Förändrad bedömningspraktik när formativt och summativt hålls isär

Formativ och summativ bedömning fungerar inte väl ihop. Det menar de två professorerna Per Lauvås och Anders Jönsson och argumenterar för att den nuvarande bedömningspraktiken, som de kallar kontinuerlig bedömning, behöver förändras. Detta för att den innebär att den formativa bedömningen förfelar sitt syfte och dessutom skapar ett fragmentiserat lärande.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Lauvås och Jönsson använder i boken ”Ren formativ bedömning: en ny bedömningspraktik” begreppet formativ bedömning för en bedömning som genomförs i syfte att stödja elevernas långsiktiga kunskapsutveckling. Läraren behöver samla information om kvaliteten på elevernas prestationer, ge återkoppling och stärka elevernas ansvarstagande för det egna lärandet. Såväl när det gäller återkoppling som utveckling av kamratbedömning och självbedömning bidrar boken både med forskningsrön och mer konkreta metodiska förslag, exempelvis om att upprätta återkopplingskontrakt med eleverna. Författarna beskriver ”ren formativ bedömning” som bokens viktigaste begrepp. Med detta avses en formativ bedömning som hålls åtskild från den summativa bedömningen.

Ett av skälen till detta är att summativ bedömning kan påverka elevers kunskapsutveckling och motivation i negativ bemärkelse, i synnerhet för lågpresterande elever. De tecknar en bakgrund där den formativa praktik som utvecklats beskrivs som lärar- och undervisningsorienterad snarare än elev- och lärandeorienterad. I denna praktik blir eleverna passiva mottagare av undervisning och återkoppling, vilket strider mot intentionerna med formativ bedömning. Som stöd för sina teser använder Lauvås & Jönsson såväl egna studier som svensk och internationell forskning.

Ständig bedömning och kontroll

Den kontinuerliga bedömningen beskrivs av Lauvås och Jönsson som en ständig ström av summativa bedömningssituationer där bedömningen kommuniceras i form av betygsomdömen. Dessa blandas med intentioner om formativ bedömning som sällan realiseras. Begreppet ”pseudo-formativ bedömning” används som en beskrivning av en hybrid mellan summativ och formativ bedömning som troligen inte ger någon positiv effekt på elevers lärande. En förklaring till detta är att de ständiga summativa bedömningarna lockar fram ett beteende hos eleverna som handlar om att inte visa sina svårigheter och att framstå som engagerade snarare än att vara engagerade. Det kan också uppstå en osäkerhet hos eleverna när formativa moment blir delar av en ständig summativ övervakning och kontroll. Hur kan de lita på att även den bedömning som beskrivs som formativ inte kommer att användas summativt?

Fragmenterade kunskaper och fusk

Den bedömningskultur som den kontinuerliga bedömningen utgör beskrivs som ett hot mot en mer långsiktig kunskapsutveckling. Detta beror på att den skapar en uppdelning av kunskapskraven i isolerade delar som ”checkas av” efter hand istället för mer autentiska bedömningar där eleverna använder sina kunskaper i mer komplexa uppgifter. Denna bedömningspraktik kan tyckas effektiv eftersom den kan ge goda resultat i form av höga betyg men författarna menar att den istället fragmentiserar lärandet. Den innebär också att elevernas fokus flyttas från den formativa bedömning som ges till de informationsfattiga betygsomdömena.

Ytterligare en aspekt av den kontinuerliga bedömningen berörs i kapitlet Kan man lita på bedömningen?, där flera studier som visar på låg bedömaröverensstämmelse redovisas. Här finns också ett avsnitt om fusk som beskrivs som ett stort problem världen över men också som en följd av den kontinuerliga bedömningen. Denna bedömningskultur innebär ofta möjligheter för eleverna att göra egna val och att arbeta på egen hand med uppgifter som skall bedömas summativt vilket ger möjligheter till fusk.

Ny praktik - portfolio

Nyckeln till en bättre bedömningspraktik ligger alltså enligt författarna i att förändra den kontinuerliga bedömningen. De föreslår en praktik där summativ och formativ bedömning hålls isär och där tonvikten ligger på formativ bedömning i form av återkoppling, kamratrespons och självbedömning. De föreslår användning av portfolio där elevernas alster i form av såväl utkast som färdiga produkter skulle kunna samlas. Tonvikten vid bedömningen skulle ligga på den formativa bedömningen, i form av återkoppling och självvärdering. Den summativa bedömningen av innehållet i portfolion skulle ske vid specifika tillfällen som eleverna informeras om. Med en sådan modell skulle fokus hamna på en långsiktig kunskapsutveckling. Risken för fusk skulle minska eftersom läraren skulle kunna följa arbetet på ett mer tydligt sätt. Portfolio-bedömning skulle också öka möjligheten för sambedömning eftersom elevens arbeten finns samlade över tid. Detta skulle kunna göra bedömningarna mer rättssäkra. Vidare skulle elevens förmåga till självreglering stärkas genom möjligheten att reflektera över innehållet i portfolion.

Avslutningsvis vill jag citera författarna för att förmedla den anda som präglar boken. De skriver ”Det borde vara så oändligt mycket viktigare att bygga upp alla elevers självkänsla, inte minst hos de mest lågpresterande, än att skapa ständigt ökande skillnader mellan elevgrupper och individer genom ensidig betoning av summativ bedömning” (s.133).

Text: Agneta Grönlund

Lauvås, P. & Jönsson, A. (2019). Ren formativ bedömning. Lund: Studentlitteratur

Senast uppdaterad 18 december 2019