Språklig kompetens både relationell och individuell

Hur är egentligen en kompetent talare av svenska? Och hur mäter man muntlig språklig kompetens? Det undersöks i en ny avhandling av Maria Rydell, Stockholms universitet, som har studerat sfi-elevers uppfattningar om bedömning av muntlig färdighet inom ramen för det nationella slutprovet i utbildning i svenska för invandrare (sfi).

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

I avhandlingen skriver Maria Rydell att muntlig språkfärdighet är en förmåga som ofta framhålls som särskilt viktig för vuxna inlärare av svenska som andraspråk. I aktuell samhällsdebatt hörs till exempel ofta uttalanden om att språket är deras nyckel till framgång, delaktighet och integration. I avhandlingen undersöker Rydell muntlig färdighet, så som denna testas och bedöms inom ramen för det nationella slutprovet i sfi. Hon fokuserar särskilt på ett muntligt delprov som genomförs i par. Syftet är att pröva sfi-elevernas kommunikativa kompetens och förmåga att delta i interaktion.

Traditionellt sett har språklig kompetens främst målats upp som en individuell förmåga som också kan mätas objektivt, skriver Rydell. I linje med det synsättet görs individen ansvarig för sin egen språkliga framgång. Det är så att säga individens eget ansvar att se till att hen uppnår hög språklig kompetens. I Rydells avhandling belyses dock hur den språkliga kompetens som testdeltagarna får möjlighet att visa upp inom ramen för det muntliga provet i sfi i allra högsta grad är relationell och beroende av de ramar som ges. I och med att proven genomförs parvis är deltagarna till exempel beroende av den andra testdeltagarens samarbetsvillighet och aktiva deltagande i interaktionen.

Ett iscensatt framträdande

Rydell argumenterar för att testdeltagarnas agerande under språkprovet måste tolkas i ljuset av att det är en institutionaliserad social praktik. Det är ett obligatoriskt moment och det finns vissa givna förväntningar på hur testet bör gå till och hur testdeltagarna bör agera. Det är inte ett samtal vilket som helst, även om tanken med provet är att det ska pröva talarnas förmåga att delta i interaktion och samtala om ämnen från vardags-, samhälls- och arbetsliv.

Rydell visar hur testdeltagarnas tolkning av situationen och deras förväntningar på vad som krävs av dem får konsekvenser för vad de väljer att prata om, hur de gör det och hur de förhåller sig till varandra. Samtalen bedöms dessutom av en till två examinerande lärare som närvarar och observerar samtalen utan att själva delta i interaktionen. Därför menar Rydell att den interaktion som sker under samtalen bör analyseras som iscensatt för en viss publik, i en viss specifik situation. Rydell kallar detta för en performance, ett iscensatt framträdande. Genom att analysera samtalen synliggör Rydell hur dominerande föreställningar om språklig kompetens är djupt inbäddade i den aktuella testsituationen.

Språkligt kompetent på egen hand

Både i de analyserade parsamtalen och i de fokusgruppsintervjuer som Rydell genomförde med cirka 30 sfi-elever framträder bilden av den kompetenta talaren som någon som förmår klara sig på svenska på egen hand, någon som till exempel inte behöver vända sig till de examinerande lärarna för hjälp när det uppstår kommunikativa problem. Kompetent ses också den som klarar sig utan tolk- eller översättningshjälp i olika sammanhang och som själv kan bidra med språkligt stöd till andra.

En plikt att lära sig svenska

Rydell beskriver hur föreställningar om språklig kompetens i det insamlade materialet ofta kopplas samman med idéer om vad som utgör ”en bra svenska”, vem som är ”en god student” och hur man bör agera som ”en god invandrare”. Det syns till exempel i utdrag där sfi-eleverna säger ”att lära bra svenska, det är viktigt, att prata mycket bra i samhället” och att ”jag måste ta ansvar själv”. Testdeltagarna betonar också vikten av att använda svenska tillsammans med ”svenska kompisar” för att kunna utveckla sin språkliga kompetens.

Både i de inspelade parsamtalen och i fokusgruppsintervjuerna förekommer utsagor där ”den kompetenta talaren” framställs som någon som även är en god student och en duktig invandrare. På så sätt kopplas språklig kompetens samman med en rad moraliska dimensioner, hävdar Rydell. I utsagorna framstår det därmed som en god invandrares plikt att nå språklig kompetens. I resultaten framkommer också att den språkliga kompetens som sfi-eleverna eftersträvar är ”den perfekta svenskan”, den som enligt dem talas av ”riktiga svenskar”, med ”perfekt uttal”.

Tillkortakommanden skylls på individen

I linje med den vanliga uppfattningen att språklig kompetens främst är en individuell förmåga skylls också eventuella tillkortakommanden på den enskilda individen. Den andraspråkstalare som inte lyckas nå språklig kompetens framställs som någon som inte har ansträngt sig tillräckligt, någon som inte varit tillräckligt motiverad eller någon som inte har skaffat sig tillräckligt många svensktalande vänner.

Enligt Rydell reflekterar testdeltagarnas uttalanden inte nödvändigtvis deras egna ståndpunkter, utan deras uttalanden bör ses som en reflektion av de ideologier om språk och invandrare som dominerar i samhället i stort och som sfi-eleverna anser nödvändiga att iscensätta i den aktuella testsituationen eller i fokusgruppsintervjuerna tillsammans med forskaren.

Enspråkig norm vid prov och bedömning

Enligt Rydell genomsyras det muntliga språkprovet på sfi, liksom de flesta andra prov, av en tydlig enspråkighetsideologi. Det tas för givet att svenska och endast svenska ska användas under provet, trots att testdeltagarna delar många andra språkliga resurser som skulle kunna nyttjas för interaktion. Enspråkighetsideologin manifesteras bland annat genom att testdeltagarna mycket sällan tar hjälp av andra språk för att lösa kommunikativa problem som uppstår i samtalen, när de till exempel letar efter rätt ord eller kommer av sig.

Levda erfarenheter av att bli (be)dömd

I fokusgruppsintervjuerna som leddes av Rydell berättade sfi-eleverna om personliga erfarenheter och upplevelser av att lära sig och använda svenska. De berättade om kroppsliga förnimmelser och känslor som de erfarit när de använt svenska och blivit bemötta och bedömda på basis av sin språkliga förmåga. Några av dem vittnade om rädsla att använda svenska på grund av tidigare erfarenheter av att ses som inkompetenta till följd av sitt ”inkorrekta” språkbruk. För vissa hade dessa negativa upplevelser lett till att de införlivat en negativ syn på sin egen språkliga förmåga, vilket fått dem att tystna.

Ett kvitto på språklig kompetens

Enligt Rydell tillskrivs sfi-provet, och andra bedömningsinstrument, i allmänhet ett högt symboliskt värde i och med att ett avklarat prov bland annat ses som ett kvitto på att man har uppnått en språklig nivå som ger en berättigande att agera språkligt kompetent i interaktion med andra. Man ges på så sätt legitimitet att använda svenska.

Text: Natalia Ganuza
Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet.

Referenser:

Avhandlingen Constructions of Language Competence: Sociolinguistic Perspectives on Assessing Second Language Interactions in Basic Adult Education.länk till annan webbplats

Artikeln Being ”a competent language user” in a world of Others – Adult migrants’ perceptions and constructions of communicative competence.länk till annan webbplats

Artikeln Performance and ideology in paired speaking tests for adult migrants.länk till annan webbplats

Rydell, Maria. (under granskning). Negotiating co-participation: Embodied word searching sequences in paired L2 speaking tests.

Läs också:

Det talade språkets roll. Artikel skriven inom ramen för Läslyftet: Nyanländas språkutveckling publicerad av Skolverket.länk till annan webbplats

Rydell, Maria (2016). Konsten att föra ett samtal framåt – om bedömning av muntlig interaktion på sfi. I: Björn Kindenberg (red.), Flerspråkighet som resurs. Symposium 2015. Liber: Stockholm. S. 236–247.

Senast uppdaterad 22 mars 2019