Förskolans uppdrag att fostra barn

I förskolan ska barnen lära sig saker. Detta kan ses som självklart, men ska barnen även fostras i förskolan eller är det vårdnadshavarnas ansvar?

Utifrån tidigare versioner av förskolans läroplan kan det uppfattas att det främst är vårdnadshavarnas ansvar att fostra sina barn och förskolans uppdrag är att stödja vårdnadshavarna i detta. Trots att det uttrycks tydligt i den reviderade läroplanen från 2016 att det är vårdnadshavarnas ansvar att fostra barnen, står att: ”förskolans verksamhet ska präglas av en pedagogik där omvårdnad, omsorg, fostran och lärande bildar en helhet”.

I förslaget till senaste revideringen av förskolans läroplan från 2018 återfinns inte begreppet fostran och inte heller socialisering överhuvudtaget. Har då förskolan ändå ett uppdrag att fostra barn? Ja, enligt forskaren Gert Biesta hör fostra (han använder ordet socialisera) absolut till en av alla utbildningars, och därtill även förskolans, funktioner tillsammans med funktionerna att kvalificera (lära barnen kunskaper) och subjektifiera (rätten att få vara sig själv, rätten att få vara unik).

Vad betyder då fostra och hur kan det ses som en av förskolans funktioner enligt forskning?

Fostra – att överföra normer och värderingar

För att kunna synliggöra huruvida förskolan har uppdraget att fostra barn behövs en definition av begreppet fostra. Enligt Biesta betyder fostra att överföra normer och värderingar om hur man som individ bör agera i vårt samhälle. Med denna definition blir det tydligt att det, trots att inte ordet fostran eller socialisering används, ändå finns ett fostransuppdrag formulerat i förskolans olika versioner av läroplaner, även i förslaget till den senaste revideringen. I flera formuleringar synliggörs nämligen uppdraget att överföra normer och värderingar. Till exempel står det att utbildningen i förskolan ska ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” Utbildningen ska också ”ge barnen möjlighet att utveckla sin förmåga till empati och omtanke om andra genom att uppmuntra och stärka deras medkänsla och inlevelse i andra människors situation.”.  Detta är endast några av många formuleringar i förskolans läroplan där forstransuppdraget synliggörs enligt Biestas definition.

Fostran pågår hela tiden och förändras över tid

Utbildningens viktigaste funktion är att barnen får lära sig saker, att de kvalificeras, men även fostran är en utbildningsfunktion, enligt Biesta. Michel Foucault menar att fostran, i ett samhälle och således också inom utbildning, är både viktigt och något som pågår hela tiden. För att samhället ska fortleva menar Foucault att individer behöver fostras i produktiv riktning – att de lär sig hur de förväntas agera, till exempel att hålla tider eller följa andra regler och rutiner. Genom att fostras lär sig individer hur de bör agera samt vilka normer och värderingar som existerar i just det samhället som de fostras i. Eftersom att det är normer och värderingar som styr hur och i vilken riktning som individer fostras, förändras detta över tid, enligt Foucault.

Barn i nutida samhälle fostras inte på samma sätt eller i samma riktning som till exempel på 1700-talet. De normer och värderingar som ligger till grund för fostran skiljer sig även mellan länder, inom samma land, samma stad och kan även skilja sig på samma förskola. Detta betyder inte att det är fel att fostra, menar Foucault, men det blir viktigt att fundera över i vilken riktning som individer fostras. Detta är något som vi alla kan fundera över men det kan ibland vara svårt att se sina egna normer och värderingar därav har forskning inom området en viktig roll (se exempel i de avhandlingar som presenteras nedan).

Pedagogens intentioner synliggör normer

Utifrån Biestas definition av fostran/socialisering finns flera studier från de senaste åren som visar aspekter på fostran. Vilka motiv och intentioner förskollärare har när de fostrar barn avhandlas i Ari Bigstens studie Fostran i förskolan. Hon synliggör hur förskolepersonalen har en intention att försöka få barnen att uppleva sin rätt att vara unik och få möjlighet att agera utifrån egna förutsättningar. Förskolepersonalen ser detta som berikande för förskolans verksamhet. Hon visar dock att denna rättighet alltid står i relation till andra värden så som att det förväntas vara en viss ordning på förskolan, allas lika värde samt förväntningen att respektera och ha medkänsla gentemot andra.

Två olika sätt att fostra (vägleda) barn lyfts fram i Anna Rantalas avhandling; direkt och indirekt vägledning. Den direkta vägledningen handlar om att pedagogerna vänder sig direkt till ett eller flera barn i syfte att de ska förändra sitt agerande. Till exempel att de ska förflytta sig eller att de ska komma så att pedagogen får hjälpa dem. Den indirekta vägledningen handlade istället om att pedagogen genom frågor eller avledning försöker ändra barnens agerande eller via beröm uppmuntra dem att fortsätta som de gör. Oavsett vilket sätt pedagogerna använder för att fostra barnen synliggörs det olika normer och värderingar som ligger till grund för hur och till vilka barn som fostran riktas.

Omedvetna normer fostrar också

Ytterligare studier visar aspekter på fostran, trots att de inte uttryckligen beskriver detta. Ett exempel är Klara Dolk. Även hon synliggör i sin avhandling hur normer och värderingar styr i verksamheten. Hon beskriver hur barn förväntas anpassa sig utifrån förskolans olika regler och rutiner och utifrån hur verksamheten är organiserad. Detta kanske kan uppfattas som en förutsättning för att förskolan ska kunna bedriva sin verksamhet men Dolk visar att barn fostras i riktning att anamma vuxnas normer och värderingar. Om inte barnen anpassar sig till rutiner eller förskolans organisation ses problemet ligga hos barnet, som då uppfattas som bångstyrigt, istället för att pedagogerna reflekterar över vilka normer och värderingar som synliggörs i situationen.

Ett annat exempel är Anette Hellman som i sin avhandling hade ett specifikt syfte att studera normer i relation till genus och då specifikt normer om ”pojkighet”. Hon synliggör hur vissa handlingar kategoriseras, av både vuxna och barn, som ”pojkiga” medan andra kategoriseras som ”flickiga” vilket påverkar pojkars och flickors olika handlingsutrymme. Hon visar också att i situationer där pedagogerna upplevs stressade är de situationer där könsstereotyperna förstärks som mest.

Sammanfattningsvis visar detta att fostran är något som både är ett uppdrag för förskolan och som också utförs i förskolan oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Hur barnen fostras och i vilken riktning är dock något som skiljer sig både mellan barn och mellan kön. Detta visar på behovet av att fundera över vilka normer som styr hur barnen fostras. Är det normer som är viktiga för vårt samhälle eller är det normer som hierarkiserar och differentierar barnen?

Text: Anna Rantala

Referenslista

Biesta, Gert (2011). God utbildning i mätningens tidevarv. Stockholm: Liber.

Bigsten, Airi (2015). Fostran i förskolan. Göteborg: Göteborgs universitet. 

Dolk, Klara (2013). Bångstyriga barn: Makt, normer och delaktighet i förskolan. Stockholm: Ordfront.

Foucault, Michel (2003). Övervakning och straff – fängelsets födelse (C. G. Bjurström, Trans. Vol. 4:e). Lund: Arkiv förlag.

Hellman, Anette (2010). Kan Batman vara rosa? Förhandlingar om pojkighet och normalitet på en förskola. Göteborg: Göteborgs universitet. 

Rantala, Anna (2016) – Snälla du! Kan du sätta dig? Om vägledning i förskolan. Umeå Universitet.

Skolverket (2010). Läroplan för förskolan. Reviderad 2010. Stockholm: Skolverket.

Skolverket (2016). Läroplan för förskolan. Reviderad 2016. Stockholm: Skolverket.

Skolverket (2018). Redovisning av uppdrag om en översyn av läroplan för förskolan. Stockholm: Skolverket. 

Utbildningsdepartementet (1998). Läroplan för förskolan. Lpfö 98. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Senast granskad: 2018-05-31