Särbehandling av pojkar med utländsk bakgrund?

Förskolans och skolans personal är skyldiga att göra en orosanmälan till socialtjänsten om det finns misstankar om att ett barn far illa. Alla barn och unga har rätt till insatser, men pojkar med utländsk bakgrund beviljas sällan insatser från socialtjänsten.

Barn och ungdomar som är utsatta i sin hemmiljö eller som har ett eget riskfyllt beteende är en sårbar grupp i samhället. Jämfört med andra barn är risken större att deras hälsa påverkas negativt och att de får problem med relationer. De kommer på efterkälken i sitt skolarbete och längre fram i livet kan de få större svårigheter att få arbete. Oavsett kön, bakgrund eller kommuntillhörighet har dessa barn rätt till stöd på lika villkor, men det saknas kunskap om hur det fungerar i praktiken.

Avstamp i ett jämlikhetsperspektiv

Karlstads universitet fick därför ett uppdrag av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys att undersöka om det finns omotiverade skillnader mellan flickors och pojkars tillgång till stöd inom den sociala barn- och ungdomsvården.

Förstagångsutredningar för barn i åldrarna 0–6 år och 13–17 år låg till grund för studien. Frågorna handlade om i vilken omfattning barn beviljas insatser och om det finns skillnader beroende på ålder, bakgrund eller bostadsort. Totalt granskades 223 beslutsunderlag.

Orosanmälan av olika skäl

Förutom personal i förskola och skola är personal inom hälso- och sjukvård, tandvård, polis och socialtjänst skyldig att göra en anmälan om det finns kännedom eller misstankar om att ett barn far illa. I den genomförda studien stod förskola, grund- och gymnasieskola för flest anmälningar följt av polisens.

Anmälan om utsatthet i hemmet handlade i första hand om fysiskt våld mot barnet, att barnet blivit vittne till våld i hemmet eller bristande omsorg. Psykisk ohälsa, skolrelaterad problematik och beteende som bryter mot normer låg oftast bakom de orosanmälningar som var kopplade till barnets eget riskfyllda beteende.

Vanligare med misstankar om fysiskt våld mot pojkar

Den vanligaste anmälningsorsaken var misstankar om fysiskt våld mot barnet. Det fanns dock en tydlig skillnad mellan pojkar och flickor som visade att andelen ärenden som rörde pojkar var mer än dubbelt så hög.

De största skillnaderna mellan könen handlade om psykisk ohälsa, som i högre grad drabbade flickorna i åldrarna 13–17 år. Bland de barn som blivit vittne till våld i hemmet tillhörde de flesta den yngre åldersgruppen. Även här gällde ärendena betydligt flera flickor än pojkar.

Liknande utredningar för pojkar och flickor

Analysen visar att socialtjänstens utredningar hade gjorts på liknande sätt för flickor och pojkar. Däremot fanns skillnader mellan barn i olika åldrar. Utredningssamtal förekom oftare bland ungdomarna (13–17 år) medan observationer var vanligare för barn i åldersgruppen 0-6 år. När socialsekreterarna sökte information från andra yrkesgrupper var det främst förskolans, grund- eller gymnasieskolans personal som blev tillfrågade.

Utredningar saknar riskbedömningar

En bedömning av risken för att barnet for illa saknades i nästan 60 procent av socialtjänstens utredningar. Orsaken kan vara att man helt enkelt inte hade gjort några riskbedömningar, eller att de inte hade dokumenterats. I de fall när socialsekreteraren bedömde att barnet for illa, fick det endast betydelse för om flickorna beviljades insatser, inte i pojkarnas fall.

Flest anmälningar rörde fysiskt våld mot barnet, men det bekräftades i endast 7 procent av utredningarna. Detta berodde främst på att föräldrarna nekade till att de brukat våld mot barnet. Ärendena bedömdes därför ofta som ”familjekonflikter” eller ”svårigheter i gränssättning”.

Studien visar också att anmälarna sällan beskrev ”barnets skolproblematik” som orsak, medan socialtjänsten i sina utredningar identifierade detta problem i nästan en fjärdedel av ärendena.

Hänsyn tas inte till barnets önskemål

Ofta saknades barnets/den unges berättelser och önskemål. Statistiska samband upptäcktes mellan barns delaktighet och kommunernas storlek. Delaktigheten var störst i mindre kommuner, för att sedan minska i takt med att bostadsorten växte.

Barnkonventionen blir en del av den svenska lagsstiftningen 2020. Den stryker ytterligare under kravet på att barnets roll ska stärkas i praktiken och att barnet ska komma till tals. I rapportens slutsatser uppmanas därför kommunerna att se till att barn och unga ges möjlighet att få inflytande i besluten och i planeringen av stödet. Barnets önskemål och synpunkter behöver dessutom bli dokumenterade på ett bättre sätt.

Utredningar leder till begränsade insatser

Av totalt 223 utredningar bedömdes mindre än hälften av barnen/ungdomarna (103) ha behov av insatser. Av dessa var det 60 som fick tillgång till stödåtgärder.

I de fall då insatser beviljades

• stod skolan samt hälso- och sjukvården för flest anmälningar
• tillhörde barnet oftare den äldre gruppen, d.v.s. åldersgruppen 13–17 år
• fanns flera flickor, oavsett ålder och kommunstorlek
• visade utredningen oftast på flera olika problem (i genomsnitt 2,8 identifierade problem för pojkar och 2,6 för flickor)
• fick alla pojkar en öppenvårdsinsats av något slag
• fick några flickor en placering utanför hemmet och resten öppenvårdsinsats

I de fall då insatser inte beviljades

• tillhörde barnet oftare den yngre gruppen (0–6 år)
• handlade det om pojkar i högre grad, oavsett ålder
• stod polisen för anmälan som rörde pojkar (i 26 av 27 fall beviljades inte någon insats)
• fann man i genomsnitt 1,8 identifierade problem för flickorna och 1,75 för pojkarna
• sågs en stor skillnad mellan pojkar som har svensk respektive utländsk bakgrund

Omotiverad hantering av pojkar med utländsk bakgrund

Gruppen pojkar med utländsk bakgrund skiljde sig från övriga barn och ungdomar i flera avseenden. Socialsekreterarna bedömde att majoriteten av dem (62 procent) inte var i behov av insatser. Bland dem som ansågs behöva en insats, minskade antalet ytterligare när det sedan kom till själva beviljandet av stöd (26 procent). Det innebar att endast en tiondel av gjorda anmälningar för den här gruppen resulterade i någon form av åtgärd från den sociala barn- och ungdomsvården. Motsvarande andel för flickor med utländsk bakgrund och för svenskfödda pojkar låg på drygt 36 procent.

Att hitta omotiverade skillnader i hanteringen av orosanmälningar var utgångspunkten för analysen. Tre olika kriterier ställdes upp och undersöktes i varje fall. Frågan var om dessa skillnader kunde förklara olikheterna i hanteringen av ärendena.

1. Skillnader i behov, t.ex. att färre pojkar med utländsk bakgrund uppmärksammas eller inte anses fara så illa
2. Skillnader i om behovet ska tillgodoses av någon annan, t.ex. skolan, BUP, familjens eget nätverk
3. Skillnader i samtycke eller åsikter och inställning, t.ex. barnets eller vårdnadshavares önskemål

Brist på vårdnadshavares samtycke

De första två kriterierna förklarar inte skillnaderna i beviljandet av insatser för pojkar med utländsk bakgrund jämfört med övriga barn och ungdomar. Socialsekreterarna angav bristen på vårdnadshavares samtycke som skäl till att beslut om insats inte hade fattats.

Frågan om varför ärenden som rör just pojkar med utländsk bakgrund så kraftigt skiljer sig från andra barn ger inte analysen något svar på. Bristen på samtycke förklarar inte heller det första steget i utredningen, dvs. att majoriteten av dessa pojkar inte ansågs ha behov av insatser.

En fråga som behöver utredas vidare handlar om vilka följderna blir för ”barnets bästa” när reglerna kräver att vårdnadshavaren ska ge sitt samtycke till en viss insats.

Behov av nationell och lokal uppföljning

Insatserna varierar mellan kommuner enligt den publicerade rapporten och dokumentationen måste förbättras. Socialstyrelsen bör exempelvis bidra med ytterligare material för bedömningar och dokumentation. Det finns också kunskapsluckor när det gäller resultatet av olika insatser.

Regeringen uppmanas att ge någon myndighet i uppdrag att fördjupa kunskapen om den sociala barn- och ungdomsvården. Regelbundna uppföljningar på både nationell och kommunal nivå krävs för att säkerställa en större jämställdhet. Inte minst måste barnen och ungdomarna göras delaktiga i processer där barnets bästa ska stå i centrum.

Text: Gunvie Möllås

Källa:

Lika läge för alla? Om omotiverade skillnader inom den social barn- och ungdomsvården., Myndigheten för vård- och omsorgsanalys  Länk till annan webbplats.