Mångfald i förskolan ställer krav på den pedagogiska kompetensen

Andelen nyanlända familjer med barn som börjar i förskolan i Sverige har ökat under senare år. Detta ger många möjligheter, men ställer även stora krav på förskollärare att kunna arbeta utifrån respekt för allas olikhet och lika värde.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Förskolan ska vara en social och kulturell mötesplats, där barn ska få utveckla förståelse för kulturell mångfald och förberedas för ett liv i en alltmer internationaliserad värld. Detta beskrivs i läroplanen för förskolan, där man även kan läsa att undervisningen ska utgå från alla barns lika värde. Forskare, bland andra Lahdenperä, menar att migrationen och den mångkulturella samhällsutvecklingen är bland de mest angelägna frågorna för förskola och skola att beakta idag. I flera studier framkommer att detta bland annat ställer stora krav på lärarnas pedagogiska kompetens för att kunna möta denna mångfald.

Olika synsätt på mångfald

Hur arbetet med mångfald i förskolan genomförs och förstås, bygger på att förskollärare utgår från olika synsätt på olikhet och kulturell bakgrund som är mer eller mindre medvetna för dem. För att tydliggöra detta har Lahdenperä delat upp i monokulturella respektive interkulturella synsätt. Dessa båda begrepp kan vara till hjälp när förskollärare reflekterar över sitt arbete med mångfald i förskolan.

Med ett monokulturellt synsätt eftersträvar man att skapa likhet, till exempel genom att människor som kommer till Sverige ska införlivas i det ”svenska”. Det mångkulturella förstås som ett invandrarproblem, och åtgärder som vidtas är exempelvis att kompensera barn med utländsk bakgrund så de kan bli en del av vårt samhälle. Olika kulturer behandlas som statiska och bredvid varandra. De ter sig som väsensskilda och fokus ligger på vad som skiljer dem åt.

Interkulturellt synsätt, som Lahdenperä menar att läroplanen istället pekar mot, handlar om att mångfald snarare ses som en resurs och positiv utmaning som kan förbättra utbildningen. Det bygger på ömsesidighet och social interaktion, med respekt för varandra och olika kulturer. Kommunikationen präglas av jämlikhet och öppenhet för varandras olikheter och behov. Olikheter tas till vara i undervisningen, och utgångspunkten är integration genom olikhet.

Synen på barnen

Johannes Lunneblad menar i en studie från 2017 att psykologin haft stort inflytande över hur förskolepersonal förstår nyanlända barn. Denna förståelse grundas ofta på de trauman som en del familjer kan ha upplevt när de flytt till Sverige, däremot inte alla. Synen på nyanlända barn som grupp blir då som sårbara med rädslor i centrum, oavsett om de flytt från krig eller inte.

Lunneblad observerade att anknytningen till vuxna, eller snarare bristen på anknytning, ofta var det som hamnade i fokus för förskollärarna. Författaren drar slutsatsen att psykologiska teorier om anknytning tycks ha påverkat förskollärare att bygga en nära relation till barnen med föresatsen att mer eller mindre gå in som ”ersättare” för mamman när barnet är i förskolan. Detta riskerar leda till en alltför enkelriktad syn på barnen och föräldrarna som sårbara och med brister, menar Lunneblad.

I Åsa Ljunggrens studie Mottagandet av nyanlända familjer i förskolan – hur kan praktiken utvecklas? fanns också tillfällen där förskollärare utgick från barnens rädslor genom att till exempel inte pressa dem i situationer som kunde vara skrämmande. Förskollärarna såg dock också att när de istället involverade barnen i olika lustfyllda lärandesituationer så tycktes de glömma det de varit med om. Barnen var på så sätt med och skapade nya sammanhang tillsammans med andra på förskolan, snarare än att bli betraktade för sina tidigare erfarenheter. Det kunde handla om skapande aktiviteter som byggde på nyfikenhet och spänning samt vuxna som deltog och stöttade i leken.

Förhållningssätt till föräldrar

Förskollärarna i Ljunggrens studie betonar vikten av en genomtänkt struktur för introduktionen av de nyanlända familjerna till förskolan. Det är till exempel centralt att ha tid för att lära känna varandra och bygga upp förtroende, samt att använda tolk för att förstå varandra. Att via föräldrarna få djupare kännedom om barnen och därmed nycklar till hur man kan bemöta och förstå dem lyfts också fram som värdefullt av förskollärarna. Allteftersom såg man dock att även om det var bra att få bättre kunskap om barnens historia, så var det också betydelsefullt att skapa nya sammanhang (se ovan) där det var viktigt att involvera föräldrarna.

I Lunneblads studie Tid till att bli svensk från 2013 framträder olika hållningar till de nyanlända föräldrarna. I det dominerande förhållningssättet såg förskollärarna det som viktigt att fostra dem till att bete sig som ”svenska föräldrar”. Ett återkommande samtalsämne hos förskollärarna var föräldrarnas svårigheter att anpassa sig till den svenska förskolans rutiner, där att komma i tid framställdes som typiskt ”svenskt”. Några förskollärare menade att det var viktigt att ha tydliga konsekvenser för föräldrar när de kom för sent så att de ska förstå när de gör fel, exempelvis att barnet inte fick delta i aktiviteten. Andra förskollärare menade att det var fel att straffa barnet för det föräldern orsakat, och att alla aktiviteter är till för alla barn. I båda fallen var det viktigt att påtala vikten av att komma i tid till förskolan för föräldern. Förskollärarna fokuserade här på skillnader i kulturer, med andra ord ett monokulturellt synsätt. Lunneblad noterade även att när ”svenska” föräldrar kom försent till förskolan vid olika tillfällen kopplades det aldrig till deras kulturella bakgrund.

Ett mer flexibelt förhållningssätt till tid och föräldrar förekom också, där verksamheten anpassades för att möta alla barns och familjers behov och livssituation. Ett sådant exempel var vid frukosten, där olika grupper med barn åt i olika rum allteftersom de anlände till förskolan. Då behövde ingen störas, eller få vänta, och det var heller ingen förälder som gjorde ”fel”. Denna flexibilitet utgick från barnens perspektiv, och deras behov av näring för att orka delta i förskolans verksamhet. Förhållningssättet bygger på respekt för att alla är olika och kan ha olika behov, det vill säga ett mer interkulturellt bemötande av föräldrar.

Pedagoger som kulturella broar

Vid förskolorna i Ljunggrens studie var det vanligt att personal som själv invandrat förutsattes agera som en form av ”kulturella broar” mellan de nyanlända familjerna och förskolan. De skulle bland annat ha en stöttande funktion och språkligt möjliggöra kommunikation på barnens (föräldrarnas) modersmål. Att på så sätt alltid betraktas som ”invandrare” trots att personen ifråga kunde vara född i Sverige och alltså inte själv invandrat, kunde samtidigt vara stigmatiserande. Ljunggren drar slutsatsen att pedagoger som ”kulturella broar” inte är en metod som automatiskt kan användas i förskolan. Det ska istället ses som en möjlig resurs, och bygga på att den som ska agera bro gör det utifrån sitt perspektiv och eget intresse.

När det gäller barn som är födda i Sverige, men vars föräldrar invandrat, problematiserar Anne Lillvist och Mia Heikkilä frågan om vad som betecknas som barnens hemland och hur frågan kan hanteras i förskolan. De menar på likartat sätt som för pedagogerna ovan, att det som ofta förutsätts ha en särställning som barnens ”egna kulturarv” bottnar i idéer om den kultur som finns i deras föräldrars hemländer, trots att barnen själva inte är födda där. Konsekvensen av en ofta tämligen statisk idé om språk, kläder och mat i hemlandet, kan lägga på barnen en identitet som de själva inte omfattar.

Författarna diskuterar istället en multietnisk identitet, vilket snarare bygger på en syn på identiteten som en process och ett resultat av de erfarenheter som barn får med sig från olika miljöer och sammanhang. Med andra ord, blir det viktigt att eftersträva en interkulturell pedagogik, där det inte är meningsfullt att kategorisera barn utifrån den kultur de antas tillhöra utan mer utgå från vem varje barn är. Det handlar om att i förskolan arbeta utifrån att skapa en känsla av samhörighet där alla är olika och har lika värde oavsett exempelvis kulturell bakgrund.

Text: Carina Hjelmér

Litteratur

Lahdenperä, Pirjo (2018). Inledning. I: Pirjo Lahdenperä (red.). Den interkulturella förskolan: Mål och arbetssätt. Stockholm: Liber.

Lillvist, Anne & Heikkilä, Mia (2018). Vad är ett hemland? I: Pirjo Lahdenperä (red.). Den interkulturella förskolan: Mål och arbetssätt. Stockholm: Liber.

Artikeln Mottagandet av nyanlända familjer i förskolan: hur kan praktiken utvecklas?länk till annan webbplats

Artikeln Tid till att bli svensk: En studie av mottagandet av nyanlända barn och familjer i den svenska förskolan.länk till annan webbplats

Lunneblad, Johannes (2017). Integration of refugee children and their families in the Swedish preschool: strategies, objectives and standards. European Early Childhood Education Research Journal, 25(3), 359-369. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/1350293X.2017.1308162länk till annan webbplats

Läroplan för förskolan, Lpfö 18.länk till annan webbplats

Senast uppdaterad 03 juni 2019