Makt, normer och delaktighet en utmaning för förskolan

Att göra barn till jämställda framtidsmedborgare är en viktig uppgift för förskolepedagoger. Arbetsprocessen genomsyras dock av maktrelationer där åldern är en avgörande faktor för vem som får bestämma och styra. I förskolan är normen att vuxna ska styra och omforma barn mot tydligt fastställda mål. När barn gör motstånd tolkas detta ofta som bångstyrighet och görs till ett problem. Om verksamheten ska baseras på demokratiska principer och inte skendemokrati måste barnen bli delaktiga i värdegrundsarbetet, visar avhandlingen ”Bångstyriga barn”.

Syftet med avhandlingen ”Bångstyriga barn – makt, normer och delaktighet i förskolan” är att analysera konflikter som uppstår i relationen mellan barn och vuxna inom förskolans värdegrundsarbete. På så sätt synliggörs olika maktrelationer i förskolor.

Klara Dolk, universitetslektor vid Stockholms universitet, har i sin avhandling gjort observationer av den dagliga verksamheten på en förskola samt intervjuat pedagoger och barn på förskolan.

Genuspedagogikens vara eller icke-vara

Normkritisk genuspedagogik har enligt Klara Dolk kritiserats för att inskränka individens fria vilja. Kritikerna menar att förskolor bör låta barn utvecklas som de vill, istället för att styra barn i den riktning pedagogerna önskar. Enligt Klara Dolk baseras kritiken på hållningen ”låt pojkar vara pojkar och låt flickor vara flickor”.

Pedagogerna som ingår i studien menar dock att barn inte har möjlighet till fria val eftersom de är omringade av könsstereotypa intryck. En arbete som baseras på genuspedagogiska angreppssätt möjliggör nya alternativ och kan öppna barns horisont, menar de.

Pedagogerna kallar detta motstyrning, dvs. att kompensera för den många gånger kraftiga styrningen av barns vilja, syn på kön och könsroller samt intressen som förekommer i samhället.

Erbjud barn nya tolkningsmöjligheter

Pedagogerna försöker erbjuda alternativa lekar, lekplatser, leksaker och utklädningskläder för att överbrygga traditionella föreställningar om könsroller.

Under den så kallade valstunden ska barnen exempelvis uppmuntras att välja lekar som överbrygger könsstereotyper. Styrningen är i dessa sammanhang mer implicit eftersom barnen får välja bland lekar och aktiviteter som pedagogerna valt ut.

Att inte vara öppet styrande och istället låta barn välja aktiviteter blir ett sätt att försvara sig mot kritiker som menar att genuspedagogerna är just styrande, påpekar Dolk.

Barnens fria val eller att de väljer "rätt"?

I avhandlingen synliggörs paradoxer som uppstår när barnen ska styras till att välja och göra ”rätt” aktiviteter. Å ena sidan uppmanas barnen att göra egna aktiva val och å andra sidan styr pedagogerna barnens val genom att begränsa deras valmöjligheter. Samtidigt som pedagogerna försöker överbrygga könsmaktsordningen befäster de åldern som den avgörande maktfaktorn i förskolan.

Vuxna görs ofta till subjekt medan barn görs till objekt som, på ett eller annat sätt, ska styras till bättre värderingar genom överföring av ”rätt” normer på barnen, förklarar Dolk.

Pedagogerna antyder att om de ska jobba aktivt med jämställdhetsmålen måste de frångå delaktighetsprinciperna.  Målen är enligt dem oförenliga när man arbetar med värdegrundsfrågor.

Barns motstånd bör ses som en möjlighet

Dolk visa att barnen ofta gör motstånd mot den verksamhet som är planerad och styrd av de vuxna, och även mot de vuxna själv. Barnen kräver att bli delaktiga och ifrågasätter vuxnas gränsdragningar. Men i förskolan undermineras och osynliggörs dessa konflikter och motstridiga uppfattningar, menar Dolk.

Dolk tolkar barns protester och förhandlande som ett motsstånd mot vuxenstyrning ser pedagogerna ofta på dessa barn som bångstyriga. Pedagogerna anser att ”de bångstyriga barnen” förstör stämningen genom att inte göra det som förväntas av dem.

Ett sådant barn kan t.ex. vägra att vara med i leken eller visa att han/hon vill lämna barnrådet. Barnet kan också oförtrutet hävda sin rätt att slippa välja eller kräva att få göra en annan aktivitet.

Om arbetet med barns rättigheter startas utan att den asymmetriska maktrelationen mellan vuxna och barn både utmanas och tas hänsyn till är det svårt för barn och vuxna att i praktiken bli delaktiga, konstaterar Dolk.

Pedagogerna måste lyssna på vad barnens säger och fundera på vad barns motstånd är uttryck för. Genom att ta barns reaktioner på allvar kan förskolan öppna för nya möjliga utvägar och utmana normer och rådande pedagogiska arbetssätt.

Våga arbeta utanför normerande gränser

Dolk är kritisk till slentrianmässig styrning, enhetliga gränsdragningar, repetitiva barnaktiviteter och begränsade repertoarer av aktiviteter. Dessa arbetssätt minskar möjligheten för nya och oförutsedda situationer och händelseförlopp.

Dolk menar att oförutsedda situationer och interaktioner kan skapa förutsättningar för förändringar i maktrelationer och ifrågasättande av samhällsstrukturer. När pedagogerna väljer det säkra före det osäkra reproducerar de rådande normer och maktrelationer, anser Dolk.

Text: Vanja Lozic

Referens
Dolk, Klara (2013). Bångstyriga barn - makt, normer och delaktighet i förskolan. Stockholm: Ordfront.
 

Senast granskad: 2016-02-12