Berättande tradition utmanar historisk källhantering

Att skilja det historiska källbegreppet från den mer generella förståelsen för vad källor kan vara ett sätt att hantera historiska källor i undervisningen. Ett annat sätt kan vara att integrera källanvändning i den ordinarie undervisningen men det riskerar att krocka med traditionen med den berättande framställningen som dominerar historieundervisningen.

Hanteringen av historiska källor i grundskolans undervisning är en central utmaning för historielärare. Några vägar att hantera källor kan vara att skilja det historiska källbegreppet från den mer generella förståelsen för vad källor är, samt att integrera källanvändningen i den ordinarie undervisningen. Men det sistnämnda greppet riskerar att krocka med den berättande framställning som av tradition dominerar i historieundervisningen.

Granskning och tolkning av källor är en grundläggande byggsten i historikerns hantverk, men källhanteringens ställning inom historieundervisning har varit mindre framträdande. I kurs- och ämnesplanerna till 2011 års läroplan betonas dock källornas roll i historieämnet mer än tidigare, och har dessutom introducerats i årskurserna 4-6. I en studie undersöker Martin Stolare hur källor kan hanteras i undervisningen i dessa årskurser. Hans studie visar på problem som behöver hanteras av lärare också i senare delar av historieundervisningen.

Historiska källor ska även tolkas

Undersökningen är en fallstudie, där en lärare undervisar en integrerad årskurs 4/5-klass med 22 elever under 8 lektioner. Lektionerna handlar dels om källbegreppet, dels om vikingatiden. Läraren introducerar alltså källbegreppet för eleverna, och sedan är avsikten att eleverna ska kunna använda det källkritiska tänkandet i arbetet med att ta reda på hur vikingarna levde. Till viss del är undervisningen framgångsrik, men i andra delar är det mer problematiskt.

Ett principiellt problem som författaren lyfter med undervisning om historiska källor är att det historiska källbegreppet skiljer sig från det allmänna källbegrepp som förekommer i närliggande ämnen som samhällskunskap och svenska. I de senare ämnena går källhantering framför allt ut på att söka och värdera information från källor, medan källhantering i historia också handlar om att tolka källor. I historia ska eleverna alltså kunna dra slutsatser utifrån de historiska källorna. Denna skillnad kan bli särskilt svår för lärare i de tidiga årskurserna, då dessa ofta arbetar som klasslärare och inte ämneslärare, och därmed måste hantera de olika ämnenas källbegrepp.

Källan i historisk kontext blir problem

I undervisningen får eleverna arbeta med bilder av olika historiska artefakter och resonera om vad dessa kan säga. Eleverna visar i lärarledda diskussioner att de klarar av detta på en grundläggande nivå. I diskussionen om en bild av en hjälm kan eleverna tolka sådant som bilden visar och dra slutsatser – en buckla i hjälmen visar att något har träffat hjälmen. Stolare konstaterar att eleverna läser hjälmen som en text, för att förstå själva föremålet och vad det visar. Det är nästa steg, att sätta in källan i dess historiska kontext för att göra en vidare tolkning, som blir det stora problemet. När eleverna får möta källor med anknytning till kristendomen klarar de exempelvis inte av att koppla dessa till kristnandet av Sverige.

I det aktuella exemplet läser eleverna bilden som en text som ger information, t ex en buckla i hjälmen visar att hjälmen har träffats av något. Det är ett förhållningssätt som läraren också uppmuntrar. Hjälmen används isolerat, utan jämförelse med andra källor: allt handlar om vad hjälmen som enskilt föremål kan ge för information.

Kontexten ger underlag för slutsatser

En ansats till en vidare tolkning finns då en elev drar slutsatsen att den har burits av en krigare i Norge. Läraren framhåller dock att vi inte kan veta om det var en krigares hjälm - vi vet inte vad den användes till. ”No clue!”

Det är en helt korrekt slutsats om vi enbart värderar informationen som hjälmen ger oss: den ensam ger oss ingen information om huruvida det är en stridshjälm eller någon annan slags hjälm. Men om hjälmen sätts i en kontext, t ex med fyndplats och andra källor, kan vi kanske visst dra en sådan slutsats. Hjälmen kanske kan ha hittats tillsammans med mansskelett som bär spår av att de dött av våld, samt med rester av olika vapen. Då blir tolkningen att det faktiskt är en stridshjälm en rimlig tolkning.

Sedan är inte gränserna helt glasklara för dessa två typer av läsningar. När vi tolkar källor behövs båda, för de ger olika typer av information. På så sätt ingår läsningen av källan som information i den vidare källtolkningen: det är det första steget, så att säga. Men problemet här är att det andra steget inte tas.

Stark berättartradition i historieundervisning

Även i de fall då eleverna lyckas göra en tolkning med hjälp av kontexten blir tolkningen problematisk. När de får reda på att ett antal föremål tillhört barn, drar de slutsatsen att föremålen måste vara leksaker. De tycks därmed utgå från sin personliga livsvärld och dra slutsatsen att eftersom deras egna ägodelar huvudsakligen är leksaker, så måste de forntida barnens ägodelar också vara leksaker. Elevernas tolkning blir därmed alltför påverkad av deras egna, nutida uppfattningar.

För att eleverna ska kunna hantera denna typ av källtolkning behöver alltså arbetet med källor göras till en integrerad del av historieundervisningen. Om källhanteringen är separerad från referensramsundervisningen får eleverna ingen historisk kontext som kan hjälpa dem med tolkningen. I det studerade fallet visar sig dock detta inte fungera riktigt som det var tänkt. Eleverna får möjlighet att använda olika texter för att ta reda på information om vikingarnas levnadsvillkor, men i praktiken är skillnaderna mellan texterna små - de följer alla en tydlig lärobokskanon. Resultatet blir att arbetet snarast blir ett återberättande av lärobokstext än ett arbete med källtolkning. Stolare tolkar detta som en följd av en stark berättandetradition i historieundervisningen. I detta fall kolliderar traditionen alltså med det mer analytiska perspektiv som skrivs fram i kursplanens kunskapskrav om källtolkning, och då tar den berättande traditionen över.

Två viktiga aspekter av källhantering

Samtidigt som det finns problem med källhanteringen i det undersökta fallet, lyfter författaren också fram styrkor. En sådan är den som redan nämnts, att eleverna får möjlighet att resonera om källor på en grundläggande nivå. En annan är att läraren framgångsrikt använder källhantering för att komma till rätta med vanliga missuppfattningar. En sådan är föreställningen att vikingar hade horn på hjälmarna. Genom att använda olika källor och diskutera framställningar av vikingarna i olika medier, lyckas läraren övertyga eleverna om att föreställningen att vikingarna hade horn på hjälmarna inte har något stöd i faktiska källor, utan är ett resultat av populärkulturella framställningar av vikingarna.

Sammantaget visar alltså Stolares undersökning på två huvudsakliga aspekter av källhantering som behöver hanteras av historielärare. Den ena handlar om att möjliggöra för eleverna att skilja mellan den allmänna förståelsen av källor och det specifikt historiska källbegreppet. Den andra handlar om att integrera arbetet med källorna i undervisningen, så att eleverna får möjligheten att använda den historiska kontexten för att tolka källorna. Den senare aspekten leder dock till ett följdproblem som läraren också behöver förhålla sig till: hur den mer analytiska källhanteringen ska kunna komma till sin fulla rätt i förhållande till den mer berättande traditionen i historieundervisningen. Även om undersökningen är gjord inom årskurs 4/5 bör dessa resultat vara viktiga att förhålla sig till även för lärare i senare årskurser och på gymnasienivå.

Text: Joakim Wendell

Källa:

Did the Vikings really have helmets with horns? Länk till annan webbplats.