Medicinering vanlig åtgärd vid skolk

Skolfrånvaro kan få stora konsekvenser på längre sikt, inte minst för den enskilde eleven. En del elever remitteras till barn- och ungdomspsykiatrin när inte skolan eller socialtjänsten klarar av problemet. Detta leder ofta till en rad diagnoser och förvånansvärt ofta sker behandling med läkemedel.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Det finns många benämningar på elever som inte deltar i undervisningen. Hit hör exempelvis korridorvandrare, hemmasittare, skolkare och skolvägrare. I första hand ska skolan granska sin egen verksamhet och samverka med vårdnadshavare vid ogiltig frånvaro. Om svårigheterna kvarstår kan socialtjänsten och/eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) kopplas in. Hans Ek vid Umeå universitet har bland annat studerat vad som sker inom BUP, men också den samverkan som förväntas ske mellan myndigheterna.

Många och snabbt fastställda diagnoser

Ek redovisar resultatet av en studie av BUP-journaler för tonåringar (13–16 år). Ungdomarna var inskrivna i öppenvården och orsaken till BUP-kontakten var skolk eller skolvägran. Det slumpmässiga urvalet av 20 ungdomar visar en stor variation när det gäller vårdtiden, från ett antal månader till år (147–840 dygn).

Det var vanligt att ungdomarna fick en diagnos fastställd redan vid första behandlingstillfället på BUP. Därefter växte antalet diagnoser under vårdtiden och hälften av ungdomarna fick vardera mellan sju och nio olika diagnoser. För den andra hälften varierade antalet mellan tre och sex. Diagnoserna ställdes av olika behandlare såsom läkare, sjuksköterskor, beteendevetare, socionomer, psykologer och psykoterapeuter. Ek beskriver att i vissa fall var diagnoserna ”oförenliga”, dvs olika diagnoser ledde till en stor mängd skiftande behandlingsåtgärder. Behandlarnas varierande förståelse av elevens tillstånd och bristen på riktlinjer för genomförandet av ett behandlingssamtal, antas ligga bakom den rika floran av diagnoser.

Val eller felval av behandlingsåtgärder

Ungdomarnas BUP-journaler visar att den vanligaste åtgärden var stödjande samtal (totalt 87 för den undersökta gruppen), följt av kognitiv beteendeterapi (63 gånger). Därefter kom behandling med läkemedel som sammanlagt skrevs ut 54 gånger till de 20 ungdomarna. Journalerna ger en begränsad information om resultatet av behandlingarna. Det framgår t.ex. inte hur tonåringen mådde efter ett halvårs samtalsterapi eller medicinering.

Många av ungdomarna fick inte heller de läkemedel som Socialstyrelsen rekommenderar för barn och unga. Olämpliga mediciner kan leda till att nya och allvarliga symptom uppstår, vilket förlänger vårdtiden och ökar risken för att den unges liv kommer att ”psykiatriseras”.

SIP som kvitto på samverkan

När en elev har behov av insatser från olika myndigheter ska en individuell plan upprättas, tillsammans med eleven själv och vårdnadshavare. Ofta används begreppet SIP, som står för ”samordnad individuell plan” och planen upprättas vid så kallade samverkansmöten.

Bestämmelsen om individuella planer finns i både socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen sedan 2010. Intervjuerna som har gjorts med representanter från skola (pedagoger), socialtjänst (socionomer) och BUP (psykologer) pekar på att kravet på dessa planer har förbättrat kommunikationen och lett till en tydligare arbetsfördelning mellan parterna, jämfört med tidigare. Skolan ansvarar för den pedagogiska delen, socialtjänsten för den sociala, t.ex. familjesituationen, och BUP för den psykiatriska. Samtidigt riskerar planen att främst bli ett slags kvitto på att lagen har följts och enligt Ek är det mera tveksamt om planen bidrog till att skapa bättre förutsättningar för familjen och barnet.

Alla värnar om sin ekonomi

Intervjuerna med företrädare för skola, socialtjänst och BUP pekar på att samverkan mellan dem innebär en rad utmaningar. Resurser är ofta ett hinder i samverkan, eftersom varje myndighet månar om sin egen ekonomi. Vem ska ta ansvaret för åtgärderna och stå för kostnaden? Skolan misstänks också vända sig till BUP för att eleven ska få en diagnos (t.ex. en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) som i sin tur gör det lättare för skolan att begära mera pengar från kommunen till sin verksamhet.

Tidsaspekten är en annan fråga där skolan och BUP skiljer sig åt. Skolan beskrivs ha ett större nu-perspektiv, medan BUP arbetar mera långsiktigt för att förbättra den psykiska hälsan. Skolan vill få tillbaka eleven snarast möjligt, eftersom ju längre tiden går desto svårare blir det att återvända till skolmiljön.

Motiverad eller inte

Elevernas vårdnadshavare är mindre positiva till socialtjänsten, jämfört med BUP. Fokus för BUP:s arbete är eleven själv och inte familjesituationen i övrigt. Föräldrarna förväntar sig att de ska få hjälp med de problem som deras barn har. BUP-personalen blir därför sedda som ”behandlare”, medan socialtjänstens personal blir ”myndighetspersoner”. Samtidigt kan långa vårdperioder inom BUP göra att både barn och vårdnadshavare tappar tilltron och motivationen för att fullfölja de behandlingar som erbjuds.

Dominans av det psykiatriska perspektivet

Utgångspunkten för en samverkan som fungerar utgår från att man tar hänsyn till alla verksamheters olika synsätt. Studien visar på motsatsen och de intervjuade menar att det psykiatriska perspektivet dominerar i samverkansmötena. Fokus hamnar på psykiatriska diagnoser och olika behandlingsåtgärder. Socialtjänstens syn är däremot att ett arbete bör ske med hela familjesystemet för att eleven ska komma tillbaka till skolan.

Det finns en konkurrens mellan olika professioner inom BUP, samtidigt som BUP får en större makt i förhållande till socialtjänsten och skolan. Å andra sidan framgår det av studien att dessa verksamheter i högre grad lyssnar på BUP än på varandra.

Otydliga gränser och sårbar samverkan

Konflikter kan alltså uppstå om vad som ska göras, när och av vem. Ibland blir det otydliga gränser mellan vad socialtjänsten gör och vad BUP gör, eftersom vissa behandlingsmetoder används inom båda verksamheterna. En bättre planering skulle minska antalet behandlingssamtal för eleven.

Vidare kan en väl fungerande samverkan fort rasa om arbetet bygger på att relationerna är alltför bundna till särskilda personer. Det kan exempelvis räcka med att en rektor eller någon annan chef slutar sin tjänst.

Skolan tappar sitt mandat

Skolan är den verksamhet som främst känner sig hotad då BUP bestämmer vad som ska göras. Det är skolans personal som träffar eleverna och de anser också att det är skolan som bäst kan avgöra om t.ex. eleven ska sitta i ett eget rum eller om extra personal behövs. Sådana beslut ska fattas inom skolan och inte av BUP, menar pedagogerna.

Elevhälsan inom skolan ska utreda och stödja elever som inte kommer till skolan, men risken är att den bara blir en utredningsenhet inför BUP-kontakten. Ek säger att ”skolan tappar sitt mandat att genomföra en pedagogisk och social intervention för att hjälpa eleverna.”

En gemensam kunskapsbas

Den komplicerade livssituation som skolkaren kan ha, kräver en god samverkan som bygger på gemensamma kunskaper där pedagogiska, sociala och psykiatriska perspektiv väger lika. Det behövs rutiner för kollegial handledning där man får kunskap om varandras verksamheter och lär känna varandra. Ek ställer frågan om det möjligen är så att skolan och socialtjänsten inte uppfattar att skolans pedagogiska och socialtjänstens sociala perspektiv kan bidra till att förstå och hjälpa ungdomarna. En fråga som leder vidare till nästa:

”Kan det också vara så att skolans och socialtjänstens representanter uppfattar att de får utökat handlingsutrymme genom att använda det psykiatriska perspektivet på ungdomarnas problem?”

Text: Gunvie Möllås

Avhandlingen Psykiatriseringen av skolkaren. BUP och det institutionella omhändertagandet av ungdomar som inte går till skolan. länk till annan webbplats


Senast uppdaterad 22 oktober 2019