Skolans ansvar för barn som far illa

Barn som växer upp med otrygghet i hemmet

En del barn växer upp i familjesituationer där det finns extra utmaningar. Det kan vara vårdnadshavare som brister i sin förmåga att ge tillräcklig trygghet och omvårdnad. Det kan handla om missbruks- eller beroendeproblematik, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller svårigheter när en förälder oväntat eller hastigt avlider. Dessa barn bär mycket på sina axlar och kan ha svårt att komma till sin rätt i skolan. För en del kan det visa sig genom att de har svårt med kamratrelationer eller med att koncentrera sig på skolarbetet. För andra barn är det mindre synligt och svårare att upptäcka. De här barnen behöver stöd för att kunna lyckas och må bättre i skolan och en förutsättning är att förskolan eller skolans personal ser att stöd behövs.

Skolans stöd kan handla om att

• skolpersonal får handledning i att ha ett nära samarbete med barnet och föräldrarna
• elevhälsan involveras
• struktur skapas för eleven under vistelsen på skolan eller förskolan

När ett barn far illa, 1177 Vårdguidens webbplats Länk till annan webbplats.

Fallbeskrivningar med diskussionsfrågor

Barn placerade i familjehem, jourhem eller HVB

Barn som växer upp i samhällsvård löper större risk för fysisk och psykisk ohälsa än genomsnittet. När en elev byter skola eller skolform riskerar viktig information att gå förlorad. I synnerhet barn i behov av extra anpassningar och särskilt stöd riskerar att påverkas negativt av övergångar. Ansvariga aktörer – som socialtjänst, skola och hemmet barnet placerats i – behöver här samverka med varandra för att skapa fungerande övergångar för eleven i form av en kontinuerlig, obruten skolgång.

Samverkan för att stötta barn som far illa

För att kunna ge det bästa stödet till barn i utsatthet behöver skolor ofta samverka med de aktörer som är viktiga ur barnets perspektiv, till exempel socialtjänsten, polisen, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och/eller barn- och ungdomshabiliteringen. Det är barnets behov som styr hur stödet utformas och skolan har alltid ett fortsatt ansvar oavsett andra aktörers stödinsatser. Rektor ansvarar för att i tid identifiera och utreda vad en elev behöver för stöd. Det är viktigt med en nära samverkan med vårdnadshavarna och att barnet eller den unge ges förutsättningar att vara delaktig i de åtgärder som planeras.

Tidiga och samordnade insatser för barn och unga

Om extra anpassningar och särskilt stöd för alla barn

En långsiktig samverkan kräver att kommunens politiker är överens om vad som ska prioriteras och ger resurser för det. Huvudmän behöver ge tydliga uppdrag som utgår från barnets behov och göra en ansvarsfördelning till verksamheterna. Det är viktigt att det finns rutiner för samverkan och tillgång till arenor för tvärprofessionell samverkan för att skapa helhetssyn och ett gemensamt mål. Samverkansuppdraget bör vara knutet till en funktion snarare än person och det ska finnas rutiner för tidig upptäckt och en samordningsfunktion som för barnets talan.

Kommuner med erfarenhet av god samverkan lyfter fram följande framgångsfaktorer:

• Multikompetent team: olika yrkesgrupper, till exempel speciallärare, fritidspedagoger och familjebehandlare som arbetar mot gemensamma mål utifrån barnets bästa.
• Samordnare för samhällsinsatser: en person som är ”vägen in” när barnet behöver stöd från flera olika myndigheter.
• Individuellt stöd: en ”coach” som stöttar och stämmer av med eleven under skoldagen, hjälper med struktur och läxor och finns tillgänglig om något akut inträffar.
  

Stöd i att följa anmälningsplikten

Alla som arbetar inom skola, polis, hälso- och sjukvård är skyldiga enligt lag att anmäla om det finns misstanke om att ett barn upp till 18 år far illa eller riskerar att fara illa. För barnet som drabbas kan det vara livsavgörande att dessa personer tar sin anmälningsplikt på största allvar och fullföljer den. Anmälningsplikten kan väcka många frågor och känslor. Skolpersonalen vet många gånger när en anmälan behöver göras, men det kan finnas en rädsla för att svika ett förtroende eller en oro för vad en anmälan leder till.

Att tänka på före och efter en orosanmälan

Du bör ha som utgångspunkt att samverka med vårdnadshavare och så långt det är möjligt informera familjen om att en orosanmälan skrivs och varför. För att få en helhetsbild av elevens situation kan samrådan ske med skolledning och elevhälsoteamet på skolan innan en anmälan görs.
I vissa situationer, till exempel vid oro för att en elev är utsatt för hot, våld, övergrepp eller vid misstanke om en hedersrelaterad kontext bör du konsultera socialtjänsten innan du kontaktar vårdnadshavarna. Om socialnämnden tar beslut att socialtjänsten ska utreda familjen underlättas det arbetet om familjen redan informerats om att de kan bli kontaktade. I slutet av din anmälan bör du skriva att du vill bli kontaktad för att få bekräftat att din anmälan gått fram. Det är också viktigt att dokumentera att en orosanmälan är skriven och skickad. Länk till att göra anmälan vid oro för att ett barn far illa:

Anmälan när ett barn far illa, Socialstyrelsens webbplats Länk till annan webbplats.

Film: Orosanmälan (tid 18:43 min.)

Filmen visar exempel på vad som personal på skola och förskola kan göra när det finns oro för ett barn. Titta på den och diskutera med dina kollegor utifrån nedanstående frågor.

Tankar inför att göra en anmälan

1. Vad har ni för erfarenheter av att göra en orosanmälan? Vad handlade det om? Vilka var känslorna inför anmälan? Hur gick det? Vad var positivt eller vad fungerade inte? Hur såg samarbetet ut med socialtjänsten?
2. Filmen tar upp problemet med att de som har anmälningsplikt inte alltid anmäler trots misstankar om att ett barn far illa. Att det finns en oro räcker som skäl för att göra en anmälan. Vad är det då för frågor, tankar och känslor som gör att man tvekar att göra en anmälan trots oron för barnet? På vilket sätt kan du som enskild personal få stöd när en anmälan ska ske? Vilka rutiner har ni gällande att göra anmälan?
3. Vågar ni i er verksamhet prata om att det här är svåra frågor och om rädslan inför att hantera situationen kring en anmälan? Hur diskuterar ni med varandra om detta?
4. Filmen tar flera gånger upp behovet av stöd i verksamheten när det gäller anmälningsskyldighet. Vad kan ni få för stöd i er verksamhet när en anmälan kan vara aktuell? Har ni någon bild av hur samverkan ser ut mellan er verksamhet och socialtjänsten? Hur fungerar den idag? Hur kan den utvecklas?
5. I filmen lyfter forskarna styrning, struktur och samsyn som viktiga fundament för samverkan. Filmen visar exempel på hur man i olika verksamheter underlättat samverkan mellan skola och socialtjänst. En viktig aspekt är att det finns överenskommelser och ett ansvarstagande på ledningsnivåer. Finns det fungerande överenskommelser om samverkansformer mellan skola och socialtjänst i er verksamhet? Fungerar de i praktiken? Vilka utmaningar finns, och vilka möjligheter? Vad behövs för att detta ska utvecklas?

Att göra en anmälan

1. En anmälan ska göras när det när det finns en rädsla ett barn kan fara illa. Vad finns för möjlighet på er skola att ringa och konsultera socialtjänsten för att få stöd. Finns det tydliga rutiner för detta; vem tar kontakt, hur ska skolledning och elevhälsoteam involveras, namn på socialsekreterare, nummer till mottagningstelefon etc.?
2. I filmen lyfts fram att det är värdefullt att komma överens med socialtjänsten om hur en anmälan ska skrivas för att socialtjänsten ska få ett så bra underlag som möjligt i sitt utredningsarbete. Finns det utarbetade rutiner i er verksamhet hur en anmälan ska göras, och på vilket sätt den ska skrivas?
3. Finns det andra framtagna rutiner för anmälan i er verksamhet? Vilka rutiner saknar ni? Vilket ansvar tar verksamhetens ledning för att det finns en handlingsplan?

Efter en anmälan

1. Efter att anmälan är gjord, vad förväntar ni er för respons från socialtjänsten? Vad gör ni om ni inte får någon respons eller återkoppling från socialtjänsten? Hur tas frågan upp med socialtjänsten? Finns det något sätt att förebygga att responsen uteblir? Vem ansvarar för kontakten med socialtjänsten?
2. Behovet av stöd för eleven kan vara lika stort efter att anmälan är gjord. Hur arbetar ni på skolan vidare för att ge eleven bästa möjligheter till stöd för att nå sina mål? Finns det rutiner eller en handlingsplan som beskriver vilket stöd personal och föräldrar kan få efter en anmälan?
3. I en sekvens i filmen säger en av mentorerna att han är tveksam till att göra en anmälan för att han har varit med om att göra en anmälan tidigare som inte ledde till något och att det bara riskerar att bli värre om det görs en anmälan. Samtidigt framkommer i filmen att det är viktigt att göra upprepade anmälningar om oron kvarstår och att det kan vara till hjälp för socialtjänstens fortsatta utredningsarbete. Hur ser ni på det? Är det lätt att tänka tvärtom - att har man gjort en anmälan som inte ledde till fortsatt utredning, så är det ingen idé att göra någon ny anmälan? Hur påverkar dina egna erfarenheter av tidigare kontakt med socialtjänsten hur du agerar?
4. I ett av exemplen i filmen samverkar rektor och chef inom socialtjänsten. Erfarenheterna av hur samverkan vid anmälningsplikt fungerar blir också en del av verksamheternas systematiska kvalitetsarbete. Hur ser det ut i er verksamhet? Följs samverkan upp, och leder det till någon förändring? Följs det upp hur samverkan fungerat utifrån barnets perspektiv?