Sammanhanget viktigt för upplevelsen av religiös mångfald

Ungdomars attityder till religiös mångfald beror inte bara på undervisning utan också på sammanhang, den lokala kontext och den specifika sammansättningen av människor som utgör och omger skolan. Det visar resultat från det brittiska forskningsprogrammet ”Religion and Society” som redovisas i senaste numret av Journal of Beliefs & Values.

Religionskunskapsämnets aktuella och kritiska situation i Storbritannien skisseras i temanumret som bakgrund till flera av de allvarliga svårigheter som de empiriska studierna redovisar; utmaningen att kompensera för en negativ religionsförförståelse i närsamhället, stoffträngseln och ämnets delvis motsägelsefulla uppgifter samt inte minst vad som kan förstås som ämnets yttersta syfte – att söka efter och kreera mening.

En stor forskningssatsning

Sammantaget är ”Religion och Samhälle” ett av de största forskningsprogram inom ämnet som genomförts i Storbritannien. Religionsdidaktik utgjorde i sin tur ett av de största temaområdena inom programmet. Två projekt utmärkte sig här särskilt. Det ena var det Glasgowbaserade ”Does religious education work” lett av James Conroy och det andra var ”Young people’s attitudes to religious diversity” vars ledare, Robert Jackson, är verksam vid universitetet i Warwick.

Villkor för religionsundervisning

Resultaten i studien är å ena sidan tydligt knutna till sin brittiska kontext men uppvisar å andra sidan drag som förefaller relevanta också på andra håll som t.ex. i Sverige. Forskningsprogrammets direktor Linda Woodhead skriver i sitt förord att ordet kris är vad som kommer för henne då hon läser många av artiklarna.

Som bakgrund till såväl sin upplevelse som forskningsresultaten beskriver hon hur ämnet saknar en nationell läroplan, hur religionskunskap den senare tiden också kommit att uteslutas från de kärnämnen som ingår i ”the English Baccalaureate” där bl.a. historia och geografi finns med och hur ämnet ibland har problem med att hävda sin status som ett ”riktigt” akademiskt ämne.

Detta sägs samtidigt som såväl Woodhead som Arweck & Jackson i sina respektive artikelbidrag visar på det stora samhälleliga behov som finns av religionskunskapsundervisning. Det brittiska samhället har de senare åren gått från att vara mångkulturellt och präglat av mångfald till att idag kunna karaktäriseras som ”super-diverse” menar Woodhead.

Social sammanhållning och tolerans kräver goda kunskaper om olika kulturella fenomen och traditioner, vilket ungdomar är införstådda med och positiva till enligt tidigare forskning. Kunskap och tolerans ses med andra ord som viktiga mål för religionskunskapsundervisningen vid sidan av målsättningen att bidra till varje individs existentiella utveckling.

Ungas attityd till religiös mångfald

Projektet från Warwick om ungdomars attityder till religiös mångfald visar på betydelsen inte bara av undervisning utan också av det sammanhang, den lokala kontext och den specifika sammansättning av människor, som utgör och omger skolan. Högstadieungdomars perspektiv skiljer sig åt beroende på om skolan ligger i en omgivning där det uppfattas vara ”normalt” eller ”abnormt” att vara religiös.

Det går knappast att förlita sig på att en pluralistisk religionsundervisning i sig leder till positiva attityder gentemot religiositet eller religiös mångfald. Mönstret i den kvalitativa delen av undersökningen förstärktes delvis av den kvantitativa studien som följde.

Det framkom av enkätstudien att elever som uppfattade sig som praktiserande kristna bejakade i högre grad än andra synliggörandet av muslimsk identitet i samhället. Denna kvantitativa undersökning visade vidare på elevens gudsbild som betydelsefull för deras grad av empati. En föreställning om gud som barmhärtig var relaterad till högre grad av empati än då bilden av gud som rättvis betonades.

Fungerar religionskunskapsundervisningen?

Om religionskunskapsundervisningen fungerar eller inte beror naturligtvis både på vad vi menar med religionskunskapsundervisning och vad vi menar med fungerar. I Conroys med fleras projekt visas hur den brittiska undervisningen i flera sammanhang antas vara knuten till utforskande av meningsfrågan.

Samtidigt menar författarna att det är ytterst tveksamt om denna religionskunskapsundervisning verkligen förmår skapa mening. Lärare sliter med att tydliggöra syftet med undervisningen och vad som förväntas av eleverna inför prov, men ett klarare syfte garanterar inte större mängd utforskad eller upplevd mening.

Författarna varnar för en symbolisk tystnad som riskerar att lägga sig över religionskunskapsundervisningen. Den symboliska tystnaden kan finnas där trots ljud och artificiell kommunikation. Tystnaden kan vara påtaglig mitt i diskussionen om korrekt svarsalternativ på de prefabricerade uppgifterna eller mitt i utgjutandet av personliga åsikter kring ännu en delikat livsfråga.

Det är den genuint undrande och sökande dialogen som genererar mening och förmår bryta tystnaden – och den uppstår inte nödvändigtvis av att undervisningen förses med klarare mål eller syften.

Text: Christina Osbeck

Källa:

Journal of Beliefs & Values–Studies in Religion & Education, 2012 Issue 3.