Mentala kartor ett sätt att förstå barns rumsuppfattning

För att förstå hur barn förhåller sig till kartor kan man studera barns egna kartor, alltså sådana de själva ritat. Sådana kartor brukar kallas för mentala eller kognitiva kartor. De speglar barnets upplevelse av verkligheten och tar upp platser som är viktiga för barnet.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Kartan har en viktig praktisk roll i hur vi tar oss fram i och uppfattar omvärlden. Kartan och att tänka kartografiskt har därigenom också en betydelse för hur vår rumsuppfattning utvecklas.

Mer vuxenstyrt upptäckande

Barnens upplevelser, i och utanför skolan, påverkar deras sätt att utveckla idéer om sina närområden, om världen, länder och deras rumsliga relationer. Ökat resande och andra vardagserfarenheter i ett alltmer globalt, medialt och multikulturellt samhälle ger nya intryck och upplevelser av världen. Samtidigt har särskilt de yngre barnens egna självständiga upptäckande av den nära omgivningen blivit mera vuxenstyrt.

Barns förmåga att förstå kartor och att uppfatta rumsliga relationer har omvärderats under de senaste decennierna. I ett äldre forskningsläge, som byggde på inlärnings- och utvecklingspsykologi, menade man att yngre barn saknade förmåga att använda kartor. Senare forskning har visat att barn har större förmåga att läsa och förstå kartor än vad som tidigare uppfattats, men också att denna kunskap i stor utsträckning varierar mellan olika barn i samma ålder.

Samtidigt är det förstås så att barn inte förstår kartor på samma sätt som vuxna. Förmågan till ett ”vuxet ” abstrakt och symboliskt distanserat tänkande är under utveckling och barn behöver lära sig att förstå vad en karta är.

Kartan som en slags minivärld

Kulturgeografen Sofia Cele har pekat på hur barns kunskap och erfarenhet av sin närmiljö påverkar rumsuppfattningen. Yngre barn tänker ofta på kartan som en slags minivärld. De personliga erfarenheterna och barns självständiga rörlighet är viktiga för hur barn utvecklar sin rumsliga förmåga, självkänsla och förmågan till abstrakt tänkande.

Förhållandet till kartan ändras från det yngre till det äldre barnet, från att barnet upplever platsen från sin position genom en mångfald av sinnesintryck, till att en betoning av synintryck, ett utvecklat symboltänkande och en förståelse av vad en karta är, ger förutsättningar till att använda kartan på ett ”vuxet” sätt. Hur barn i olika ålder på olika sätt ritar kartor över sin skolväg illustrerar den förändrade förståelsen på ett tydligt sätt. Mer om detta kan du läsa i Cele (2006) och i och i denna artikel i Geografiska notiser från 2008.

Barns förståelse och erfarenhet – mentala kartor

Den tyska geografididaktikern Daniela Schmeink har undersökt hur 10-åriga barns mentala kartor av världen ser ut. Barnen har fått uppgiften att rita en världskarta, och att på denna rita och skriva allting de kunde komma på med koppling till kartan och världen. Huvudstudien på tyska barn kompletterades också med internationella barngrupper. Elever, föräldrar och lärare fick besvara enkäter, och olika kvantitativa analyser av materialet genomfördes.

Studien visade att tioåriga barn har begrepp och kunskap om främmande länder, kontinenter och världen. Resultatet pekar dock mot att utvecklingen av rumslig förståelse är mycket komplex och påverkas av många faktorer. Viss korrelation kunde t.ex. visas mellan reseaktiviteter, skola samt intressen och kvaliteten hos de mentala kartorna, medan familjebakgrund inte hade någon statisk påvisbar korrelation. Den starkaste korrelationen fanns, kanske inte så överraskande, mellan elevernas generella kartkompetens och deras mentala kartor.

Utnyttja elevernas erfarenheter i undervisningen

Schmeink menar att det är viktigt att utnyttja elevernas erfarenheter i undervisningen. Genom att anknyta ny information till elevernas tidigare kunskap finns det förutsättningar att utveckla elevernas rumsliga begrepp och perspektiv.

Hon beskriver en modell för att tänka kring fyra olika typer av platser ur ett elevperspektiv: 1) de lokala vardagsplatserna 2) de personligt upplevda platserna 3) de föreställda platserna 4) de okända platserna. På detta sätt kan kopplingar mellan upplevelser och föreställningar från det nära till det långt borta, och från det långt borta till det nära göras.

En återkommande koppling mellan områden och perspektiv på en ökande komplexitetsnivå från enklare till mera komplexa former (baserat på Jerome Bruners spiralformade kursplaneidé) är här viktigt för att utveckla en mera sammansatt rumsuppfattning. Hon betonar vidare att läraren spelar en viktig roll för att sätta elevernas personliga erfarenheter i perspektiv och sammanhang, bl.a. genom att problematisera stereotypa och förenklade bilder av platser och länder.

Text Gabriel Bladh

Att läsa vidare:

Avhandlingen Communicating place: methods for understanding children’s experience of placelänk till annan webbplats

Artikeln Från sinne till symbol – om barns förhållande till kartan.länk till annan webbplats

Schmeink, Daniela (2007) Making a case for maps. Primary Geographer Summer 2007, pp. 36-38.

Schmeink, Daniela (2009) Up to the garden fence or the world at primary school. Orbis Scholae vol 3, nr 2. Pp 77-95.

Senast uppdaterad 20 mars 2019