”Vi och dom” definieras i klassrumsdiskussioner

Den sekulära normen är stark i religionskunskapsklassrummet och det talas ofta om religion som ett fenomen från förgången tid. Det visar avhandlingen ”Religious Education in Contemporary Pluralistic Sweden” och ifrågasätter talet om religionskunskap som ett av de ämnen som starkast bidrar till tolerans, öppenhet och respekt.

Karin Kittelmann Flensners studien bygger på etnografiskt fältarbete på tre större kommunala gymnasieskolor och i klassrum där undervisning och samtal i ämnet religionskunskap pågår.

Karin Kittelmann Flensner har följt 13 lärare och 24 olika klassrum med penna, anteckningsblock och mp3-spelare. Kittelmann Flensner finner att ämnet religionskunskap vanligen är inbäddat i en stark sekulär diskurs, vilket gör att religion, religiositet och troende framstår som utanför och bortom en svensk normalitet.  Resultatet är intressant och bör få alla som undervisar i religionskunskap att fundera över ämnets utmaningar och fallgropar, men också dess möjligheter.

Olika religionskunskapsämnen i olika klassrum

Lärarna som Karin Kittelmann Flensner följde under sitt etnografiska fältarbete hade alla som ambition att eleverna skulle få en ökad förståelse för religion, religiositet, livsåskådningar, liksom för människors uppfattningar och värderingar i etiska frågor.

Författaren visar i avhandlingen lärares olika sätt och strategier för undervisning inom ämnet, liksom elevers olika gensvar. Intressant är då att se att religionskunskap konstrueras på många olika sätt beroende på i vilket klassrum, genom vilken lärare och med vilka elever ämnet förhandlas och ”blir till”.

Mer elevcentrerat på yrkesprogrammen

Inte minst spelar olika program på gymnasiet in för hur ämnet konstrueras. På yrkesprogram förekom i mindre grad en problematisering och analys än på studieförberedande program och undervisningen präglades också där av ett mer privat förhållningssätt och en privat diskurs utifrån ett tal som ”jag tycker…” och ”jag är…”. På studieförberedande program däremot förekom en mer generell diskurs utifrån en vetenskaplig och akademisk genre som ”kristna tror…” eller ”en religiös uppfattning kan vara…”.

Författaren konstaterar att den mer privata diskursen på yrkesprogram gjorde undervisningen mer elevcentrerad, medan den akademiskt färgade diskursen i studieförebyggande program skapade en innehållscentrerad undervisning. Forskning har även tidigare visat hur andra ämnen gestaltas olika beroende på gymnasieprogram och i den här studien är det således religionskunskap som skiftar, vilket gör det relevant att tala om elevers ”olika världar” till och med på samma gymnasieskola.

Lärares dilemma och undervisningsstrategier

Många lärare berörde i sina samtal det dilemma de upplevde av att inte kunna nå alla de mål som formuleras i kursplanen/ämnesplanen på den korta tid de har till förfogande. På mellan 30-40 timmar ska så mycket hinnas med att ämnet riskerar att förytligas.

Ett intressant resultat i studien är, som författaren skriver, att olika sätt att organisera undervisningen ”triggade” olika sätt att tala och ”aktivera olika diskurser”. Det vanligaste sättet för undervisning i religionskunskap var att gå igenom religion för religion och presentera ”essentialistiska paket”. En sådan undervisningsstrategi bidrog enligt författaren att essentialisera religioner, göra dem mer kategoriska och förlora nyanser. Om lärarna däremot organiserade mer tematiska eller begreppsliga områden i samspel med livstolkande innehåll och samtal, tenderade undervisningen att bli mer nyanserad och mångfaldig.

Religionsklassrummets olika diskurser

Karin Kittelmann Flensner identifierar och beskriver tre innehållsliga diskurser som dominerar i religionsklassrummet när det gäller vad, det vill säga vilket innehåll som konstrueras genom undervisningen. Det framkommer i studien att det i religionsklassrummet ofta talas om religion som ett fenomen från en förgången tid då människor inte förstod tillvaron på ett vetenskapligt, rationellt och ”modernt” sätt. Religion ses således inom denna diskurs som bakåtsträvande, gammaldags och tillskrivs ”de andra”.

En sådan sekulär norm var stark och tydlig i religionsklassrummet. En elev uttryckte vid ett tillfälle att ”jag gillar inte att kalla det för ateism, utan att vara normal, det är så jag vill beskriva det” (s. 119). Detta sätt att tala om religion, tro och livsfrågor kan givetvis förstås utifrån beskrivningen av Sverige som ett av världens mer sekulariserade länder och en diskurs som också tränger in i klassrummet genom både lärares och elevers yttringar och positioneringar.

I klassrummet fann Karin Kittelmann Flenser även två andra sätt att tala om religion och livsfrågor.  En andlig diskurs utmanade delvis den dominerande sekulära diskursen. Den rörde allmänmänskliga existentiella frågor och ”öppnade upp” klassrumsklimatet för mer livstolkande samtal, utan att tillskriva eleverna förgivettagna positioner.

Att definiera ett ”vi” i förhållande  till ”dom”

Förutom en stark sekulär diskurs, förekom ytterligare en annan diskurs som artikulerades när elever och lärare talade om Sverige som ett kristet land. Då refererades det inte till trosföreställningar utan till svenska traditioner och historia, och ofta handlade diskussionen då om att definiera ett ”vi” i förhållande till ett ”dom”. ”De andra” blev i klassrummet lika med religiösa i allmänhet och då särskilt muslimer. Detta skedde även om det i klassrummet befann sig elever med en mångfald religiösa bakgrunder och identiteter.

Resultaten i studien ifrågasätter talet om religionskunskap som ett av de ämnen som starkast bidrar till tolerans, respekt och öppenhet i den svenska skolan. Ämnet synes snarare ofta konstruera essentiella kategoriseringar av religion och religiositet som ”i paket” och troende som mindre upplysta. Man kan därför diskutera, menar författaren om inte den starka sekulära, eller till och med sekularistiska diskursen, snarare ger upphov till intolerans (s. 267).

Författaren hoppas att studien kan leda till en större kritisk medvetenhet hos lärare om hur man talar om religion, tro och tradition i klassrummet och om hur undervisningen organiseras. En sådan kritisk reflektion kan förhoppningsvis bidra till ett samtalsklimat som leder till ökad nyansering och mindre av esentialiserande kategoriseringar inom religionskunskapsämnet och därigenom bidra till större förståelse.  

Text: Kerstin von Brömssen

Källa:

Karin Kittelmann Flensner: Religious Education in Contemporary Pluralistic Sweden, Göteborgs universitet.                                                

Religious Education in Contemporary Pluralistic Sweden. Länk till annan webbplats.