Olika förutsättningar för flickor och pojkar i musikklassrummet

Eleverna i en skola med musikprofil är mer konkurrensinriktade än elever i en vanlig skola. Det konstaterar forskaren Mikael Persson som undersökt elevers positionering i musikklassrummet. Det visar sig också att flickor och pojkar deltar på skilda villkor.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

I det allmänna medvetandet, liksom i en hel del forskning, antas musik vara en viktig del av ungas identitetsutveckling. Musiken ses som ett språk som de unga använder för att markera vilka de är. Enligt denna inställning ska musikundervisningen gärna ägna sig åt identitetsarbete och utgå från elevernas vardagskultur. Men inställningen kan problematiseras. Musik är inte lika viktigt för alla elever och en musikundervisning med innehåll baserat på elevernas musikaliska preferenser kommer otvivelaktigt att premiera vissa elever framför andra.

Detta poängteras av musikpedagogen Mikael Persson i den nyskrivna avhandlingen Inte bara musik. Om elevers positionerande i grundskolans musikklassrum.

Allt har inte med musik att göra

Genom att analysera hur elever positioneras och positionerar sig i musikundervisningens klassrum i grundskolan har Mikael Persson velat belysa maktstrukturer för att möjliggöra en förändring. Målet är att skapa medvetenhet så att den sociala inkluderingen i musikklassrummet ska kunna öka. Med den ambitionen har det varit viktigt för honom att inte ta musikens inverkan på elevernas liv för given. Det visar sig nämligen vara en hel del som pågår i musikklassrummet som kan förstås som en del av det sociala spelet och inte har med musik att göra.

Det är också skälet till att Persson valt att undersöka musikklassrum i två skolor med delvis skilda förutsättningar. Den ena – Musikprofilskolan – är en skola där eleverna valt en specifik musikprofil. Det innebär att man kan anta att eleverna som sökt sig dit har ett genuint musikintresse. Den andra – Centralskolan – har inte någon särskild profilering utan rekryterar elever utifrån en närhetsprincip.

Skolorna liknar däremot varandra genom att elevsammansättningen är ungefär densamma. Skolorna har högt söktryck, elever med föräldrar som i hög utsträckning har eftergymnasial utbildning och få elever med invandrarbakgrund. Syftet med urvalet är att undersöka vilken inverkan det har för elevernas positionering om de valt en skola där musik är ett centralt ämne eller ej. Det ska visa sig spela stor roll.

Elevers positionerande på film

Begreppet positionering används för att beskriva de olika positioner som erbjuds och blir möjliga i ett specifikt sammanhang. Å ena sidan positioneras elever genom befintliga strukturer ­– till exempel att musikinstrument är könskodade, vilket skapar olika förutsättningar för flickor och pojkar att delta. Å andra sidan strävar eleverna efter att positionera sig själva i förhållande till dessa positioner genom att använda sig av dem eller ta avstånd från dem.

För att få syn på positioneringen har Persson under en termin låtit filma lektioner i musikklassrummen, de ställen där musikundervisning försiggår. Ur det filmade materialet har fyra olika motsatspar framträtt som viktiga för elevers positionerande:
konform/rebellisk, humoristisk/seriös, självsäker/osäker och emotionell/rationell. Motsatsparen har använts som analysverktyg för att detaljstudera ett antal scener.

Prestationer i fokus i Centralskolans musikklassrum

I Centralskolans musikklassrum framträder eleverna som konforma genom att de i hög utsträckning gör vad som förväntas av dem, även om det förstås finns undantag. Relationen mellan läraren och eleverna är professionell och få sätter sig upp mot läraren. Eleverna gör i regel det läraren säger att de ska göra, allra helst när läraren i fråga är närvarande. Detta förklaras med att de är prestationsinriktade och visar upp sina förmågor för att få höga betyg. De är seriösa med sina studier och har höga förväntningar på framtiden.

Det finns dock en del skillnader som kan kopplas till elevernas kön, menar Persson. Flickorna är rationella och ger inte i särskilt hög grad uttryck för emotionalitet. Detta gäller även för pojkarna, även om de ibland skojbråkar och leker med våldsuttryck. Men särskilt flickorna visar inte speciellt mycket känslor. Däremot uppvisar de ibland en osäkerhet, till exempel genom att ställa frågor eller att påpeka att något är svårt. Persson ser en didaktisk potential i osäkerheten. Flickorna hjälper nämligen varandra och fungerar som varandras kamratlärare. På så vis kan de utveckla sitt spel och sin sång.

Självsäkerhet hämmar utveckling

Pojkarna uppvisar i stället en självsäkerhet som snarare hämmar deras utveckling. Den tar sig uttryck i att de försöker imponera på varandra och läraren. Genom att visa sina kunskaper, som att spela snabbt och visa en bred genrerepertoar, inhöstar de lovord från sina kamrater, utan att behöva berömma sig själva.

Utmärkande för pojkarna i Centralskolan är också att humor spelar en stor roll i musikklassrummet. En grupp med pojkar utmanar något genom att i en reklaminslagsuppgift lägga in könsord och sjunga med förställda röster, till klassens stora förtjusning. Pojkarna lägger mycket kraft och en del fritid på att få till ett humoristiskt inslag. Persson menar att humorn öppnar för kreativitet och skapande som ger motivation till något mer än att prestera i ämnet. Men positionen som humorist tycks vara mer tillgänglig för pojkar än för flickor. Det finns en förväntan på att pojkarna ska vara roliga, vilket uttrycks av både eleverna och läraren.

Persson funderar också på vilken funktion humorn har. Då eleverna ofta skämtar om personer som de av olika skäl inte tycker är särskilt smarta skapas en vi-känsla som förenar eleverna. Persson använder begreppet seriöst bildade för att beskriva hur de ser på sig själva. Ett annat begrepp som används för att karakterisera eleverna i Centralskolan är strategiskt prestationsinriktade.

Individualitet och konkurrenstänkande i Musikprofilskolan

Också Musikprofilskolans elever kan huvudsakligen beskrivas som konforma, men på ett något annorlunda sätt. Här spelar det inte så stor roll om läraren är närvarande. Det beror på att positionen som musiker är viktig, vilket innebär att det blir viktigt för eleverna att prestera också inför varandra. Det finns ett tydligt konkurrenstänkande. Då läraren också är musiker blir relationen mellan läraren och eleverna mindre hierarkisk än i Centralskolan.

Eleverna vill framstå som seriösa musiker och till skillnad från i Centralskolan där seriositet handlar om att ta skolan på allvar är seriositeten här riktad mot musikerpositionen. Men medan flickorna har och förväntas ha med sig penna och notblad gör pojkarna visst motstånd mot den konforma positionen genom att inte ha noter till hands. Att på så vis framställa sig som autentiska gehörsmusiker innebär ett visst motstånd mot konformiteten. Humor fungerar också på ett annat sätt än i Centralskolan. När det skämtas är det i stor utsträckning när någon gör något fel. Eleverna skämtar alltså på varandras bekostnad, vilket ytterligare förstärker ett hårt konkurrensinriktat och individualistiskt klimat.

Detta klimat får också återverkningar på möjligheten att visa osäkerhet. Pojkarna gör det knappt, menar Persson, men när flickorna gör det får de kritik för att de inte är tillräckligt duktiga. Tvärtom är självsäkerhet en gångbar resurs för både flickor och pojkar. Det visar sig genom att eleverna kritiserar och korrigerar andra elever för att på så sätt framhäva sin egen duglighet. Men också i detta avseende finns skillnader mellan flickor och pojkar. Flickorna använder formell musikalisk terminologi och är alltså rationella i högre grad. För pojkarna är det mer accepterat att använda emotionella uttryck såsom ilska, något som i forskningen förknippats med maskulinitet. På så vis reproduceras könsstereotyper i musikklassrummet.

Vikten av normkritiskt arbete

För att skapa likvärdiga förutsättningar för flickor och pojkar att delta i musikundervisningen krävs en del arbete. Även om det finns könsstereotypa strukturer som är svåra för den enskilda läraren att förändra – såsom vilka konnotationer olika instrument ger – kan läraren försöka analysera det maktspel som pågår i klassrummet. På så vis kan undervisningen varieras för att öka den sociala rörligheten, tror Persson. Undersökningen, liksom tidigare forskning, visar nämligen att det sker ett socialt spel i klassrummet där eleverna ständigt positioneras och positionerar sig. Men det kanske viktigaste är att analysen av de två musikklassrummen visar att positioneringen sker på olika sätt beroende på om eleverna valt skola utifrån musikintresse eller ej.

Text: Martin Malmström (martin.malmstrom@uvet.lu.se)

Avhandlingen Inte bara musik. Om elevers positionerande i grundskolans musikklassrum.länk till annan webbplats

Senast uppdaterad 12 september 2019