Mer bedömning än återkoppling i kamratbedömning

För att kamratbedömning ska kunna stärka lärandet behöver eleverna ha en viss nivå på ämneskunskaperna och det krävs att de även har en viss bedömarfärdighet. De behöver öva på att urskilja skillnader i kvalitet för att kunna samtala om elevsvaren, visar en licentiatuppsats om kamratbedömning i NO i mellanstadiet.

Therese Granekulls studie är genomförd med 21 elever i årskurs 5. Eleverna har fått i uppgift att arbeta med Skolverkets bedömningsstöd DiNO, ett stödmaterial för formativ bedömning i NO. De arbetade med en uppgift om ett brinnande ljus och en uppgift om parfymdoft. I materialet finns både uppgifter, bedömningsanvisningar och bedömningsmatriser. De uppgifter som eleverna arbetade med var inriktade på förmågan att beskriva och förklara samband genom att använda naturvetenskapliga begrepp, teorier och modeller.

Eleverna arbetade vid två tillfällen med uppgifter ur materialet och vid varje tillfälle delades de sedan in i grupper som genomförde kamratbedömning med hjälp av bedömningsmatrisen. Lärarens instruktioner inför arbetet och samtalen i gruppen spelades in med videokamera. Intervjuer genomfördes även med de deltagande eleverna

Resurser för varandras lärande

Studien motiveras med att det finns ett stort behov av kunskap om kamratbedömning mot bakgrund av det ökade intresset för formativ bedömning, där en central tanke är att eleverna ska utgöra resurser för varandras lärande. Ett sätt att bidra till detta är att organisera kamratbedömning, där elever samtalar med varandra i syfte att ge och få återkoppling på en genomförd arbetsuppgift. Syftet med studien är att öka kunskapen om hur kamratbedömning genomförs i naturvetenskap på mellanstadiet. Granekulls forskningsfrågor handlar om återkopplingens kvalitet och naturvetenskapliga innehåll men också om hur eleverna gör när de bedömer och hur de använder bedömningsmatrisen.

Innehåll och person i fokus

Granekull kommer fram till att den återkoppling som ges främst tar fasta på innehållet i uppgiften. Flera elevgrupper fastnade i att rangordna varandras elevsvar enligt matrisen istället för att diskutera naturvetenskapliga fenomen och ge återkoppling till varandra. Den återkoppling som eleverna gav varandra var av varierande kvalitet.

Återkopplingen är ofta bakåtsyftande och talar om vad som saknas i elevens svar men inte hur eleven skulle kunna göra för att komma vidare. Det förekom också återkoppling mot eleven som person, en återkoppling som enligt tidigare forskning inte är effektiv för att stärka lärandet. Hon finner vidare att återkoppling saknas i en del av bedömningssamtalen. Eleverna lägger istället tonvikten vid att bedöma på vilken nivå deras respektive svar hamnar i matrisen.

Ämnesinnehåll saknas

Återkoppling med ämnesinnehåll förekommer endast i ett fåtal av samtalen och det blir inga djupa diskussioner utan eleverna fokuserar på bedömning snarare än att försöka förstå fenomenen. En möjlig förklaring till detta kan vara att elevernas ämneskunskaper inte är tillräckliga. Eleverna anger i intervjuer att de tycker att de både gett och tagit emot återkoppling och de uppfattar kamratåterkopplingen som givande vilket inte stämmer överens med Granekulls observationer.

Trots att alla elever har fått samma instruktioner inför kamratbedömningen gestaltar sig samtalen på olika sätt: Granekull skriver: ”Några elever sätter ’siffror’ till synes utan reflektion, några diskuterar och jämför med matris, några går tillbaka till vad läraren tog fasta på och gör bedömningen utifrån detta” (s. 125). Det tycks som om eleverna inte tagit till sig den instruktion som handlar om att de ska diskutera varandras svar snarare än betygsätta dem. Här menar Granekull att det kan vara så att läraren skickar underliggande budskap som eleverna tolkar som att det viktiga är att de placerar in elevsvaren i matrisens nivåer.

Olika tolkningar av matrisen

Både i intervjuer och i observationerna finns indikationer om att eleverna har nytta av matrisen men Granekull menar också att den kan innebära svårigheter. En svårighet som visade sig var att eleverna tolkade matrisen på olika sätt. Flera elevgrupper gjorde bedömningen genom att ”räkna” antalet naturvetenskapliga begrepp snarare än förmågan att förklara vilket möjligen kan bero på deras tolkning av matrisen. Matrisen användes frekvent men mest för att ge en siffra och mer sällan som underlag för samtal.

I sina slutsatser lyfter Granekull fram vikten av att eleverna har en viss bedömarfärdighet när de ska arbeta med kamratbedömning. Hon menar också att eleverna behöver en viss nivå på ämneskunskaperna för att kamratbedömningen ska fungera som ett sätt att stärka lärandet.

Text: Agneta Grönlund

Källa:

Granekull, Therese (2016). Kamratbedömning i naturvetenskap på mellanstadiet: Formativ återkoppling genom gruppsamtal. Licentiatuppsats. Malmö: Malmö högskola.
Kamratbedömning i naturvetenskap på mellanstadiet. Länk till annan webbplats.