Bedömning i förskolan en krock mellan kultur och direktiv

Förskolans tradition av att se fostran, omsorg och lärande som en helhet påverkar de bedömningar som görs. Förskollärarna upplever ett dilemma där de å ena sidan ska bedöma förskolans kvalitet snarare än enskilda barns resultat och å andra sidan ska dokumentera varje barns utveckling och lärande.

Hon beskriver en spänning mellan förskolans kultur och de statliga direktiven för bedömning i förskolan:

– Det har skett en ökad betoning av dokumentation av barnens utvecklande färdigheter och förmågor och en ökad tonvikt på lärande i förskolan. Förskolans status som en del av utbildningssystemet har förstärkts, säger Eva Johansson.

Otydliga bedömningar

Hon beskriver att det talades väldigt lite om att bedöma barnen på förskolorna. Förskollärarna lyfte snarare fram det pedagogiska arbetet och planeringen. Under fältarbetet var det inledningsvis svårt att upptäcka bedömningar som gjordes av de enskilda barnen och deras lärande. Detta fångade Johanssons intresse och kom att påverka inriktningen på hennes forskning. Hon fann att de dokumenterade bedömningarna innehöll få exempel på specifikt lärandeinnehåll. Det pedagogiska budskapet till eleverna var vagt och outtalat vilket kan förklara att bedömningarna blev otydliga.

Eva Johansson menar att det är nödvändigt att göra bedömningar om hur de enskilda barnens kunnande förändras för att kunna planera de aktiviteter som genomförs.

– Det innebär inte att döma barnen eller att sätta betyg. Snarare är det nödvändigt för att kunna planera för nya aktiviteter som ska ge barnen ny förståelse och nytt kunnande. Genom att balansera mellan att värna förskolans kultur och samtidigt göra tydligt vad barnen lär sig kan likvärdigheten mellan barn med olika förutsättningar ökas.

Likheter och skillnader i bedömningspraktiken

Hon har studerat två förskolor i områden som skiljer sig åt med avseende på social struktur. Hon ser stora likheter i bedömningsarbetet. På bägge förskolorna betonades formen i bedömningarna mer än innehållet. Förskollärarna anstränger sig att göra rätt och att formulera sig så att förskolepraktiken och inte de enskilda barnens brister ska synas i dokumentationerna.

– Men trots förskollärarnas tal om att INTE bedöma enskilda barns färdigheter görs bedömningar genom iakttagelser ”i farten” av vad barnen gör och kan under hela förskoledagen. Det är i första hand sociala förmågor och språk som bedöms.

Hon lyfter också fram skillnader mellan de två förskolorna.

– Man kan säga att de två förskolorna skickar ut olika budskap genom bedömningarna. På den ena förskolan överväger en förhandlingskultur där förmåga att argumentera och vara delaktig lyfts fram som viktigt. Den andra förskolan kännetecknas av en uppförandekultur där kriterier för barnens uppförande utgör grund för bedömningar.

Eva Johansson ser en risk att barn utvecklar olika färdigheter och förmågor som är olika gångbara i det fortsatta utbildningssystemet genom vad som fokuseras i bedömningarna. Barnen rustas på olika sätt genom den känsla för skolspelets regler som förmedlas i de olika förskolepraktikerna.

Styrning och motstånd

En styrka med avhandlingen är, enligt Johansson, det etnografiska arbetssättet som innebär att både texter och praktiken studeras. Hon observerar verksamheten men också styrningsnivån i form av de krav på dokumentation och bedömning som riktas mot förskolan.

– Jag kan därigenom, åtminstone i någon mån, få syn på konsekvenser av styrningen och dra mer initierade slutsatser om risker och möjligheter med bedömningar av barn i förskolan. Det är roligt! Jag har både fördjupat och nyanserat kunskapen om bedömning och jag har blivit lite mindre dogmatisk än förr genom mina studier av bedömning i praktiken.

De teoretiska glasögonen har bestått i styrningsteori där begrepp som makt och styrning men också motstånd har en framträdande plats. Styrningen fungerar både genom regleringar och bestraffningar, det vill säga de kvalitetskrav som anges för förskolans verksamhet granskas och missförhållanden leder till sanktioner eller åtminstone anmärkningar. Samtidigt fungerar styrningen genom att de enskilda individerna strävar efter normalitet och styr sig själva och varandra genom självteknologier. De införlivar den disciplinära blicken i sig själva och gör ”det rätta”. Ett sätt att göra motstånd som framträtt i avhandlingen är att förskollärarna värnar om barnens rätt att inte bli bedömda utan att få utvecklas i sin egen takt genom de aktiviteter som genomförs i förskolan.

– Jag hoppas att mina resultat kan ge förskollärarna redskap att reflektera över och utveckla sin pedagogiska praktik, med avseende på möjligheter och risker med de bedömningar som görs.

Text: Agneta Grönlund

Johansson, E.M. (2016). Det motsägelsefulla bedömningsuppdraget: en etnografisk studie om bedömning i förskolekontext. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2016. Göteborg. Det motsägelsefulla bedömningsuppdraget: en etnografisk studie om bedömning i förskolekontext.

Senast granskad: 2017-10-12