Kritiskt förhållningssätt till digitalisering leder till nya frågor

Digitala verktyg ska ingå i svensk skola och förskola, Förändringar i styrdokumenten med syfte att stärka elevers digitala kompetens kommer att träda i kraft i juli 2018 och den nationella IT-strategin pekar ut centrala aspekter för att digitalisera skolan visar det tydligt. Ändå uppkommer diskussioner som lätt hamnar i ett antingen/eller-perspektiv.

Neil Selwyn, som under läsåret 2016-2017 var gästprofessor på Göteborgs universitet, intar ett kritiskt förhållningssätt till skolans digitalisering. Han har tillsammans med kollegor publicerat en rad artiklar och böcker under de senaste åren. I juni 2017 föreläste han på Göteborgs universitets endagskonferens om skolans digitalisering, #PopUpDig17. I denna text relateras hans föreläsning till några av de undersökningar som föreläsningen bygger på.

Neil Selwyn leder forskningsgruppen Learning with New Media på Monash Universitet, Melbourne, Australien. Denna grupp har under de senaste åren genomfört omfattande etnografiska studier på skolor med 1-till-1 satsningar, dvs. skolor där eleverna har tillgång till individuella digitala verktyg.

Situationen i Australien ser annorlunda ut än i Sverige, eftersom det i Australien t.ex. förekommer att elever uppmanas att ta med och använda sina privata digitala redskap i skolan (även kallat Bring You Own Device, BYOD). Under en period fick skolor finansiering för att köpa in digitala redskap till eleverna men efter politiska förändringar i landet görs detta inte längre. Det innebär att det i högre grad är upp till enskilda skolor att sätta upp regler för vilka digitala verktyg som eleverna kan använda på skolan.

Tekniken införlivas snarare än förändrar

Under en tvåårsperiod genomförde forskarna Selena Nemorin, Scott Buffin, Nicola Johnson och Neil Selwyn etnografiska studier på tre olika ”high schools” (elever i åldern 11-18 år) och deltog i skolvardagen. Tvärtemot den retorik som ofta förekommer om digitaliseringen av skolan, där digitaliseringen sägs leda till omfattande förändringar i undervisningen och skolpraktiken, menar forskarna att tekniken införlivats i skolvardagen, men inte radikalt förändrat den (Selwyn m.fl., 2017) . Till exempel visar studierna att undervisningen följer traditionella mönster i ett klassrum där elever i en klass ofta får samma uppgifter att arbeta med under en begränsad tid på sina individuella digitala verktyg.

Skolans organisation med scheman och tidsbegränsade lektioner förblir alltså relativt oförändrad och de digitala verktygen leder inte till att eleverna samarbetar i högre utsträckning. Digitaliseringen förväntas bidra till individualiserat och självstyrande lärande men relativt traditionell, lärarledd undervisning fortsätter att vara mer vanligt förekommande. Studierna visar inte heller att de digitala verktygen ger upphov till spontant eller flexibelt lärande, utom vid enstaka tillfällen. Istället används de digitala verktygen främst för att göra skoluppgifter, läxor och andra av läraren planerade aktiviteter.

En av de slutsatser som forskarna drar är att 1-till-1 främst hjälper eleverna att utföra skolarbete, men inte självklart eller per automatik främjar lärande. Studierna visar även att elever använder både mobiltelefoner, datorer och plattor för att utföra skolarbete. För det mesta har eleverna flera fönster öppna på sina skärmar och växlar mellan att syssla med skolarbete och t.ex. göra statusuppdateringar i sociala medier. Forskargruppen menar att detta visar på att nutida, skärmbaserade arbetssätt, vanliga i samhället i stort, anammats av eleverna.

Innovation eller ”det gamla vanliga”

Användningen av 3D-skrivare i ett projekt inom träslöjden på en av skolorna beskrivs och analyseras av Nemorin & Selwyn. Eleverna ska under en åtta veckors period designa miniatyrracerbilar i plast genom att göra ritningar av bilen, skriva ut bilens delar i 3D-skrivaren och sätta ihop delarna till en fungerande bil.

Efter flera veckors förarbete, då eleverna bland annat gjorde ritningar av bilen de ville göra, först på paper och sedan i digitala program, skulle de till slut börja skriva ut de olika delarna till bilen. Av säkerhetsskäl var det läraren som ansvarade för att skriva ut delarna till elevernas bilar. Elevernas arbete gick långsamt eftersom alla utskrifter fick vänta på att läraren godkände och skrev ut dem och ofta fick utskriften av delarna göras om eftersom de inte passade. Eleverna fick i många fall manuellt fila och såga till bitarna för att få dem att passa ihop.

Å ena sidan kan projektet ses som innovativt utifrån att det var en ny erfarenhet för de flesta eleverna och innebar att de till viss del fick vara delaktiga i processen i att arbeta med 3D-skrivare. Många elever visade sitt engagemang och la ner mycket arbete på att efterarbeta bilarna för att göra dem estetiskt tilltalande. Å andra sidan förlorade en del elever intresset då deras arbete fick göras om och i slutänden var det få av bilarna som faktiskt fungerade.

Forskarna menar att projektet i hög grad byggde på lärarens instruktioner och formades av skolans organisatoriska upplägg (begränsningar i tid och rum utifrån scheman och lektioner) och att elevernas möjligheter att utforska och skapa därför var starkt begränsade. Ämnestraditioner ramade också in aktiviteten så att den i stort blev ”det gamla vanliga”. Det praktiska klassrumsarbetet med ”ny och innovativ” teknik verkar därför, enligt Nemorin och Selwyn, inte utmana, utan snarare förstärka, traditionella skolpraktiker.   

Vilka är de relevanta frågorna?

Neil Selwyn berättar att forskargruppen just skrivit klart en bok om projektet, Everyday scholling in the Digital Age: High school, high tech? (publiceras i november 2017) och att föreläsningen på #PopUpDig17 bygger på de slutsatser som de dragit utifrån resultaten av undersökningarna. Föreläsningen tar sin början i tio kritiska frågor om teknik och utbildning som vi som pedagoger bör ställa oss och avslutas med förslag på hur vi skulle kunna tänka annorlunda för att ställa andra mer relevanta och utmanande frågor kring teknik och utbildning.

Neil Selwyn påpekar, både i samtal och i föreläsningen, att ett kritiskt förhållningssätt till digitaliseringen av skolan behövs, men att det inte innebär att man är negativ till densamma. Snarare bygger det kritiska förhållningssättet på att man inser vikten av att kritiskt granska och reflektera över vad digitaliseringen innebär i den aktuella kontexten, för pedagogerna och för eleverna, samt att man uppmärksammar och beaktar både positiva aspekter och det som kan bli problematiskt.

Anna-Lena Godhe
anna-lena.godhe@gu.se

Neil Selwyns föreläsning Digital Technology & Education: Ten Things To Talk About på #PopUpDig17

Referenser

Nemorin, S & Selwyn, N. (2016). Making the best of it? Exploring the realities of 3D printing in school. Research papers in Education. http://dx.doi.org/10.1080/02671522.2016.1225802

Selwyn, N., Nemorin, S, Buffin, S., & Johnson, N.F. (2017). Left to their own devices: the everyday realities of one-to-one classrooms. Oxford Review of Education, 43:3, 289-310. http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/03054985.2017.1305047

Selwyn, N., Nermorin, S., Buffin, S., & Johnson, N.F. (publiceras i nov 2017). Everyday Schooling in the Digital Age: High school, high tech? Routledge

Senast granskad: 2017-09-08