Barns inflytande i utvärdering och dokumentation i förskolan

Verksamheten i förskolan ska utgå från barns perspektiv och barnen ska ha inflytande och uppleva att de blir lyssnade på. Få invänder nog, men hur gör man? I fem olika studier berättar forskare hur personalen på olika sätt kan låta barnen bli delaktiga i förskolans arbete med dokumentation och utvärdering.

Barns inflytande är ambitiöst framskrivet i styrdokument i Sverige. I läroplanen för förskolan betonas till exempel att all form av utvärdering i förskolan ska utgå från barnperspektiv och att barns röster tydligt ska lyftas fram. De ska också vara delaktiga i och ha inflytande över såväl dokumentation som utvärderingar.

Hur arbetet med inflytande ska genomföras är ofta förenat med osäkerhet hos pedagogerna. Skolinspektionen konstaterar till exempel att många förskolor behöver organisera arbetet med att utgå från barns perspektiv och erfarenheter bättre. Först då kan barnen få inflytande på riktigt. Det här arbetet kan genomföras på olika sätt, och har studerats inom forskning utifrån olika perspektiv

Barns perspektiv eller barnperspektiv?

Många barndomsforskare skiljer på barnperspektiv och barns perspektiv när det handlar om barns delaktighet. Forskarna Ingrid Pramling Samuelsson och Niklas Pramling (2010) beskriver det som att barnperspektiv innebär att vuxna redan tror sig veta barns behov, medan barns perspektiv handlar om att barnen själva får bidra med synpunkter och perspektiv, exempelvis i en aktivitet i förskolan. Det innebär att den vuxne ska försöka förstå vad barnet förstår och erfar.

Mosaikmetoden och SEMLA – exempel på arbetssätt för barns inflytande

I några av studierna lyfts vissa arbetssätt fram som passande om man vill utgå från barns perspektiv i verksamheten. Ett exempel är mosaikmetoden som bygger på att barn ses som experter i sina egna liv. Metoden går ut på att låta barnen uttrycka sig på en rad olika sätt. Det kan handla om rundvandringar, diskussionsgrupper, teckningar, kartor och foton som sammantaget bildar en ”mosaik” av dokumentationer. De brittiska barndomsforskarna Alison Clark och Peter Moss tog fram metoden i början av 2000-talet, och sedan har den spridits till Sverige och andra länder. Bland annat har de isländska forskarna Anna Magnea Hreinsdottir och Sigurlina Davidsdottir (2012) studerat när pedagoger använt mosaikmetoden för att fånga 4-6-åringarnas syn på förskolans verksamhet.

Ett annat exempel är SEMLA, som är en förkortning av socioemotionellt och materiellt lärande. Det är ett arbetssätt som utgår från barns nyfikenhet och frågor och involverar både barns och pedagogers dokumentationer. Vikten av att blanda in många sinnen och känslor betonas för att olika barns lärande ska kunna utvecklas. SEMLA har utvecklats inom  forskningsprojektet Hjärnvägar i förskolan under ledning av de svenska forskarna Hillevi Lenz Taguchi och Tove Gerholm. I den studie om linbanebygge som presenteras i den här artikeln, har Lenz Taguchi och Anna Palmer (2017) studerat när förskollärare använder sig av SEMLA i ett projektarbete om linbanebygge med 4-5-åringar.

Även om olika arbetssätt ibland förordas, så visar Katarina Elfström Petterson (2017) i sin avhandling att metodvalet varken ensamt eller per automatik är avgörande för vilket inflytande barnen får. Det som är viktigt är om de vuxna är beredda att verkligen låta barnens frågor, intressen och synpunkter ha inverkan på verksamheten.

Vuxnas dokumentation av barns perspektiv

Pramling Samulesson och Pramling beskriver hur vuxna behöver kunna lyssna, se och samspela med barnen för att de ska kunna utgå från barnens perspektiv. Det handlar om att via dokumentationer fånga vad barnen förstår och intresserar sig för inom den verksamhet de får ta del av. Genom att dokumentera vid några tillfällen, göra så kallade ”nedslag i tiden”, kan pedagogerna analysera barns förändrade kunnande inom till exempel ett temaarbete. Pramling Samuelsson och Pramling menar dock, i likhet med Sara Folkman (2017), att det krävs mycket övning för att vuxna verkligen ska kunna sätta sig in i hur barn tänker och uppfattar saker. Folkman betonar också att det inte bara handlar om att observera och dokumentera barnen, utan att själva samspelet mellan barn och vuxna också är viktigt för att barnen ska känna sig lyssnade på.

Pedagogerna som utgick från SEMLA i Lenz Taguchi och Palmers studie intresserade sig bland annat för vilka matematiska och tekniska begrepp barnen använde i projektarbetet med linbanan. Vid flera tillfällen under projektet noterade pedagogerna de begrepp som varje barn använde. På så sätt kunde de med grund i barnens perspektiv få kunskap om deras förändrade kunnande. Lenz Taguchi och Palmer framhåller att det också är viktigt att analysera de vuxnas roll och hur bättre förutsättningar kan utvecklas för barnen i verksamheten. Barnens utveckling möjliggörs av de pedagogiska handlingarna.

Barnen dokumenterar själva

I Lenz Taguchi och Palmers studie dokumenterade barnen mycket själva. På så sätt gavs barnen möjligheter att visa vad som intresserade dem och vad de tänkte om olika saker. De delade ofta sina foton och film via lärplattor, teckningar, skisser och anteckningar på skissblock med varandra, och pedagogerna uppmuntrade dem att ställa frågor. På så sätt fick barnen inte bara inflytande över dokumentationen, utan lärde sig samtidigt både för egen del och tillsammans med kamraterna. Under det fortsatta arbetet fick barnen jämföra skisser, foton och idéer med varandra i mindre grupper. Jämförelserna låg sedan till grund för att ta gemensamma beslut om hur de ville fortsätta.

Lenz Taguchi och Palmer framhåller hur viktigt det är att barnen lär sig ett etiskt förhållningssätt när de dokumenterar. I projektet fick barnen till exempel lära sig att fråga de andra om lov innan de tog kort eller filmade, och att tydligt tala om när de sätter på kameran. De fick även lära sig att de alltid har rätt att säga nej genom att visa ”stopphanden”. På så sätt tränade pedagogerna barnen i att respektera andra och respektera varandras integritet. Barnen fick även bestämma vilka bilder de ville spara och vilka de ville slänga.

Utvärderingar på olika nivåer

I Lenz Taguchi och Palmers linbane-studie utvärderade pedagogerna varannan vecka tillsammans med barnen, antingen enskilt eller två och två. Pedagogerna utgick både från barnens dokumentationer och sina egna protokoll. De ställde samtidigt frågor till barnen om bland annat matematiska och tekniska begrepp, vilka de samarbetat med, vad de tyckte att de lärt sig, och om något var svårt eller roligt.

I Hreinsdottirs och Davidsdottirs studie utvärderade pedagogerna hela verksamheten med hjälp av mosaikmetoden i två steg. Först fick barnen i grupper om tre diskutera med en vuxen och samtidigt rita teckningar. Diskussionen handlade om frågor som varför barnen var på förskolan, vad som var roligast och tråkigast att göra på förskolan och vad de helst valde att leka. Sedan redogjorde pedagogerna för den samlade bilden i en diskussion och utvärdering tillsammans med vårdnadshavarna.

Hreinsdottir och Davidsdottir drar slutsatsen att barnens perspektiv var till god hjälp när de vuxna diskuterade och utvärderade förskolans verksamhet. En svårighet de såg med att använda denna metod var den stora tidsåtgången. Författarna poängterar även vikten av att barnen tydligt upplever att deras synpunkter lyssnas på. Annars finns risken att de istället lär sig att det är meningslöst att framföra synpunkter. Det är därför viktigt att pedagogerna verkligen fokuserar på att försöka förstå barnens perspektiv, och agerar utifrån att barn är experter i sina egna liv.

Text: Carina Hjelmér

Litteratur

Elfström Pettersson, Katarina (2017). Production and products of preschool documentation – Entanglements of children, things and templates. Linköping: Linköpings universitet. Production and products of preschool documentation

Folkman, Sara (2017). Distans, disciplin och dogmer – om ett villkorat lyssnande i förskolan. En studie av lyssnandet i en Reggio Emiliainspirerad pedagogik. Stockholm: Stockholms universitet. Distans, disciplin och dogmer

Hreinsdottir, Anna Magnea & Davidsdottir, Sigurlina (2012). Deliberative democratic evaluation in preschools. Scandinavian Journal of Educational Research, 56(5), 519-537. Deliberative Democratic Evaluation in Preschools

Lenz Taguchi, Hillevi & Palmer, Anna (2017). Dokumentation för lärande – SEMLA: Socioemotionellt och materiellt lärande i förskolan. I: Anne-Li Lindgren, Niklas Pramling & Roger Säljö (red.) Förskolan och barns utveckling – Grundbok för förskollärare. Malmö: Gleerups.

Pramling Samuelsson, Ingrid & Pramling, Niklas (2010). Vad betyder barns perspektiv för utvärdering och utveckling? Forskning om undervisning och lärande, vol. 3, s. 31–43. Vad betyder barns perspektiv för utvärdering och utveckling?

Skolinspektionen (2012). Förskola, före skola - lärande och bärande. Kvalitetsgranskningsrapport om förskolans arbete med det förstärkta pedagogiska uppdraget. Rapport 2012:7. Förskola, före skola - lärande och bärande

Senast granskad: 2017-12-19