Kristen norm ger stolthet över egna perspektiv

Religionskunskapsundervisning bygger, enligt en nyutkommen norsk avhandling, på ett slags västerländsk, kristen och luthersk förståelse av vad religion är. Denna normalitet skapar, enligt Tove Nicolaisen, bilden av hinduiska traditioner som avvikande och hinduiska barn som ”de Andra”.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Detta är dock inte självklart något barnen beklagar. Genom undervisningen förmår de behålla en stolthet över egna perspektiv, ett faktum som rymmer potential för fler skapande möten i religionskunskapsämnet.

Dialogfokus i norsk läroplan

Det norska skolämnet som studien fokuserar heter idag Religion, livssyn og etikk, (RLE). Ämnet har förändrats några gånger den senare tiden men fick sin huvudsakliga utformning 1997, som ett neutralt och pluralt skolämne. Utvecklingen av ämnet liknar delvis den som kristendomsämnet genomgick under sextiotalet i Sverige.

Men medan den svenska utvecklingen huvudsakligen sker mot bakgrund av sekularisering och religionskritik – och får sin lösning i de gemensamma livsfrågorna – sker den norska utvecklingen mot bakgrund av en allt större religiös pluralitet. Dialog blir ett centralt ord i ämnesbeskrivningar.

Religionsetikettering…

Nicolaisen menar på basis av intervjuer med hinduiska barn i Oslo, observationer av deras lektioner samt intervjuer med lärare och föräldrar att religionskunskapsundervisningen i denna utformning medför en slags konstlad religionsetikettering.

Medan de intervjuade barnen i sina självpresentationer lyfter fram en etnisk delvis språklig identitet, som tamilsk eller indisk, kommer de under religionslektionerna i skolan att framförallt ges religiös identitet, som hinduer.

… och särskiljande

Denna etikettering ska också ses i relation till ämnets fokus på ”världsreligioner”, vilka ska presenteras så att deras egenart framträder. Nicolaisen visar hur denna strukturering kan beskrivas som en slags systemorientering och motiverats med att eleverna inte får blir livssynsmässigt eller kognitivt förvirrade. Samtidigt visar intervjuerna, t.ex. den intervjuade flickan Sumatys yttrande nedan, hur främmande ett sådant särskiljande är för de hinduiska barnen som har en inkluderande religionsförståelse. ”

”Når jeg sier at jeg tror på alle guder, ikke bare hinduistiske guder, fordi jeg går med kors og. Så var det en som spurte, en av venninnene mine: Er ikke du hindu? Jo. Og så sa hun: Hvorfor går du med kors? Og jeg sa: Fordi jeg tror på Jesus og. Og så sa hun: Men da er du protestant, sa hun. Så spurte jeg: Hvorfor det? ” (Sumaty, i Nicolaisen, 2013, s. 170 ).

Sumatys perspektiv går inte bara på tvärs med många av hennes kamraters utan också med själva sättet att organisera religionsundervisning, framhåller Nicolaisen.

Monoteism, tro och heliga skrifter

Barnens beskrivning av sin tradition och deras möten med religionsundervisningen visar vidare hur föreställningen om monoteism och polyteism ger en problematisk grund för att kunna förstå hinduiska perspektiv på det gudomliga som varken monoteistiska eller polyteistiska i enkel mening.

Generellt framkommer att eleverna uppskattar då de får berätta om sina traditioner i skolan men att de därmed inte vill behöva försvara perspektiv eller gå in som experter. Bland de intervjuade barnen finns de som upplevt det vara deras ansvar att hinduiska perspektiv blir riktigt framställda. Kommentarer från kamrater om deras gudar som ”märkliga” och liknande är både förekommande och kränkande. Undervisningens fokusering på heliga skrifter och tro snarare än praxis är vidare något som eleverna upplever förfrämligande.

Undervisningens möjlighet till ”egengjøring”

Att uppleva sig främmandegjord eller andrafierad är emellertid inte något som eleverna nödvändigtvis beklagar. Att se sitt eget delvis avvikande perspektiv kan också medföra stolthet och en vilja att medvetet hålla fast vid sitt perspektiv. Nicolaisen benämner detta på norska för ”egengjøring”.

Särskilt tydligt är hur den framväxande medvetenheten om en inkluderande men avvikande religionsförståelse bidrar till en uppfattning av sig själva som de verkligt respektfulla när det gäller religion. Nicolaisen menar att religionskunskapsundervisingen representerar ett slags tredje rum för möten, ”egengjøring” och nyskapande men att undervisningen med en mindre normativ struktur skulle kunna ge större möjligheter för detta.

Den öppna och lyssnande lärarens betydelse

I Nicolaisens studie känner sig eleverna både nöjda och missnöjda med undervisningen om hinduiska traditioner. Vad i undervisningen som avgör om man känner sig nöjd är inte lätt att säga. Nicolaisens menar att det inte med självklarhet kan relateras till lärarnas skilda kunskaper i ämnet. Snarare förefaller det hänga samman med ett engagemang, ett lyssnande och ett intresse hos läraren för barnen och deras tradition – något som i varje fall med tiden kan förväntas leda till växande kunskaper i ämnet.

Text: Christina Osbeck

Avhandlingen Hindubarn i grunnskolens religions- og livssynsundervisninglänk till annan webbplats

Senast uppdaterad 20 mars 2019