Problemlösning redskap för att skriva berättelser

Går det att undervisa i berättelseskrivande? Svaret på den frågan är ja – om läraren medvetet möjliggör lärande i skrivsituationen och inte bara låter eleverna skriva oreflekterat. Reflektionen leder till förståelse för vad ett läsarperspektiv innebär och för hur en berättelses struktur byggs upp för att den ska bli spännande att läsa.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Att elever skriver berättelser i alla årskurser och i de flesta ämnen är inte ovanligt. Många lärares erfarenhet är dock att det finns delar i elevernas skrivande som är svårare än annat. Det kan till exempel vara svårt att inleda och avsluta en berättelse, men det kan också vara svårt att få till det händelseförlopp som bör ingå i en god berättelse. Anja Thorsten undersöker i sin avhandling Berättelseskrivande i skolan hur man kan undervisa i berättelseskrivande. Thorsten har bland annat intervjuat elever, filmat och observerat lektioner och samlat in elevtexter. Eleverna i studien är 9-10 år, men hennes resultat är viktig kunskap även för lärare i andra åldersgrupper. Berättelsen är en vanlig genre i skolan och genom att uttrycka sig i berättelseform ökar elevens språkliga kompetensen.

Vad är en berättelse?

Låt oss dock backa ett steg och ställa frågan ”Vad utmärker en berättelse som många möter till vardags i både böcker och filmer?”. Thorsten tar hjälp av språkforskaren Per Holmberg för att besvara den frågan. Holmberg menar att man kan tala om berättelsens funktion, berättelsens innehåll och handling och berättelsens form.

Till sin funktion är berättelsen en urgammal företeelse och den har fungerat som ett sätt att bevara kultur och överföra värden från en generation till en annan. Berättelsen ska också skapa magi och underhålla. Den har även haft funktionen att låta människor dela och bearbeta erfarenheter.

Variation driver handlingen framåt

Handlingen i en berättelse bygger upp olika händelser och karaktärer som befinner sig i någon slags miljö. En klassisk berättelse byggs samman med att olika händelser får konsekvenser av något slag. Den form som berättelsen får beror på vilken läsare som skribenten tänker sig ska läsa. Och beroende på vem som ska läsa får karaktärerna olika utrymme. Växling sker också mellan detaljrika beskrivningar av tid och rum och genom att variera beskrivningarna kan skribenten driva handlingen framåt. I en berättelse är funktion, innehåll, handling och form sammanvävda.

I en skolkontext kan den här mer generella beskrivningen av en berättelse användas av läraren som analytiskt redskap när eleverna behöver stöttas i skrivandet. Ett exempel kan vara när läraren visar eleverna hur en berättelse kan delas in i fyra faser: 1) Introduktion 2) Berättelsen byggs upp med några olika händelser där det finns olika problem att lösa 3) Hjälten löser problem som uppstår och 4) Hjälten återvänder.

Barn och ungdomars berättelseskrivande

I en skolkontext, menar Thorsten, är berättelsens främsta funktion att underhålla och att beröra samtidigt, som den för vissa elever kan fungera som ett sätt att bearbeta erfarenheter. Ju äldre barn blir desto mer bemästrar de berättelseskrivandets konst. Detta påverkar lärarens undervisning. Barns och ungdomars berättelseskrivande har undersökts av flera forskare som Thorsten hänvisar till. De forskarna har fokus på kognitiv utveckling och kortfattat kan utvecklingsförloppet beskrivas så här:

4-åringars berättelser består av en serie händelser utan någon tydlig intrig. I 6-årsåldern börjar barn bygga upp berättelser kring en intrig. Intrigen är ofta enkel genom att ett problem presenteras och som löser sig direkt. 8-åringens berättelser är lika 6-åringens, men 8-åringen lägger gärna till en komplikation som är kopplad till problemet. I 10-årsåldern börjar berättelserna få en sammanhållen struktur och flera komplikationer kan träda fram och lösningen på komplikationen är väl kopplad till berättelsens helhet. I 12-årsåldern börjar karaktärernas intentioner och karaktärsdrag inkluderas i berättelsen. Berättelsen kan också innehålla olika sidospår, som till exempel en tillbakablick.

Allteftersom eleverna blir äldre blir också berättelseskrivandet mer avancerat. Karaktärernas inre och yttre liv integreras och berättelsens struktur innehåller gärna flera spår som knyts ihop till en helhet.

Undervisa om berättelseskrivande

De två huvudsakliga spår som Thorsten lyfter fram som viktiga för att öka elevernas förmåga att skriva berättelser är dels hur de kan koppla kritiska aspekter till att kunna byta perspektiv i berättelsen och dels att berättelsens struktur med problem och lösning synliggörs i undervisningen.

Att kunna byta perspektiv vid berättelseskrivande visade sig vara viktigt för att även i andra sammanhang i skolan kunna urskilja andra perspektiv än sitt eget. I Thorstens studie var det framförallt betydelsen av att kunna inta läsarens perspektiv som drev berättelseskrivandet framåt. Det visade sig till exempel utvecklande för eleverna att läsa sin egen berättelse och samtidigt låtsas vara någon annan som läste. Då blev det uppenbart vad en annan läsare inte förstod i den egna berättelsen. Thorsten menar att denna förmåga vid berättelseskrivande kan öka möjligheterna att även i andra sammanhang kunna urskilja andras perspektiv.

Fokusera på problemlösning ett redskap

I Thorstens undersökning blev det tydligt att om läraren pekar på berättelsens struktur vad gäller karaktärernas lösning av problem blev berättelserna mer innehållsrika. Att fokusera på problemlösning blev alltså ett konkret redskap för eleverna när de skrev berättelser. Problemlösning ses ju i vanliga fall som något som eleverna får arbeta med i matematiken. Men i studien visade det sig alltså att stöttning i problemlösning även kunde motivera eleven att skriva. Problemlösning kan gestaltas till exempel som hinder, komplikationer eller inre och yttre konflikter.

Avslutningsvis bör också nämnas att berättelsens händelseförlopp inte behöver finnas i skriftlig form utan kan finnas i andra uttrycksformer som film eller dramatiseringar.

Text: Cecilia Olsson Jers

Avhandlingen Berättelseskrivande i skolan. Att studera, beskriva och utveckla ett kunnandelänk till annan webbplats

Senast uppdaterad 21 mars 2019