”Värstingar” är inte problemet, de är i problem och behöver stöd

Ungdomar som av samhällets representanter stämplas som ”värstingar” vittnar om att de ofta känner sig dömda på förhand och att de inte blir lika behandlade inför lagen. Detta gäller lika mycket skolpersonal som polisen och socialtjänsten.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Att utveckla en bättre och myndighetsgemensam attityd är nödvändigt. Det gäller att lyssna och att leta efter lösningar tillsammans med ungdomarna, menar forskare.

Genom konstruktiv respons på ungdomarnas skolarbete och genom aktivt arbete mot skolk, ”anti-pluggkultur” och annat asocialt beteende kan skolan vända en negativ trend och främja ungdomarnas lärande. Det är väsentligt att möten med samhällets representanter som lärare, poliser och socialarbetare blir positiva. För ungdomarna skapar sådana möten ökade förutsättningar för en positiv utveckling, skriver Margareta Stigsdotter Ekberg, lektor i pedagogik vid Linneuniversitetet, i avhandlingen ”De kallar oss värstingar”. Avhandlingen baseras på intervjuer med lärare, socialsekreterare och poliser samt ungdomar som berättar om sina erfarenheter av kontakter med myndighetsrepresentanterna.

Undvik stämplingsprocesser

Skolpersonal har ett ansvar för att se till att ingen elev stöts ut och måste skapa förutsättningar för dialog och undvika stämplingsprocessen, anser Ekberg. Genom stämplingsprocesser försöker man förutsäga vilka barn som kommer att utvecklas på ett negativt sätt. Detta kan leda till en ”självuppfyllande profetia”, dvs. att lärarens förväntningar på vissa ”speciella” elever leder till en förändring i deras beteende och prestationer.

Därför ska positiva förväntningar på samtliga elever prägla relationen mellan elever och lärare, understryker Ekberg. Utifrån tankar om att alla kan lära sig kan lärarna uppmuntra elever och ge dem konstruktiv respons.

Blunda inte för tidiga signal

Skolpersonalen får samtidigt inte blunda för tidiga signaler om problem. För att lärarna ska klara de utmaningar som finns behövs gedigna kunskaper om grupprocesser och läraren måste ha ett helhetsperspektiv. Ett helhetsperspektiv innebär att planerade insatser ska fokusera på de faktorer som försvårar för den unge individen att ta sig ur ett destruktivt beteende. Det handlar också om att förhindra att eleverna söker sig till riskfyllda sociala sammanhang utanför skolan.

Om myndigheternas representanter vill vända den negativa spiralen kan de inte enbart fokusera på den enskildes beteende och skolresultat. Istället måste de betrakta ungdomarnas hela livsstil och sociala miljö. En av ungdomarna som Ekberg har intervjuat förklarar att det är viktigt att myndigheterna känner till hur ungdomar tänker och vad som driver dem, hur de har det hemma och vilka personer de umgås med. Ungdomarna studien förklarar att de har svårt att umgås med andra än likasinnade och att det är svårt att lämna gängets trygghet.

Därför måste olika samhälleliga institutioner samverka med varandra och vara överens om vad som bör göras, menar Ekberg. Det är alltså viktigt att polisen, socialtjänsten och skolpersonalen betraktar problembilden på ett likartat sätt.

Öka ungdomarnas förtroende för myndigheterna

Det är också viktigt att ungdomarnas förtroende för myndigheterna ökar, konstaterar Ekberg. Det kan uppnås om kommunikationen mellan ungdomar och myndighetsrepresentanter präglas av en lyssnande attityd och ett sökande efter gemensamma lösningar.

De intervjuade ungdomarna vill att myndighetsrepresentanterna ställer frågan varför istället för att döma ungdomarna i förväg. På så sätt kan ungdomarna göra sina röster hörda och bli förstådda. Det gäller alltså att inte betrakta ungdomarna som ett problem utan att se dem som en ung människa i problem. En människa i problem är någon som behöver hjälp och tillsammans kan man genom dialog söka en lösning på problemen, menar Ekberg. Ekberg kallar detta synsätt och arbetsmetod för ett relationellt perspektiv.

Visa att det finns möjligheter

Ett bemötande utifrån ett relationellt perspektiv innefattar en öppenhet och ett synsätt att ungdomarnas liv kan förändras. Ungdomarna måste ges möjlighet att göra sin röst hörd. Ekberg påpekar att det handlar om att skapa utrymme för en dialog i syfte att hitta lösningar på de problem som finns. På så sätt görs problemen mer hanterliga och ungdomarna kan se ljuset i tunneln. De unga som Ekberg har intervjuat har en önskan om att deras problem ska betraktas som möjliga att åtgärda.

Ett konstruktivt pedagogiskt möte som baseras på ett relationellt perspektiv ska ske i ömsesidigt samförstånd, menar Ekberg. Lösningar måste bygga på kunskap och förståelse för den unges livssituation och åtgärder och insatser bör ge den unge en positiv självkänsla.


Text: Vanja Lozic

Avhandlingen Dom kallar oss värstingar: Om ungas lärande i mötet med skola, socialtjänst och polislänk till annan webbplats

Senast uppdaterad 25 mars 2019