Kunskap ställs mot välmående i arbetet med problematisk skolfrånvaro

När lärare, rektorer och andra aktörer samverkar runt elever med problematisk skolfrånvaro påverkas de av sina professioners normer, traditioner och uppdrag. Det kan leda till att skolans kunskapsuppdrag underordnas omsorgen om elevers välmående. På kort sikt kan det verka rimligt, men på lång sikt kan det vara problematiskt, enligt forskarna Ola Strandler och Martin Harling.

Elever med omfattande skolfrånvaro har på senare år fått allt större uppmärksamhet, både i Sverige och övriga Europa. Skolinspektionens stora kartläggning och granskning 2016, ledde bland annat till betydande kritik av kommuner och skolhuvudmän, för att de ansågs göra för lite för att stötta enskilda skolor i deras arbete med att få tillbaka elever.

Frånvarande elever är ett komplext problem som berör både strukturella och individuella faktorer. I en ny forskningsstudie konstaterar utbildningsforskarna Strandler och Harling att frånvarande elever också utmanar kärnan i skolans uppdrag, det vill säga ambitionen att bidra till elevers kunskapsutveckling och välmående.

Studien undersöker hur skolans arbete samspelar med omvärldens förväntningar

Med utgångspunkt i ny-institutionell teori har Strandler och Harling undersökt hur olika aktörer inom en skola arbetar med elever med problematisk skolfrånvaro. Att anlägga ett ny-institutionellt perspektiv innebär att fokus riktas mot hur en organisation, till exempel skolan, samspelar med och anpassar sin verksamhet till de förväntningar som omvärlden ställer på den.

Det handlar alltså inte bara om att studera hur en skola internt arbetar med en fråga, utan hur detta arbete samspelar med omvärldens förväntningar. I studien utgår Strandler och Harling från fyra elevfall vid en högstadieskola.

Varje fall engagerar en mängd aktörer inom och utom skolan. Dessa aktörer har delvis olika uppdrag, ansvarsområden och kompetenser – med för aktörsgruppen sina specifika normer, rutiner och förklaringsmodeller.

Det är dessa aktörers tolkning av sitt uppdrag och samspelet mellan dem och deras insatser som intresserar Strandler och Harling. Studiens har genomförts på en högstadieskola under åren 2020–2022 och studiens material utgörs av intervjuer, observationer och dokumentanalys.

Lärare, rektorer och andra aktörer har olika ramar för arbetet med frånvarande elever

Tidigare forskning, som exempelvis Isaksson och Larsson (2019) och Blomqvist (2012), har visat på möjliga motsättningar mellan olika yrkeskategorier i arbetet med elever med omfattande frånvaro. Det kan handla om att skolpersonal tycker att representanter för socialtjänsten inte förstår skolans komplexa uppdrag, och omvänt, att de senare tycker att skolans personal misslyckas med att se och ta hänsyn till enskilda elevers individuella behov.

Hjörne och Säljö (2019) och Ek med kollegor (2017) har vidare visat att olika yrkeskategoriers olika status kan påverka hur det här samspelet går till och att medicinska, exempelvis psykiatriska, förklaringsmodeller får företräde framför pedagogiska och socialvetenskapliga.

Många föräldrar till barn med problematisk skolfrånvaro vittnar också om att de känner sig ensamma och önskar sig ett tydligare stöd av personal från skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård än de tycker sig ha erbjudits eller fått (Blomqvist, 2012; se även Attention, 2021).

Att orsakerna till problematisk skolfrånvaro är komplexa, visar Tobias Forsell i studien Man är ju typ elev – fast på avstånd från 2020. Här framkommer också att det som i vissa fall har utlöst en elevs skolfrånvaro, inte nödvändigtvis är detsamma som vidmakthåller den. Frånvaron i sig kan skapa problem som genererar fortsatt frånvaro.

Strandlers och Harlings studie tar sin utgångspunkt i antagandet att hur olika aktörer lyckas samspela, påverkar möjligheterna att få frånvarande elever tillbaka till skolan och med det påverka deras välmående, kunskapsutveckling och framtidsutsikter.

Det finns tre olika sorters institutionella praktiker

Strandler och Harling urskiljer tre olika förhållningssätt till elever med problematisk skolfrånvaro. De kallar det för tre institutionella praktiker.

Definierande praktik

I denna praktik råder framför allt olika professioners expertis, och skolfrånvaro tolkas i termer av individuella förutsättningar, särdrag och psykiatriska diagnoser. Elever kan sägas sakna motor, energi och impulskontroll, vilket knyts till exempelvis en ADHD-problematik eller depression, och det präglar också vilka lösningar som föreslås.

En psykiatrisk förklaring möts av psykiatriska insatser i syfte att öka elevens välmående. Det innebär att kunskapsuppdraget i den definierande praktiken underordnas insatser för att förbättra elevens hälsa och välbefinnande.

Reglerande praktik

I den här praktiken hamnar i stället lärarens uppdrag i förgrunden. Den definierande praktikens fokus på den enskilda elevens behov, övertrumfas här av skolans traditioner och materiella förutsättningar.

Även om det finns underlag som säger att en viss elev behöver en viss typ av anpassad undervisning för att klara av sin skolgång, är det inte säkert att den undervisningen kan erbjudas. Det finns inte resurser nog och inblandade lärare ser inte hur de skulle kunna hinna med att ge den anpassning som eleven behöver. De har ju så många fler elever att ansvara för.

Medierande praktik

Till skillnad från den definierande och reglerande praktiken, försöker den medierande praktiken överbrygga klyftan mellan å ena sidan insatser för att öka en elevs välmående och å andra sidan insatser för att eleven ska nå skolans kunskapsmål.

Aktörerna i denna praktik, ofta specialpedagoger, speciallärare eller heltidsmentorer, gör sitt bästa för att tolka, översätta och smälta samman de ordinarie lärarnas perspektiv (framför allt kunskapsuppdraget) med olika experters fokus på individuella elevers välmående. Precis som i den definierande praktiken ses dock välmåendet som en förutsättning för kunskapsutveckling. Aldrig tvärtom.

De olika praktiker som Strandler och Harling beskriver är, menar de, styrda av två institutionella logiker: en byråkratisk som framför allt handlar om hur problematisk skolfrånvaro definieras och hur skolans arbete med detta är organiserat och en professionell som handlar om hur de olika inblandade aktörerna definierar sina respektive uppdrag.

Dessa logiker är i sin tur relaterade till vad Strandler och Harling urskiljer som tre ”expertifierings-diskurser” inom skolan:

1. Lärare ska få vara lärare och ägna sig åt vad som framställs som lärares kärnuppgift, nämligen undervisning och kunskapsförmedling. Det innebär att komplicerade frågor som har med elevers välmående att göra inte självklart finns inom lärarens kärnuppdrag.
2. Individualisering av skolproblem. Det som tidigare kunde tolkas som en sorts normalspridning av förmågor, har sedan 1990-talet individualiserats och medikaliserats. Till följd av detta kan den dramatiska ökningen av elever med olika neuropsykiatriska diagnoser förstås.
3. Ny förståelse för den inkluderande skolan. Fler och fler hävdar att strävan efter att inkludera alla elever i ett och samma klassrum drivits för långt. Kritiken mot den inkluderande skolan resulterar bland annat i att skolor och kommuner återinrättar mindre och särskilda undervisningsgrupper för vissa elever.

Det som förenar dessa diskurser är enligt Strandler och Harling att de leder till en åtskillnad mellan olika aktörer och mellan å ena sidan skolans kunskapsuppdrag och å andra sidan insatser för att öka en elevs välmående.

Och när det kommer till de två logikerna, den byråkratiska och den professionella, kan den förra se ut som om den försöker förena både kunskapsuppdraget och omsorgen om elevers välmående – men vid närmare analys menar forskarna att insatser för elevens välmående på den studerade skolan alltid ges företräde.

I deras material finns mycket få exempel på situationer där elevens välmående ses som en konsekvens av kunskapsutvecklingen. I stället handlar nästan allting om motsatsen, att välmåendet är en förutsättning för att alls orka ta emot undervisning och utveckla ny kunskap.

Det är viktigt att inte förlora kunskapsuppdraget ur sikte

Strandler och Harling ser en risk med att så konsekvent nedprioritera skolans kunskapsuppdrag i arbetet med elever med problematisk frånvaro. Det finns en stor samstämmig utbildningsforskning, som visar att utbildningsnivå har signifikant betydelse för en persons livschanser och att utbildningsframgångar kan reducera risken för bland annat arbetslöshet, psykisk ohälsa och missbruk (se exempelvis Holmlund, 2020; Tarabini med kollegor, 2019).

Risken med att tona ned kunskapsuppdraget i arbetet med elever som har svårt att komma till skolan är, menar Strandler och Harling, att det trots alla goda intentioner kan minska deras välmående och livschanser på längre sikt. Elevernas välbefinnande och kunskapsutveckling bör istället ses som ömsesidigt beroende och som något som bör prioriteras lika.

Ingrid Bosseldal, Lunds universitet

Källor:

Attention (2020). Ingen har undrat varför hon inte kommer till skolan – en undersökning om hur vårdnadshavare upplever att skolan arbetar för att öka närvaro/stödja tillbaka elever med NPF som har skolfrånvaro.

Blomqvist, C. (2012). Samarbete med förhinder om samarbete mellan BUP, socialtjänst, skola och familj. [Doktorsavhandling, Göteborgs universitet].

Ek, H., Isaksson, J., & Eriksson, R. (2017). Professioner, makt och samverkan mellan myndigheter. Socialvetenskaplig Tidskrift, 24(1), 59–77.

Forsell, T. (2020). ”Man är ju typ elev, fast på avstånd”: problematisk skolfrånvaro ur elevers, föräldrars och skolpersonals perspektiv. [Doktorsavhandling, Umeå universitet].

Hjörne, E. (2016). The narrative of special education in Sweden: History and trends in policy and practice. Länk till annan webbplats. Discourse: Studies in the Cultural Politics of Education, 37(4), 540–552.

Hjörne, E., & Säljö, R. (2019). Diagnoses and their instructional implications-children’s agency and participation in school activities. Länk till annan webbplats. Emotional and Behavioural Difficulties, 24(3), 219–223.

Holmlund, H. (2020). Nioårig grundskola för alla bidrog till förbättrade livschanser. Vägval i skolans historia. 2022(3). Föreningen svensk undervisningshistoria.

Isaksson, C., & Larsson, A. (2017). Jurisdiction in school social workers’ and teachers’ work for pupils’ well-being. Länk till annan webbplats. Education Inquiry, 8(3), 246–261.

Skolinspektionen (2016). Omfattande ogiltig frånvaro i Sveriges grundskolor. Skolinspektionen.

Strandler, O., & Harling, M. (2023). The problem of “problematic school absenteeism” – On the logics of institutional work with absent students’ well-being and knowledge development. Länk till annan webbplats. European Education, 55(3–4), 172–185.

Tarabini, A., Curran, M., Montes, A., & Parcerisa, L. (2019). Can educational engagement prevent early school leaving? Unpacking the school’s effect on educational success. Länk till annan webbplats. Educational Studies, 45(2), 226–241.