Talrytmen påverkar gruppspråkets status

Vokalernas längd gör att den svenska som talas i mångspråkiga förorter upplevs som ”stötigt” eller ”stackato”. Detta visar en studie av Nathan Young på Centrum för tvåspråkighetsforskning i Stockholm. Studien hittar också indikationer på att dessa språkliga drag blir allt vanligare i stockholmskan och att de börjar bli en del av Stockholms standardspråk.

I multietniska, mångspråkiga förorter talas det en särskild variant av svenskan. Rinkebysvenska, ortenspråk, blattesvenska är bara några av de många slangord som finns för språkbruket. Förortssvenska, som det ibland kallas i akademiska sammanhang, är ett typiskt gruppspråk. Speciellt i städer utvecklas olika sätt att tala eftersom människor med olika levnadsvillkor och socioekonomisk status bildar grupper och solidariserar sig genom språket med den egna gruppen, och avgränsar sig samtidigt från andra.

Språkljud får social betydelse

En markör för överklasstockholmska är till exempel det surrande långa i-ljudet, som också kallas Lindingö-i. Ljudet är väl känt och förknippas förutom med en viss samhällsklass också med ett visst geografiskt område. Olika språkljud får därmed en social betydelse. Talare använder sig av dessa – medvetet eller omedvetet.

Young beskriver i sin studie att användningen ofta är dynamisk. En enskild talare kan använda sig av markörer som tillhör olika varianter för att uppnå olika syften. Om syftet är att till exempel identifiera sig med den multietniska gruppen i förorten används en variant. Om syftet däremot är ett annat, till exempel att identifiera sig med överklassen, då används en annan variant. Vilken variant man använder kan utöver det också bero på i vilket område man använder språket, till exempel i hemmet eller på jobbet.

Undersökning av varför förortsvenska låter stötigt

När det gäller ungdomarnas förortssvenska så är den speciellt känd för sina slangord och uttryck, som ofta härstammar från olika invandrarspråk. Förortssvenskan är dock också känd för att den låter på ett speciellt sätt. Ofta karakteriseras den som ”stackato” eller på något sätt stötig. Det har dock varit svårt att exakt identifiera vad som gör att den upplevs så.

Nathan Young undersökte denna fråga genom att be lyssnare att bedöma språkprov från åtta olika talare. Alla talare var unga vuxna, födda i Sverige, identifierade sig med en annan etnisk bakgrund och var bosatta i multietniska områden i Stockholm. De ombads att använda sin ”finaste” svenska när de spelades in. Inspelningen var ett autentiskt telefonsamtal där talarna skulle boka ett bord på en exklusiv stockholmsk restaurang.

Två grupper av lyssnare bedömde därefter språkproven. Den ena gruppen skulle bedöma språkproven etniskt. På en skala från svensk till multietnisk skulle de gissa var talarens hemområde i Stockholm skulle kunna vara. Den andra gruppen lyssnare skulle göra en mer känslomässig bedömning. Här var frågan hur språkproven upplevdes på en skala från fint till grovt.

Fin sammanföll med svensk och grov med multietnisk

Studiens resultat visade att lyssnarna var förvånansvärt eniga. De talare som bedömdes komma från ett svenskt område av den ena lyssnargruppen bedömdes av den andra lyssnargruppen som de som pratade fint. Det var exakt spegelvänt för talare som bedömdes att prata grovt. Här gissade lyssnargruppen att de kom från ett multietniskt område.

Med andra ord sammanföll fin med svensk och grov med multietnisk. Young diskuterar detta i termer av det som i forskningen kallas ”en rasifierad binär hierarki”, det vill säga en hierarki med enbart två olika möjliga kategorier som dessutom är baserad på etnicitet. I den svenska kontexten innebär det att de två kategorierna är ”svensk” och ”annorlunda”. I annorlunda-kategorin suddas de olika etniciteterna som ingår ut till en enhetlig kategori som i vardagsspråket betecknas som ”invandrare”. Dessutom är den underordnad den svenska kategorin som anses ha högre status och vara finare och bättre. Ett påstående som också studien kunde bekräfta.

Vokallängden i stavelser gör skillnad

Men hur kom det sig att lyssnargrupperna var så eniga? Vad var det i språket som gjorde att det kategoriserades så enhetligt som grovt eller multietniskt? Nathan Young identifierade fyra olika språkliga drag som möjliga kandidater:

• uttalet av r-ljudet
• uttalet av y-ljudet
• avvikande ordformer (till exempel att bokstaven s saknades i ord som parkering(s)hus)
  
• talrytm.

Talrytm var det som nämndes mest av lyssnargrupperna själva. De kommenterade att vissa språkprover lät korthuggna, eller hade en hårdare melodi. Young bestämde talrytm genom att mäta skillnaden mellan vokalernas längd i två efterföljande stavelser, alltså till exempel skillnaden mellan y- och a-ljudet i ordet fyra (fy-ra). När han testade vilket av de fyra dragen som bäst kunde förklara lyssnarens bedömningar, visade det sig att det var talrytm, alltså vokalernas längd. Ju mer lika vokallängden var i två stavelser desto mer upplevdes talet som förortsspråk.

Orten light: en förändring av standardspråket?

En av talarna, Murad, bedömdes lite annorlunda och följde inte mönstret som sågs för de andra talarna. Medan han nästan enstämmigt placerades i ett multietniskt område, så var lyssnargruppen inte lika enstämmig när det gällde hans språks status. Hälften av gruppen tyckte att talet lät neutralt eller lite fint, den andra hälften ansåg att det lät grovt.

Liknande mellan-bedömningar har hittats tidigare i forskningen. Forskarna Ellen Bijvoet och Karin Fraurud hittade ett liknande mönster hos en av sina talare, och kallade det för ”något tredje”. Young föreslår det lite mer svängiga begreppet ”orten light” för att beteckna ett sätt att tala som tillåter talaren att indikera en tillhörighet med den multietniska gruppen i förorten, men samtidigt identifiera sig med ett språkbruk som har högre status och tillhör den svenska medelklassen.

Young diskuterar vidare att ett språkprov som Murads, som enhälligt bedöms som ”icke-svenskt” men samtidigt som ”neutralt”, är en indikation på att denna version av förortsspråket börjar blir en del av standardspråket. Möjligen bevittnar vi nämligen här en pågående förändring av standardspråket. Variationer som ursprungligen bedömdes som ”annorlunda” används mer och mer av talare med högre status, vilket bidrar till att dessa drag – som den mer likartade vokallängden i stavelserna – så småningom upplevs som neutrala och som en del av vanlig vardaglig stockholmska.

Text: Susan Sayehli

Bijvoet, Ellen & Fraurud, Karin (2013). ’Rinkebysvenska’ och andra konstruktioner av språklig variation i dagens flerspråkiga Sverige. I Hyltenstam, Kenneth & Lindberg, Inger (red.) Svenska som andraspråk i forskning, undervisning och samhälle, 2. Lund: Studentlitteratur, s. 369-396).

Hübinette, Tobias, Hörnfeldt, Helena, Farhani, Fataneh, León Rosales, René & Arbouz, Daphne. (2012) Om ras och vithet i det samtida Sverige. Mångkulturellt centrum.

Young, Nathan J. (2018) Talrytmens sociala betydelse i det senmoderna Stockholm. Vokaldurationskontrast som ett indexikalt drag. Nordand 13(1), s. 41-63.

Young, Nathan (2019). Benim är vårt nya jag Länk till annan webbplats.. Språktidningen.

Öqvist, Jenny (2015) Stockholmskan i en klass för sig Länk till annan webbplats.. Språktidningen.