Utforska TAKK som specialpedagogiskt hjälpmedel i förskolans undervisning

Tecken som alternativ och kompletterande kommunikation – TAKK – har blivit ett allt vanligare verktyg i det språkutvecklande arbetet i förskolan. Linda Pallas forskning ger insyn i hur yrkesverksamma beskriver användningen av TAKK i förskolans undervisning och belyser de didaktiska aspekterna av TAKK-användningen.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Det vi lär, lär vi genom att göra det.
Aristoteles

Barn lär sig tidigt att kommunicera med sin omvärld. Att kommunicera är en grundläggande mänsklig aktivitet som involverar flöde och utbyte av information, tankar, känslor, erfarenheter och idéer genom olika kanaler och medel.

Förskolan har ett viktigt uppdrag, som formulerats i förskolans läroplan (Lpfö 18), att på olika sätt stimulera och stödja barns språkutveckling och kommunikationskompetens där barns nyfikenhet tas i beaktande.

För att kunna lära sig och vara delaktig i demokratiska processer i förskolan behöver barnen rustas med färdigheter och verktyg som möjliggör för dem att uttrycka sina åsikter och aktivt delta i olika diskussioner, aktiviteter och sociala samspelssituationer. Det finns också en del utmaningar när barn behöver stöd i sin kommunikation och i sitt språkande.

Vi vet att språket är centralt i den vardagliga kommunikationen och att det finns förskolebarn som behöver stöttning och förstärkning i talspråket för att kunna göra sig förstådda eller förstå sin omgivning. Enligt Linda Pallas studie från 2023 använder många förskolor i dag tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK) som metod för att underlätta och stödja barn i sina kommunikationsprocesser.

Vad är TAKK?

Enligt Boel Heister Trygg är tecken som alternativ kompletterande kommunikation en metod som ingår bland andra former av alternativ kompletterande kommunikation (AKK), som kan användas när inget eller begränsat tal skapar ett behov av stöd. Carin Roos beskriver i en artikel på Lärportalen att TAKK-användningens syfte är att komplettera talspråket med teckenspråkets handrörelser för att förtydliga och förstärka det talade språket.

Dessa tecken kan ses som en del av den visuella kommunikationen, vilken ger stöd till barnet genom synintryck. Enligt Heister Trygg (2010) är avsikten med TAKK ”att bidra till kommunikation och att bygga kommunikation och språk i sampel med andra” (sidan 16).

Trots den breda användningen av metoden i förskolan finns det enligt Roos mycket begränsad forskning om dess effekter. Vi har också begränsade kunskaper om hur yrkesverksamma använder TAKK i förskolans undervisning.

TAKK-användning i förskolans undervisning

Ett nytt forskningstillskott om TAKK är Linda Pallas artikel TAKK som specialpedagogiskt didaktiskt verktyg i förskolans undervisning från 2023. Hon undersöker hur yrkesverksamma uttrycker sig om användningen av TAKK på förskolan. För att få in ett rikt dataunderlag använder sig hon av netnografi och samlar in 30 utsagor i form av inlägg från facebooksgruppen Förskolan.se.

Netnografi är en metod där forskaren kan observera och analysera fenomen, mönster och beteenden som uppstår och utvecklas på internet. På det yrkesrelaterade sociala forumet Förskolan.se verkar förskolepersonal som bland annat delar med sig av sina tankar och erfarenheter om sina verksamheter.

Palla ställer utifrån ett specialpedagogiskt didaktiskt perspektiv följande forskningsfrågor (sidan 82):

Var och när uttrycker yrkesverksamma i förskolan att TAKK används?
Vem/vilka uttrycker yrkesverksamma att TAKK i förskolan används med och för?
Hur och varför uttrycker yrkesverksamma i förskolan att TAKK kan användas?

Studiens resultat visar att TAKK används såväl i undervisning som i rutinsituationer, men också som inslag i förskolemiljön (på väggen, vid schemat etcetera, kopplat till olika aktiviteter).

Hon uppmärksammar också att teckenanvändningen även kopplas till estetiska uttrycksformer (sång, ramsor etcetera) samt förstärker specifika förskolehändelser såsom till exempel födelsedagar. Allt detta visar att verktyget används när som helst och såväl spontant som planerat.

Ett annat tema som belyses i studien är för och med vem/vilka TAKK används. Hon finner att TAKK används i barngruppen och inte för att ”plocka ut” ett enskilt barn för att träna språk.

Flera av utsagorna uttryckte en samstämmighet om att ”Det har varit viktigt att alla lär sig TAKK i gruppen annars fyller det inte sin funktion” (sidan 82). Här framstår det som att förskolepersonalen ger röst åt ett inkluderande arbetssätt och förhållningssätt gällande TAKK.

Vad gäller temat hur och varför förskolepersonalen använder TAKK fann hon såväl samstämmighet som flerstämmighet i utsagorna. Verktyget inlemmas på många olika sätt och i många olika sammanhang för att till exempel ge tröst, trygghet (såväl för personal som för barn), stötta lärandet, ge stöd i undervisningen eller att användas vid läsning av litteratur, dramatiseringar, ordträning etcetera.

Förskolepersonalen lyfter också fram i utsagorna att återkommande användning av tecken skapar trygghet för barnen genom igenkännandet, samt att tecknen kan väcka nyfikenhet och intresse hos barnen.

Vidare framgår att förskolepersonalen använder TAKK för att förstärka det talade språket, för att stärka språkutveckling och främja kommunikation, och som ett alternativt sätt att lära sig lära. Palla tolkar detta tema som att det indikerar en likvärdighetsaspekt.

TAKK kan vara ett verktyg för att främja inkluderande undervisning

Sammantaget vittnar Pallas studie om att yrkesverksamma använder TAKK på ett varierat sätt, i flera olika situationer och miljöer, med och för alla barn. Slutsatsen är att TAKK kan betraktas som ett verktyg inom specialpedagogisk didaktik, och det anpassas för att stödja både generella kommunikationsbehov och för att förstärka barns intresse och motivation för lärande.

Palla betonar att TAKK kan utforskas som ett verktyg för att främja inkluderande undervisning och potentiellt utgöra en möjlig strategi för att främja likvärdiga utbildningsmöjligheter för alla.

Det är angeläget att fler forskningsstudier görs kring TAKK och dess användning, och som Roos påtalar finns det ett behov av forskning som visar effekterna av användningen av TAKK.

Text: Maria Simonsson, Linköpings universitet