Åk 4-6-lärares tankar om sin historieundervisning

Berättelser tycks ha stor betydelse för flera av de didaktiska grundfrågorna i historieundervisning i mellanstadiet.

Det ämnesdidaktiska intresset för yngre elevers historieundervisning har tidigare väckt större intresse på den internationella arenan än i Sverige. På senare år har emellertid frågor om den mest grundläggande historieundervisningen mött ett stigande intresse också bland svenska historiedidaktiker.  Ett särskilt eftersatt område i forskningen, både internationellt och här hemma, har dock varit lärarnas egna uppfattningar om historieundervisningen. Historikern Martin Stolares intervjustudie med fem erfarna mellanstadielärare kan på det sättet räknas som en pionjärstudie.  Eftersom lärares erfarenheter kan antas vara värdefulla i det lokala utvecklingsarbetet är det ett välkommet bidrag i den historiedidaktiska litteraturen.

Utgångspunkten för Stolares studie är en forskningscirkel där lärarna (som alla hade mer än tio års yrkeserfarenhet) arbetade tillsammans med författaren för att utveckla sin historieundervisning. Stolare understryker att detta medför att slutsatserna i studien inte utan vidare kan generaliseras.  Å andra sidan talar längden på materialinsamlingen och författarens tillgång till annat material som pedagogiska planeringar för att de fem individuella och timslånga intervjuerna når fram till ett djup som tidigare forskning inte lyckats fånga. Till detta djup bidrar att Stolare använder en analytisk ram hämtad från den internationella historiedidaktiska forskningen, framför allt från amerikanen Bruce VanSledright. Vilka är då resultaten, vad tänker de fem lärarna om sin undervisning?

Den nationella berättelsens dubbla dominans

En viktig slutsats är att lärarna beskriver sin undervisning som i huvudsak inriktad mot vissa bestämda inslag i den svenska historien. Detta är ett intressant resultat eftersom studien gjordes 2011 i ett brytningsskede mellan den tidigare läroplanen och den nya.  Enligt Lpo 94 skulle lärarna arbeta med ett ”urval” av den nordiska och svenska historien. Trots det förefaller det finnas en stor samstämmighet hos de fem lärarna om detta urval som kretsar kring olika teman från ”vikingatiden” till ”frihetstiden”. De beskriver också innehållet som något som man känner sig tvungen ”att klämma ihop” för att ”hinna med”. Det är tecken som tyder på att det hos lärarna fanns en etablerad tanke om vad historieundervisningen för elever i åk 4-6 skulle ta upp redan innan innehållet blev mer preciserat i Lgr 11.

Den nya kursplanen avviker i det avseendet inte så mycket från de intervjuade lärarnas etablerade uppfattning om historieämnets innehåll även om Lgr 11 tidsmässigt sträcker sig in i 1800-talet och understryker vikten av utvecklingslinjer som kulturmöten, levnadsvillkor och migration vid sidan av den politiska historien. Men den nationella berättelsen tycks också dominera i ett annat avseende, nämligen som framställningsform. De fem lärarna betonar med olika emfas men ändå relativt samstämmigt det egna muntliga berättandet om det förflutna, exempelvis som inledningar av lektioner. Men den narrativa inriktningen framträder också genom olika former av estetiska bearbetningar där eleverna kan medverka, till exempel i dramatiseringar.  Läroböckerna har även ofta en berättande framställningsform.

Tendenser till bearbetning av berättelsen

När intervjuerna genomfördes arbetade de fem lärarna med att tolka den nya kursplanen.  Här finns flera andra intressanta resultat.  Ett av dessa rör de nyheter som fanns i Lgr 11 vad gäller betoningen av det som historiedidaktisk forskning brukar benämna som ”second order concepts”, exempelvis orsaks- och konsekvensresonemang eller arbete med primärt källmaterial.

Stolare visar att inte heller dessa kan sägas ha varit okända för lärarna i den tidigare praktiken trots att de inte var lika framskrivna i den gamla kursplanen.  Skillnaden är att medan lärarna tidigare arbetade med en mer vardagsinriktad förståelse av begreppen, exempelvis genom att jämföra ”konsekvenser” med vad som kan bli följderna av att komma för sent till en lektion, var de nu inriktade på att försöka omsätta begreppen i en historisk kontext. Förmågan att ”kritiskt granska, tolka och värdera källor som grund för att skapa historisk kunskap” tycks också vara ett utvecklingsområde som de fem lärarna ville arbeta vidare med.

Sambandet med historiemedvetandeutveckling

Den nationella berättelsens dominans står dock inte bara i relation till lärarnas ambition att utveckla elevernas historiska tänkande utan också till det övergripandet syftet att utveckla elevernas historiemedvetande, något som är aktuellt i båda kursplanerna. Här finns framför allt hos en av lärarna en intressant reflektion som tycks tyda på ett behov av att också bearbeta de innehållsliga frågorna i Lgr 11. Ett sätt skulle kanske kunna vara att ge eleverna redskap att förstå sin egen roll i historien genom en utökad satsning på den lokala platsens historia. En central historisk fråga utgår enligt lärarens tanke i alla fall från nuet och närsamhället: ”Varför bor vi alla här egentligen [...]. Varför är vi här?”

Betydelsen av historieundervisningen i åk 4-6

VanSledright talar om tre nivåer av historieundervisning. Den första nivån är berättelsens, den som ofta står i förgrunden. Den andra nivån handlar om de tankeredskap som finns för att visa hur berättelsen är uppbyggd. Den tredje utgår från ”strategiska praktiker” – ett konkret arbete för att låta eleverna ta del av arbetet med att konstruera och dekonstruera berättelser. Av de båda ”bakgrundsnivåerna” tycks de fem lärarna i Stolares studie framför allt ha närmat sig den första, den som handlar om tankeredskap. Arbetet med källkritik framstår dock som en etablerad strategisk praktik.

Sammantaget kan studiens resultat ge inspiration till flera frågor som det kan vara viktigt att förhålla sig till i det lokala utvecklingsarbetet. Det gäller inte bara för lärare som undervisar i åk 4-6 eftersom studien också kan ge andra lärarkategorier en ökad förståelse för de svårigheter och möjligheter som lärarna på mellanstadiet har att ge eleverna en grund som senare undervisning har att bygga vidare på både vad gäller innehåll, tolkning och utveckling av historiemedvetande.  

Text: Hans Olofsson

Martin Stolare (2014): ”På tal om historieundervisning. Perspektiv på undervisning i historia på mellanstadiet” i Acta Didacta Norge vol 8 2014. På tal om historieunervisning

Senast granskad: 2016-06-17