Mer toleransfostran än ämneskunskap

Religionskunskapsundervisning är bra på att skapa ett gott samtalsklimat och fungerar till stora delar väl då det gäller att skapa tolerans och förståelse för ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Men att den skulle ge elever tillfälle att undersöka meningsfrågor och bli intellektuellt och existentiellt utmanade är tveksamt, visar en brittisk undersökning.

Fungerar religionsundervisning – ”Does Religious Education Work” – är en tilldragande och modig rubrik på ett forskningsprojekt och forskningsrapport. Under tre års tid arbetade ett större brittiskt forskarteam under James Conroys ledning med ett omfattande fältarbete på 24 skolor runt om i Storbritannien.

De bilder som framkommit genom detta arbete, vilket framför allt varit inriktat på den obligatoriska skolans sista år, är av olika slag men uppvisar också vissa gemensamma mönster som forskargruppen lyfter fram. Trots att rapporten inte uppmärksammar svenska förhållanden är den ändå av stort intresse då Storbritannien har en religionskunskapsundervisning som i hög grad är jämförbar med den svenska.

Ett antal inneboende svårigheter med ämnet

Utifrån de undersökningar som genomförts menar gruppen att det är ett ämne med inneboende svårigheter som framträder. Till dessa hör att ämnet i sig, religioner, till stor del vilar på sanningsanspråk av utomvärldslig karaktär. Att förhålla sig till sådana i ett inomvärldsligt skolsammanhang blir komplicerat och skolämnet kommer att framstå som knepigt, helt enkelt.

Istället för att fokusera på religioner, deras lära och anspråk på att säga något om förhållanden bortom de empiriskt prövbara fokuserar undervisningen istället i hög grad på generella fostransmål av medborgarkaraktär såsom tolerans i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Ämnet har också enligt gällande policydokument fått ett mer omfattande samhällsmoraliskt ansvar.

Mängden av delsyften som styrdokument skriver fram är omöjliga att uppfylla inom ramen för den begränsade tid som ämnet har. När tolerans görs till mål i sig innebär det också en risk att skillnader i perspektiv inte tas på tillräckligt allvar och att inte heller de kreativa möjligheter som ligger i att se saker på olika sätt synliggörs.

Den beskrivna förskjutningen av ämnets inriktning – från ämneskunskap till medborgarfostran – innebär alltså att grunden för ämnet förläggs i dess eventuella positiva bieffekter istället för i ämnets eget kunskapsbidrag. Detta bidrar i sin tur till att religionskunskap framstår som otydligt för eleverna.

Svårt formulera vad som är god undervisning

I den inledande fasen av projektet arrangerades ett tvådagars seminarium där religionsdidaktiska experter, personer som arbetar som lärare och forskare med religionsdidaktik och religionsvetenskap, hade inbjudits att formulera sig kring vad som karaktäriserar en kvalitativ och effektiv religionsundervisning – en undervisning som fungerar. En iakttagelse som gjordes var att dessa experter hade lättare för att formulera vad som inte är en god undervisning än vad faktiskt som utmärker en sådan.

Till de svårigheter som lyftes fram var den samhällssociala inriktning som ämnet fått samt bristen på kunskap om såväl religion som människors etiska och existentiella utveckling. Lärarens förmåga framhölls med andra ord som central.

Det gällde naturligtvis gedigna ämneskunskaper som förutsättning för en förankrad och flexibel undervisning men också kunskap om ungas liv samt förmåga att kommunicera och skapa ett tryggt och utmanande debattklimat där elever kan mötas kring religiösa, etiska och personliga frågor. Ämnets yttersta syfte hade experterna svårare att enas kring.

De lärare som forskarna följde under projektet uppmanades också att formulera vad de såg som angelägna religionsdidaktiska frågor att utveckla ny kunskap om. I likhet med den ovan beskrivna tendensen, där externa ämnesmål betonas på bekostnad av interna, handlade lärarnas frågor i relativt hög grad om de yttre krav som de upplevde.

Det gällde exempelvis elevernas motivation, styrdokumentens krav och elevers prestationer vid offentliga examinationer. De brittiska religionsdidaktiska ansatser som ofta uppmärksammas och diskuteras inom religionsdidaktisk forskning lyste med sin frånvaro.

Examination, läroböcker och ytlig faktaorientering

I rapporten ägnas särskild uppmärksamhet åt den fokusering på offentlig och avslutande examination i ämnet som forskarna har identifierat. Att eleverna nu kan examineras även i religionskunskap, vilket är en förändring i förhållande till hur det var tidigare, har höjt ämnets status.

Det har också på sina håll medfört att skolans samlade elevresultat har ökat eftersom resultat i ämnet nu inkluderas i denna statistik. Det har också har varit positivt för ämnets anseende på sådana skolor. Det sorgliga är emellertid att detta förefaller påverka undervisningen i riktning mot förytligade och faktaorienterande former.

Författarna betonar att examination inte behöver ha denna effekt och att examination kan utformas på olika sätt men det som de har sett av examination och dess påverkan på undervisning har haft en sådan karaktär. Komplexiteten i beskrivningar och utrymmet för utforskande av innebörd och mening minskar.

När pressen på höga examinationsresultat ökar, bland annat till följd av rankinglistor och konkurrens mellan skolar, uppstår en marknad för aktörer som vill försöka fylla skolledares och lärares behov. I Storbritannien har ett antal läroböcker producerats av personer som har eller anser sig ha kopplingar till framställningen av de examinerande proven. Genom att läraren arbetar med just dessa böcker ska möjligheterna för eleverna att få höga resultat öka, tänker man sig. Detta förstärker med andra ord den examinationstrend med ytlig och förenklad kunskapsfokusering som har beskrivits.

En annan effekt som den läroboksförmedlade religionsundervisningen har är en generell inriktning utan möjlighet att i högre grad uppmärksamma lokala förhållanden och variationer. Lärare och elever arbetar naturligtvis olika med läroböcker och försöker kanske kompensera för detta men den stora användning av läroböcker som författarna noterar får förmodligen ändå denna effekt.

Huvudsakliga problem och förslag till lösning

Religionskunskapsämnets huvudsakliga problem hänförs i rapportens avslutande del till två övergripande tendenser som man hävdar varit tydliga sedan efterkrigstiden. Den ena gäller den kontroll- och prestationsfokusering som präglat skolan och religionsämnet, vars konsekvenser i form av dagens examinationshets har beskrivits ovan. Den andra tendensen handlar om ett ökat inflytande från progressiv pedagogik och socialkonstruktivism.

För ett ämne som religion som enligt författarna i hög utsträckning vilar på frågor om auktoritet och makt, och relaterar till ett antal påbud och uttalanden om verkligheten, har denna utvecklig inneburit svårigheter att förklara ämnets perspektiv. För James Conroy och hans forskarkollegor framstår det som angeläget att ämnet nu återvänder till de religiösa texterna, inte bara till urkunderna utan också till andra texter som genom religions-/teologihistorien varit centrala.

Genom att studera dessa texter i sitt historiska sammanhang och se hur skilda perspektiv stått mot varandra inbjuds eleven att delta i ett tolkningsarbete och ett intellektuellt samtal där frågor om innebörd, mening och mänskligt liv på djupet kan ställas.

Om detta är ett arbetssätt som ”fungerar” brett, som fungerar i en skola för alla i Sverige eller i Storbritannien idag, återstår emellertid att se. Den lösning som författarna formulerar är nämligen inte en del av deras empiriska undersökning. Att efterfråga om religionsundervisningen fungerar är en modig och angelägen fråga. I nuläget förefaller frågan om vad som empiriskt kan sägas fungera än mer angelägen.

Text: Christina Osbeck

Källa:

Conroy, J.C., Lundie, D., Davis, R.A., Baumfield, V. Barnes, L.P., Gallagher, T., Lowden, K., Bourque, & K., Wenell. (2013). Does religious education work?: a multi-dimensional investigation. London: Bloomsbury.