Härnösand lärlingsutbildning väg till anställning

Härnösand är en liten kommun med 25 000 invånare. En centralort i en glesbygd som slåss mot arbetslöshet. Här kan lärlingsutbildningen bli en väg till anställning för de 25 elever som varje år går ut trean.

– I en sådan här liten stad måste vi sköta våra kontakter och vårda dem varsamt, säger Stellan Jakobsson rektor på Härnösands gymnasium.

Härnösands gymnasium har alla yrkesprogram, utom barn och fritid och industritekniska programmet. Bland eleverna är vissa utbildningar mer populära än andra, som till exempel frisörutbildningen.
Skolan tar noga reda på hur många apl-platser som finns, och tar in så många sökande som det finns lärlingsplatser till. Utan apl ingen lärling, säger Anna-Carin Viklund som är lärare i svenska och psykologi. Hon har varit med sedan skolan började med lärlingsprogram 2007.

Utbildningar växer fram ur företagens behov

De första eleverna var nio ställningsbyggare, eftersom ett företag på orten behövde arbetskraft. Anställningsbara elever har hela tiden varit nyckelordet för verksamheten och alla utbildningar växer fram ur företagens behov. På så sätt skapas en win–win-situation för alla inblandade. Efter slutförd utbildning ska lärlingarna hålla en så hög kvalitet så att de är anställningsbara.

Stellan Johansson återkommer till hur viktig dialogen med företagen är. Skolan behöver hela tiden ta ställning till om de satsar på rätt kurser och om handledarna har den information de behöver. Och facken får inte glömmas bort, de måste ha insyn i de olika programmen.

En gång om året bjuder gymnasiet alla företag som tar emot lärlingar på middag. Eleverna på restaurang- och livsmedelsprogrammet lagar maten och varje företag inbjuds att ta med ett annat företag som kan vara intresserade av hur det skulle vara att ta emot en lärling. Evenemanget har vuxit till en central aktivitet i jakten på apl-platser och bidrar till att knyta starkare band mellan skola och näringsliv.

Alla lärlingar i samma klass för trygghet och tillhörighet

Alla 25 lärlingar samlas i en klass och de har ett hemklassrum. Anna-Carin Viklund säger att det ger trygghet och tillhörighet för eleverna. En vecka är eleverna i skolan och två veckor på apl. Eleverna slipper läxor under den period de är ute på apl och dessutom tycker de att det är kul att komma tillbaka skolan och träffa kompisar.

Den vecka eleverna är i skolan är schemat flexibelt. Det anpassas till elevernas och lärarnas behov. Inför varje vecka träffas arbetslaget och planerar undervisningen tillsammans. Matten passar bättre att lägga i kortare pass och själv behöver Anna-Carin Viklund ofta längre sammanhållna lektioner. Hon tycker att det flexibla schemat har gjort hennes undervisning klart bättre jämfört med när veckorna delades mellan apl och skola.

Daniel ville inte lära sig kockyrket i skolbänken

Daniel Sandberg går sista året och utbildar sig till kock. Särskilt uppskattar han att alla lärlingar går i samma klass.

– Vi har blivit som en familj, säger han.

Det var inte självklart för honom att gå lärlingsutbildning. Först började han i det skolförlagda programmet men bytte eftersom han ville vara ute i verkligheten, som han säger. Han vill lära sig yrket från kockar, inte i skolbänken och då blir den skolförlagda utbildningen alltför teoretisk.

Yrkeslärarna har en övergripande funktion. En dag i veckan har de yrkesteori. Resten av tiden används för att göra arbetsplatsbesök, ta fram apl-platser, se till att eleverna har arbetskläder, att identifiera kurser och följa upp vad som händer på yrkesrådet.

Informera bort oron

Under åren som Anna-Carin Viklund har arbetat på lärlingsutbildningen har hon skaffat sig mycket skinn på näsan, säger hon.

– När vi började fick vi ofta höra från yrkeslärarna att de trodde att de skulle rationaliseras bort. Andra påstod att vi stal alla apl-platser. Vi fick också jobba mycket med lärarna på grundskolan som undrade vad vi nu hade hittat på för tokigheter med eleverna. Och facken trodde att vi skulle utbilda billig arbetskraft.

Lösningen blev att informera bort oron. Anna-Carin Viklund gjorde många besök på grundskolorna och pratade med både lärare och studie- och yrkesvägledare. Stellan beskrev om och om igen att lärlingsutbildningen kräver minst lika mycket resurser som de skolförlagda programmen. Ingen yrkeslärare behöver därför vara rädd att förlora jobbet. Facken involverades i utvecklingen av utbildningen och gick från att vara skeptiska till att bli en viktig samarbetspartner.

Den modell som nu vuxit fram kallar Anna-Carin Viklund Härnösandsmodellen. Men varje skola måste lägga upp utbildningen utifrån sina förutsättningar.

– En liten kommun har helt andra förutsättningar än en storstad. Skolan behöver få det att fungera på sin ort för syftet är ju att lärlingen ska ut i arbetslivet på den plats där den bor.

Text: Lotta Nylander

Senast uppdaterad 03 september 2018