Policyer behöver tolkas av skolans personal för att omsättas i praktiken

Skolans personal och elever förhandlar ständigt om de policyer som är tänkta att styra verksamheten. Två aktuella svenska studier undersöker sådana förhandlingar. I ena fallet handlar det om fritidshemmets skolifiering och i andra fallet om lärares arbete med anpassningar.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

En policy är ett dokument som styr en verksamhet genom att på en övergripande nivå ange mål och ramar för hela, delar eller en viss aspekt av verksamheten. Elever, lärare och annan skolpersonal är ständigt berörda av olika skolpolicyinitiativ. De kan vara objekt för policyer, samtidigt som de förväntas verkställa dem.

Inom den forskningsteori som utvecklats av den brittiska sociologen Stephen J Ball med kollegor och som kallas för policy enactment, studeras vad som händer när policyer ska tolkas, översättas och förhandlas av verksamma i skolan.

Ball med kollegor (2012) introducerade teorin i en större jämförande fallstudie för drygt tio år sedan, vilken tagits upp, refererats till och använts i många sammanhang inom skol- och utbildningsforskning. Till skillnad från äldre implementeringsforskning, ses inte policy med det här perspektivet som något mer eller mindre lyckosamt genomfört, utan snarare som något som kontinuerligt måste processas.

Det är dessa både sociala och diskursiva (språkliga) processer som policy enactment-forskare studerar. Det handlar om hur de människor som är berörda av en policy förhåller sig till den och förhandlar om dess innebörd.

Det handlar också om hur de tolkar och skapar olika uttryck för dessa policyer. Det kan exempelvis ske genom konkretiseringar i texter och materiella förhållanden, som planeringar, utvärderingar, scheman och skolbyggnader.

Ball med kollegors forskning (2012) visar att policykrav ofta är mångfacetterade och motsägelsefulla. De kräver översättning i skolans vardagspraktik, och i detta översättnings- och tolkningsarbete kan olika aktörer inta olika positioner och roller i förhållande till olika policyer.

I den process då en policy – eller flera policyer – tolkas och förhandlas sker också en rekontextualisering av policyn, genom att den översätts och flyttas in i en specifik praktik, med sin specifika kultur, personal, elevgrupper etcetera. Att en text rekontextualiseras betyder att den förstås i den kontext (det sammanhang) den blir läst i.

Två svenska skolstudier som använder sig av policy enactment-perspektivet är Björn Haglunds (2023) studie av hur fritidshemspersonal tolkar och förhandlar det faktum att de genom läroplanen knutits närmare skolans verksamhet och Sofia Boos (2022) studie av skolors arbete med skollagens stödformer ledning och stimulans respektive extra anpassningar.

Det pågår en kamp mellan skolifiering och ett äldre socialpedagogiskt perspektiv

Genom att fritidshemmen numera ingår i läroplanen för grundskolan reglerar styrdokumenten verksamhetens mål i stället för att beskriva dess innehåll. Enligt Haglund (2023) har det inneburit en förskjutning från ett tidigare socialpedagogiskt perspektiv med fokus på omsorg till ett mer utbildningsinriktat perspektiv, där fokus i stället kommit att riktas mot undervisning, dokumentation och utvärdering.

Genom läroplan och andra politiska beslut regleras hur dokumentation och utvärdering ska praktiseras – och syftet är att genom denna efterkontroll top-down-granska hur väl verksamheten uppfyller sina mål.

När den fritidspersonalgrupp som Haglund studerar utvecklar ett eget utvärderingsinstrument för att analysera sina elevers kompetenser, är det – menar Haglund – lätt att se det som uttryck för en sorts skolifiering av fritidshemmets verksamhet.

Det är också lätt att tolka det som att fritidshemmet inordnat sig i den top-down-styrning som han menar kännetecknar mycket av den policy-reglering som utvecklats inom skolan. Utvärderingsinstrumentet är dock inte något som lagts på personalen uppifrån, utan tvärtom något som de själva utvecklat och valt att arbeta med.

Det kan enligt Haglund tolkas som en diskursiv inordning, där personalen börjar styra sig själv i enlighet med statsmakternas önskemål, men det kan också ses som ett sätt för personalen att bara delvis anpassa sig till de nya förväntningar som riktas mot fritidshemmen och samtidigt hålla liv i de äldre socialpedagogiska värderingarna.

Anpassningar kan ses som självklara eller riskfyllda

Boo (2022) använder sig också av ett policy enactment-perspektiv i sin studie av hur lärare arbetar för att stödja elevers måluppfyllelse. Detta undersöker hon genom att problematisera hur lärare resonerar om arbetet med anpassningar och hur de skapar mening kring frågor som har med likvärdighet och måluppfyllelse att göra.

Boo konstaterar att utformningen av det stöd som skollagen formulerar, inte är definierat. Det finns därmed inte ett påbjudet sätt att stödja elever genom ledning och stimulans respektive extra anpassningar, utan lärare har ett stort ansvar för att forma sin undervisning på ett sätt som svarar mot en aktuell elevgrupps behov, läroplanens krav och skolans resurser.

Hennes studie bygger på fokusgruppsintervjuer med fem grupper med låg- och mellanstadielärare och fem grupper med speciallärare och specialpedagoger. Inför fokusgrupperna skapade hon en så kallad vinjett, det vill säga en fiktiv men verklighetstrogen berättelse om en klass vars lärandesituation inte fungerar tillfredsställande för vare sig elever eller personal.

Denna historia lästes upp för de olika intervjugrupperna och diskuterades sedan av dessa. Genom samtalen kunde Boo få syn på deltagarnas egna erfarenheter av liknande situationer. Dessa kunde sedan grupperas i två tydliga – och motstridiga – tolkningar av och förhållningssätt till arbetet med särskilda anpassningar:

anpassningar som nödvändiga och självklara
anpassningar som riskfyllda och curlande.

I det första förhållningssättet understryks att det är skolan som bär ansvaret för hur det går för en elev i skolan. Företrädarna utmanar därmed ett äldre synsätt där ansvaret i stället lagts hos den enskilda eleven och/eller dennes vårdnadshavare.

För lärare som tolkar arbetet med extra anpassningar så här, blir det viktigt att hitta arbetssätt som gör det möjligt att ta detta ansvar. Det har framför allt inneburit att utveckla en metodik som kan göras tillgänglig för en hel grupp.

Det andra förhållningssättet problematiserar anpassningar som ett curlande och något potentiellt riskfyllt. I gruppintervjuerna är det inte så många av deltagarna som själva intar den här positionen, men däremot menar de att de har kollegor som ser på anpassningar på detta vis.

När de återger kollegornas inställning, kan de samtidigt själva ge uttryck för viss förståelse för vissa kritiska resonemang. De reflekterar över risker med att elever stagnerar och till och med hindras i sin utveckling, om varje utmaning möts med en anpassning.

Boo konstaterar att de olika förhållningssätten till anpassningar är nära relaterade till deltagarnas moraliska syn på rättvisa och likvärdighet. Att de anpassar sin undervisning till rådande policy om anpassningar är uppenbart, men det är också tydligt att policyn hela tiden måste anpassas till deras eget meningsskapande och till den kontext i vilken anpassningarna ska genomföras.

Policyer behöver förhandlas och omtolkas

Både Haglunds och Boos studier visar hur policyer rekontextualiseras av dem som både är policyernas objekt och subjekt – framför allt skolans personal. Fritidshemspersonalen utvecklar, menar Haglund, en praktik som liknar den som gäller för skolans personal, och skulle kunna tolkas som en sorts skolifiering.

Men det kan också handla om ett motstånd och ett försök att trots närmandet till skolan, så försöker personalen hålla liv i fritidshemmets socialpedagogiska tradition. När det gäller lärarna i Boos studie synliggör policy enactment-perspektivet i stället hur de antar olika positioner i förhållande till policyn om anpassningar, vilka de sedan i sin praktik måste förhandla med varandra.

I dessa rekontextualiseringar på det enskilda fritidshemmet eller i den enskilda skolan blir vissa aspekter av en policy mer framträdande, medan andra kanske förvrängs eller osynliggörs. För skolans personal är det värdefullt att vara medveten om att arbetet med olika policyer fungerar på det här viset. De förhandlas och omtolkas, snarare än implementeras.

Text: Ingrid Bosseldal, Lunds universitet