Svag teoretisk koppling i praxisnära forskning

Att lärares erfarenheter av och förhållningssätt till undervisning är ett relevant studieobjekt som ofta förbigåtts är enkelt att argumentera för. Inte minst gäller detta för samhällskunskapsdidaktisk forskning.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Men de val som då görs för att kunna ”lyssna på lärarna” kan också lätt leda till metodologiska brister och skevheter som behöver diskuteras mer och noggrannare än vad som hittills varit fallet. Detta diskuterar Göran Bergström och Linda Ekström i en artikel.

Under de senaste tio åren har det vuxit fram ett forskningsfält som kallar sig ”samhällskunskapsdidaktik” eller ”ämnesdidaktik med inriktning mot samhällskunskap”. Det har även tidigare bedrivits forskning som på ett eller annat sätt haft relevans för undervisningen i ämnet samhällskunskap, men det är först under denna tidsperiod som ett större antal avhandlingar (på licentiat- och doktorsnivå) själva använt denna kategorisering.

En tydlig ambition som denna forskning haft är att vara praxisnära på ett sätt så att resultaten upplevs som relevanta och användbara av verksamheten ute i skolorna. Göran Bergström och Linda Ekström har gjort en kritisk läsning av de tolv samhällskunskapsdidaktiska avhandlingar som examinerats fram till juli 2014 för att analysera hur dessa förhåller sig i relation till vetenskap och praktik. Utifrån ett antal kategoriseringar som de benämner dimensioner av grundläggande metodologiska frågor gör de en analys av detta framväxande forskningsfälts huvudsakliga inriktning.

Ofta ett empiriskt beskrivande fokus

Med hjälp av de första dimensionerna menar Bergström och Ekström att en tydlig majoritet, även om flera undantag finns, av de undersökta avhandlingarna kan betecknas som ”empiriskt beskrivande”. Att kartlägga de praktiker som samhällskunskapslärare säger sig använda eller faktiskt använder är i många av projekten en huvudinriktning. Lärare och lärares tankar är ofta det huvudsakliga studieobjektet.

Även de gånger som studierna säger sig vara ”fallstudier” är det oftast en beskrivande inriktning där fallen är enskilda exempel på lärares beteenden eller uppfattningar om något och det är sällan som detta relateras till en teori eller rådande ämnesdidaktisk förståelse. I merparten av undersökningarna finns det en fokusering på ”avsändarorienterade utsagor”. Med andra ord är det lärarnas tal om sin undervisning och den avsikt de säger sig ha med detta som är det huvudsakliga materialet i undersökningarna.

Här menar Bergström och Ekström att ambitionen hos forskarna att lyfta fram samhällskunskapsläraren som en central del av den samhällskunskapsdidaktiska praktiken syns tydligt. Det kan till stor del kan förklaras med att forskarena såg att detta saknades i tidigare forskning. Bergström och Ekström menar att det på många sätt är positivt. Men inte minst när det gäller tendensen av att lärares utsagor kring undervisningen vid flera tillfällen blir att betrakta som oproblematiserade beskrivningar av hur undervisningen ”är”, påpekar Bergström och Ekström att det finns en glidning kring vad det vetenskapliga bidraget är som på många sätt är metodologiskt tveksam.

Lärares uppfattning är bara en bild

I den avslutande diskussionen är Bergström och Ekström noga med att påpeka den sammantagna förtjänsten i de undersökta avhandlingarna. Att lyfta fram lärarnas erfarenheter, förhållningssätt och beskrivningar av samhällskunskapsundervisning är viktigt för att kunna få tag på deras praktiska kunskap En rådande bild inom pedagogisk forskning är att lärare enbart ses som ett ”problem” för hur den goda undervisningen, så som den beskrivs i läroplaner och andra styrmedel, ska kunna bedrivas. Därför är det på många sätt viktigt att det ges ett alternativ till den bilden. Men i artikeln beskrivs det också som en fara i att ensidigt beskriva en sidas, lärarnas, uppfattning om den verklighet vi kallar undervisning i ämnet samhällskunskap.

Den inriktning som forskningsfältet tagit behöver kompletteras och utvecklas, är den viktigaste slutsatsen som görs i Bergströms och Ekströms artikel. Att i högre grad teoretisera och problematisera den praktik som forskningen beskriver gör att vi i högre grad än nu kan få en vetenskapligt grundad diskussion om vad den undersökta praktiken är exempel på samt vilka problem och möjligheter detta kan utgöra. I artikeln påpekas att detta ökade kritiska förhållningssätt vid en analys av undervisningens praktiker inte ska förväxlas med att kritisera de enskilda lärarna och deras undervisning utan att det handlar om att det är en metodologisk svaghet för forskningsfältet om forskningen stannar vid ”enkla” beskrivningar.

Mer undersökande, mindre beskrivande

Bergström och Ekström ger också rådet att forskningsfältet i högre grad än nu ska ha undersökningsupplägg som går ett steg längre än att vara beskrivande av lärarnas tankar och erfareneter. Att ha mer utvecklade fallstudier med exempelvis ”least-likely-cases” eller att ha mer experimentell design med en förklarande ansats är exempel på upplägg som kan vara bra för forskningsfältet att använda.

Avslutningsvis kan det vara viktigt att påminna om några karaktärsdrag hos de tolv undersökta avhandlingarna. För det första är det den forskning som själv betecknar sig som samhällskunskapsdidaktisk som undersöks. Det är säkert så att en del relevant forskning därmed inte kommer med i analysen.

För det andra är nio av de tolv studierna producerade vid en och samma nationella forskarskola för verksamma lärare. Och för det tredje finns det hos de undersökta studierna flera undantag från den huvudlinje som Bergström och Ekström beskriver.

Men med detta sagt är det viktiga invändningar och synpunkter som de för fram. Det kan vara lätt att relevanta val av forskningsinriktning som grundar sig t.ex. på pragmatik och att fylla uppenbara kunskapsluckor i sig skapar ett begränsande mönster, särskilt om detta sker i skapandet av ett tämligen nytt forskningsfält. Att praxisnära forskning varken behöver eller bör innebära att forskningen har en svag teoretisk koppling och ensidigt fokuserar på lärares utsagor är en annan viktig lärdom av deras artikel.

Text: Anders Broman

Artikeln Att lyssna på lärarna – en metodologisk utmaninglänk till annan webbplats

Senast uppdaterad 22 mars 2019