställning, medan den egna ryska gruppens historia och den globala historien har en viktig plats för dem. Skolhistorien har i denna etniska minoritet en svag ställning, istället har släkten och familjen en viktig funktion som historieförmedlare.
Potapenko tolkar detta som att eleverna inte känner sig delaktiga i den nationella estniska historien som förmedlas i undervisningen. För de rysktalande eleverna är också flera andra arenor viktiga som förmedlare av historia, som exempelvis media och släkt. Men historieförmedlingen sker också i andra sammanhang som t ex vid olika historiska jubileer och manifestationer. Skolhistorien blir de estniska elevernas historia, en historia som inte alltid rysktalande ungdomar kan identifiera sig med.
I förlängningen ser författaren en fara med en alltför nationellt orienterad skolundervisning i mångkulturella miljöer. Denna form av undervisning kan, i värsta fall, förstärka tendenser till polarisering mellan olika grupper i samhället.
Text: Johan Samuelsson
