Friare lärmiljö kan bli problematisk för distanselever

Både inre och yttre motivation är av betydelse för att eleverna ska lyckas med sitt lärande på distans. Det gäller att skapa lärandeprocesser som betonar interaktivitet, kommunikation och samarbete, menar Charlotta Hilli som skrivit en avhandling om lärande i virtuella miljöer.

– I Finland planeras och genomförs distanskurser på gymnasienivå. Olika modeller har använts, allt från självstudier till fjärrundervisning där lärare undervisar i sin skola och elever deltar genom utrustning i utrymmen i sina skolor, berättar Charlotta Hilli.

Den fria lärmiljön problematisk

Avhandlingen ”Virtuellt lärande på distans” bygger på intervjuer med 13 elever och handlar om distansundervisning på gymnasienivå ur ett studerandeperspektiv.

– De flesta elever menade att de inte hade tillräckliga metakognitiva färdigheter för att studera självständigt, de var vana vid att läraren strukturerade kursinnehåll och kursmaterial åt dem, och att läraren fungerade som yttre motiverande faktor genom läxor och förhör. En friare lärmiljö blev problematisk för dessa elever.

Här menar Charlotta Hilli att det istället finns möjligheter att forma lärmiljöer som kombinerar samarbete och kommunikation (så kallad synkron kommunikation), något som har haft relativt goda resultat på universitetsnivå.

– Genom att interagera med lärmiljön och undervisningsgruppen ökade potentialen med virtuellt lärande. Det skapade mål för lärande och stärkte motivationen att studera på distans enligt eleverna.

Inre motivation räcker inte

Det är problematiskt att i skolsammanhang utgå ifrån inre motivation, menar Charlotta Hilli.

– Det som var gemensamt för de elever som lärde sig djupinriktat var att de utnyttjade en rad strategier för sitt lärande. De hade tidigare identifierat lämpliga och omväxlande strategier som gjorde att de var motiverade att använda dem. Motivationen att studera var alltså knuten till förmågan att ställa upp lärandemål och genom det lära sig.

Studien har inspirerats av aktionsforskning eftersom Charlotta Hilli var med och planerade kursdesignen.

Eleverna hade varierande erfarenhet av distansstudier. Vissa hade aldrig gått en distanskurs och andra hade gått en, två och någon enstaka hade gått flera distanskurser. Den här distanskursen pågick 7-9 veckor. Kursen erbjöds tre gånger och längden på kurserna varierade. Kursdesignens tekniska del bestod av Second Life, Google+, Wikibooks samt två digitala spel.

Både teknik och lärarfortbildning behövs

Charlotta Hilli berättar om det hur det finska gymnasiet skiljer sig från det svenska:

– I Finland finns enbart teoretiska gymnasieutbildningar och studierna avslutas med ett nationellt studentprov som mäter allmänbildning och mognad hos skribenterna vad gäller bland annat begreppskunskap och analytiska förmågor. Det finländska och svenska systemet skiljer sig därför från varandra ganska mycket.

Det finns stora möjligheter med distansundervisning i den här typen av gymnasieutbildning, men då krävs fortbildning för lärare och att teknik som möjliggör en rad interaktioner och kommunikationsformer används, säger Charlotta Hilli:

– I min studie var gymnasieleverna motiverade att lära sig använda teknik med tanke på framtiden och arbetsmarknaden, och särskilt webbaserade dokument var ändamålsenliga för att utveckla skrivande och gemensamma texter.

Abstrakta teorier mer konkreta med visuella moment

Virtuella världar kan dessutom visuellt utmana och stärka ämneskunskaper om den studerande förutsätts interagera med miljön, menar Charlotta Hilli.

– Eleverna uppskattade visuella moment, som till exempel att skapa berättelser om sin avatar och ta fotografier i Second Life när temat som behandlades var ekonomiska konjunkturer. Det verkade göra abstrakta teorier mer konkreta när även visuella moment ingick.

Text: Marie Leijon
Marie.leijon@mah.se

Virtuellt lärande på distans

Senast granskad: 2016-10-20