Internationell forskning om skolledarskap – intervention, prestation och fokus på lärande

Internationell forskning om skolors ledning och styrning får allt större inflytande i vår nationella kontext. Denna forskning medför ofta en snävare syn på skolledarskap än vad vi är vana vid och den inrymmer också antaganden om att forskning inom utbildningsområdet ska medverka till att effektivisera skolor.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Det kan därför vara värt att uppmärksamma globala aktörer med inflytande inom det här växande forskningsfältet och att sätta dessa forskningsresultat i relation till vår nationella kontext.

Skola och utbildning har i allt större utsträckning kommit att bli globala fenomen. De flesta nationer jämför sig med andra och de letar ofta framgångsexempel att lära av. Så är också fallet med skolledarskap. Pedagogisk forskning och utbildningsvetenskap har ibland kritiserats för att inte vara tillgänglig eller relevant nog för skolans praktiker. En stor del av senare års internationella forskning har dock syftat till att sammanställa lärdomar från omfattande forskningsfält för att sedan presentera dessa för dem som verkar inom skola och utbildning. Inom det internationella forskningsfältet skolors ledning och styrning har sådan syntetiserande forskning syftat till att bygga en kärna av kunskap om skolors ledarskap och vad som fungerar bättre eller sämre vad gäller skolors ledning.

Forskning som vägledning för framgångsrikt skolledarskap

År 2003 publicerade Kenneth A. Leithwood och Carolyn Riehl rapporten What We Know about Succesful School Leadership. Rapporten syftade till att genom lärdomar från forskningsfältet vägleda såväl reformgivare som verksamma skolledare och lärare.

Författarna tog utgångspunkt i två trender som medfört förändrade villkor för skolors ledarskap. Den ena handlar ett ökat ansvar för skolors resultat, vilket innebär att skolans ledare i allt högre grad hålls ansvariga för lärares prestationer i undervisning och elever studieresultat. Den andra handlar om en ökad komplexitet och förändrade villkor för skolans uppdrag, som till exempel ökad mångfald, krav på inkludering, samverkan med externa intressenter, ökad marknadisering och krav på digitalisering.

Författarna framhåller att ledarskap huvudsakligen handlar om att ge riktning åt, utöva inflytande i och att ta ansvar för skolverksamhet. Utöver detta menar författarna att vi kan dra följande lärdomar om framgångsrikt skolledarskap med stöd i forskning:

  • Skolledarskap är väsentligt för och påverkar elevers studieresultat;
  • Skolledarskap utövas primärt av skolledare och lärare, men det behöver inte begränsas till dessa grupper;
  • Skolledarskap är en funktion i en organisation snarare än en roll knuten till en viss person;
  • Vissa ledarskapspraktiker kan ses som framgångsrika i alla hittills kända kontexter. Dessa kan vara att artikulera, kommunicera och följa upp skolors riktning och visioner; att skapa höga förväntningar och att bygga skolkultur; att leda lärares lärande och prestationer; samt att kontinuerligt bygga en organisation som stödjer prestation bland medarbetare och elever.
  • Framgångsrika skolledare svarar väl på de utmaningar som ökat ansvar för resultat och ökat ansvar för mångfald och inkludering medför.

Skolledarskap som främjar studieresultat som primärt studieobjekt

Ett ytterligare exempel kan vi hitta i Nya Zeeland där utbildningsministeriet har bildat forskningsprogrammet Best Evidence Synthesis Iteration (BES) i syfte att sammanställa forskning som kan förklara och belysa ändamålsenliga strategier och gynnsamma villkor för skolförbättring och resultatutveckling. Forskare som verkar inom detta program har dessutom stort inflytande i svensk skola och utbildning, t.ex. Helen Timperley, John Hattie, David Mitchell och Viviane Robinson.

Robinson m.fl lade 2009 fram rapporten School Leadership and Student Outcomes: Identifying What Works and Why inom forskningsprogrammet BES. Robinson och hennes kollegor ville särskilt belysa relationen mellan skolledarskap och elevers studieresultat. De analyserade forskningsstudier utifrån två spår. Det ena spåret fokuserade studier av relationen mellan ledarskap och de villkor som främjar elevers studieresultat. Det andra spåret fokuserade studier av interventioner som främjar villkor för elevers studieresultat. Det sistnämnda spåret medförde möjligheten att statistiskt beräkna effekter (effektstorlek) av olika strategier och interventioner.

Robinson och hennes kollegor menade att de kunde identifiera fem dimensioner eller strategier som påverkade elevers studieresultat:

  • Skolledare etablerar mål och förväntningar.
  • Skolledare använder resurser strategiskt.
  • Skolledare planerar, samordnar och utvärderar undervisningens innehåll och upplägg.
  • Skolledare främjar och deltar i lärares lärande och professionella utveckling.
  • Skolledare kan främja en välordnad och stödjande lärmiljö.

Av dessa dimensioner eller strategier menade Robinson och hennes kollegor att skolledares främjande av och deltagande i lärares lärande och professionella utveckling hade den klart största effekten på elevers studieresultat även om man inte kan isolera dessa dimensioner från varandra då de beror av varandra i praktiken. Robinsons forskning kan ses som en bidragande faktor till att alltfler skolledare uppmanas att skapa förutsättningar för kollegialt lärande. Det finns dock ett par saker värda att uppmärksamma i relation till dessa två internationella studier.

Snäv syn på skolledarskap, bred syn på forskningens giltighet

De två syntetiserande studierna ovan exemplifierar en växande forskningsriktning som ett svar på kritiken om att pedagogisk forskning och utbildningsvetenskap brister i relevans för skolans praktiker. Det är dock värt att uppmärksamma karaktären på forskning och synen på skolledarskap i dessa studier. För det första bygger studierna på antagandet att forskning inte bara ska ge beskrivningar och förklararingar av skolors ledarskap, utan också bidra till att effektivisera skolor, eller bidra till att interventioner i skolor blir ändamålsenliga utifrån skolors villkor och målsättningar.

Eftersom intervenerande och syntetiserande studier är tämligen ovanliga i svensk skolledarforskning (även om det förekommer sådana projekt, t.ex. Vetenskapsrådet, 2011) söker aktörer i det svenska skolsamhället ofta forskningsstöd hos de här internationella syntetiserande forskarna. I anslutning till detta uppstår frågan om i vilken utsträckning man kan formulera generella lärdomar som ändå kan vara instruktiva för en skolledare i en konkret skola. Det reser också frågor om den generaliserande forskningens giltighet i svensk kontext eller i sammanhang som skiljer sig från de anglo-amerikanska sammanhang inom vilka forskningen har sitt ursprung.

För det andra tenderar skolledarskap i dessa internationella studier att beskrivas som en aktivitet som framför allt syftar till att främja lärares och elevers lärande och prestationer (Robinson, 2011). Detta kan tyckas vara alltför snävt med tanke på den ökade komplexitet som skolledare omfattas av. Den svenske organisationsforskaren Jan Löwstedt har argumenterat för att vi bör förstå skolledning som bestående av flera olika ledningsprocesser just därför att ledningsuppdraget har blivit mer komplext. En rektor är ju till exempel ansvarig för arbetsmiljö, personal, externa intressenter, ordning och säkerhet, organisering samt flera andra komplexa processer som involverar ledning. Det vore därför missvisande att definiera skolledarskap i den snäva mening som ofta görs i internationell forskning. I detta sammanhang är det intressant att flera internationella forskare argumenterar i motsatt riktning för en snäv syn på skolledarskap just därför att skolors uppdrag har blivit så komplexa. De tycks mena att komplexiteten frammanar skolledares ökade fokus på elevers studieprestationer och lärande. Det finns därför skäl att uppmärksamma grunderna för en sådan snävare innebörd.

Från effektiva skolor till global norm för skolledarskap?

Den stärkta relationen mellan skolledarskap och elevers studieprestationer är en utveckling som inte har ägt rum i ett socialt och politiskt vakuum. En forskningsbaserad modell för skolledarskap som närmast blivit en global norm för skolledare och som diskuterats flitigt i det globala forskarsamhället är Instructional leadership. Viviane Robinsons forskning kan exemplifiera en sådan syn på skolledarskap.

I detta sammanhang översätts ”instructional leadership” med lärandeorienterat ledarskap. Skälet till översättningen är att det lärandeorienterade ledarskapet fokuserar skolledares relation till elevers prestationer och lärande som i sin tur antas bero av lärares prestationer och lärande. Det lärandeorienterade ledarskapet har sina rötter i 1970- och 80-talets amerikanska forskning om effektiva skolor och skolledare. Denna forskning syftade bland annat till att identifiera faktorer hos skolor som ansågs prestera bättre än vad man kunde förvänta utifrån förutsättningarna. Forskningen presenterades ofta i termer av framgångsfaktorer, och det var vanligt att just lärandeorienterade ledarskap framhölls som en väsentlig framgångsfaktor. Rektorer i framgångsrika skolor beskrevs ofta som starka ledare med fokus på undervisning och lärande.

Under 2000-talet har vi inte kunnat undgå ett utbildningspolitiskt klimat där krav på resultat och skolframgång har skärpts. I detta klimat menar skolledarskapsforskaren Philip Hallinger att det lärandeorienterade ledarskapet inte längre kan ses som en modell utan snarare en nödvändighet beroende på tilltagande internationella jämförelser och ökat resultatansvar för skolans ledare.

Det lärandeorienterade ledarskapets fruktbarhet kan förstås diskuteras. Kräver det en orimlig pedagogisk expertroll av skolledare? Hur kan forskare utgå från ungefär samma premisser om ökad komplexitet, men samtidigt föreslå så olika syn på skolors ledning? Några betonar ensidigt fokus på elevers studieprestationer medan andra vidgar fokus och ledningsfunktion för att möta komplexitet. Det återstår att se hur lyckligt vårt samtida äktenskap mellan lärandeorienterade ledarskapsmodeller och krav på framgångs- och resultatorientering är.

Text: Niclas Rönnström, Stockholms universitet

Referenser

Hallinger, P. (2015) Assessing Instructional Leadership with the Principal Instructional Management Rating Scale. Springer Verlaag.

Leithwood, K. A. and Riehl, C. (2003) What We Know about Successfil School Leadership. A report by Division A of AERA. National College for School Leadership.

Löwstedt, J. (2015) Skolledning – Scener från den organiserande vardagen. Studentlitteratur.

Robinson, V., Hohepa, M., & Lloyd, C. (2009). School Leadership and Student Outcomes: Identifying What Works and Why: Best Evidence Synthesis Iteration [BES]. Ministry of Education, NZ.

Robinson, V. (2011) Student-Centered Leadership. Jossey Bass.

Skolinspektionen (2012) Rektors ledarskap. Kvalitetsgranskning rapport 2012.1. Skolinspektionen.

Vetenskaprådet (2011) Rektor – en forskningsöversikt 2000-2010 Vetenskapsrådets rapportserie 4: 2011. Vetenskapsrådet.

Senast uppdaterad 20 mars 2019