Ett granskande rum av sociala och ytliga kategoriseringar?

Ett granskande rum av sociala och ytliga kategoriseringar? Religionskunskapsundervisningen kan vara en plats som öppnar för existentiella problemlösningar och för bearbetningar av makt, identitet och social rättvisa. Det hävdar den engelske religionsdidaktikern Francis Farrell.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Hur skola och utbildning genom en ensidig fokuserar på konkurrens och tävlan bidrar till att skapa hierarkier och avskilda territorier för olika grupperingar i skolan diskuteras sällan i pedagogisk forskning.

Kan undervisningen i religionskunskap utgöra en möjlighet för att kritiskt granska maskulinitet i samspel med etnicitet och andra makthierarkier? Denna fråga undersöker Francis Farrell i artikeln ”A critical investigation of the relationship between masculinity, social justice, religious education and the neo-liberal discourse” (2014).

Farrells fråga har sin bakgrund i det engelska samhället där skola och undervisning för närvarande debatteras intensivt, samtidigt som det förändras i snabb takt. Att få kunskap om vad som händer utanför den egna nationella kontexten är intressant och kan ge perspektiv åt ”det egna”. Särskilt intressant i det här fallet är den belysning Farrell ger i sin artikel åt ett relativt litet ämne som religionskunskap, utifrån större generella mönster i det engelska samhället.

Offentliga skolor kan bli ”akademier”

I artikeln skisserar Francis Farrell inledningsvis de dramatiska förändringar på flera olika nivåer i utbildningssektorn i England som enligt honom för närvarande äger rum. År 2010 introducerades bland annat möjligheter att starta vad som kallas ”Akademier” genom ”Academies Act”.

Denna förändring av det nationella regelverket innebär att offentliga skolor på grund- och gymnasienivå kan ansöka om att bli så kallade akademier. Akademierna är fortfarande offentligt finansierade, men får en kraftigt ökad grad av självständighet i frågor som att sätta lärarnas löner och möjligheter att avvika från den nationella läroplanen. Inspirationen kommer från det svenska friskolesystemet.

Inspiration från Sverige

Utbildningssektorn i England har därmed fått ett genomslag för privata entreprenörer att sponsra och starta egna utbildningar. En dramatisk utveckling av avregleringar och privatiseringar, liksom en marginalisering av lokalt inflytande över skola och utbildning har alltså ägt rum i England. Under en period av två år (2010-2012) har en tillväxt på fyrtio procent av sådana fristående, mer eller mindre privata och sponsrade akademier skapats.

Farrell förbinder förändringarna med en nyliberal diskurs där privatisering och ekonomisering av utbildningssektorn uppfattas som mer eller mindre självklar och naturlig. Skola och utbildning bör enligt en sådan föreställning konkurrensutsättas, något vi också har kunnat se i Sverige sedan avregleringarna av skola och utbildning i början av 1990-talet. Vad händer då med ett ämne som religionskunskap i privatiserade och avreglerade ”akademier” i England?

Religionskunskap formas på ett eget sätt

I England, liksom i Sverige, ska undervisning i religionskunskap utformas som en icke-konfessionell undervisning och alla elever har rätt att få sådan undervisning. I England kan dock föräldrar ansöka om att deras barn inte ska vara med på undervisningen, något som är borttaget sedan 1997 i Sverige.
I England är ämnet religionskunskap annorlunda reglerat i England än övriga skolämnen, genom att det också ska förhandlas fram i överensstämmelse med lokalt valda religiösa representanter, så kallade SACRE-kommittéer. Religionskunskap formas alltså på ett alldeles eget och särskilt sätt i England, vilket avspeglar ämnets historiska framväxt i landet. Detta kan man läsa mera om i dokumentet ”Religious education in English schools: Non‑statutory guidance 2010”.

Utbilda effektiva entreprenörer

I de nu avreglerade och privat sponsrade ”akademierna” kan religionskunskap utformas i samarbete med de lokala SACRE-kommittéerna eller under inflytande från de sponsorer som driver akademierna. Hur religionskunskap utformas kan mer eller mindre väljas och ämnesinnehållet skiftar.

”Akademierna” kan givetvis representera ett särskilt religiöst intresse, men mera vanligt är att akademierna har en vision om att utbilda effektiva entreprenörer som kan bidra till marknadsutveckling och en stark ekonomi. Religionskunskapsämnet lever numera verkligen ”farligt” i England, konstaterar Farrell. Ämnet är mycket omdiskuterat och ett nytt läroplansförslag lades fram 2014. När detta först presenterades fanns religionskunskap som ämne inte med, men efter mycket kritik har ett nytt förslag lagts fram där religionskunskapsämnet finns med. Ämnet finns med i den nya läroplan som kommer att gälla från 2017.

De underpresterande pojkarna

Vidare diskuterar Farrell hur kan man tolka det faktum att pojkar får allt sämre betyg och till och med hoppar av skolan? Farrell skriver att talet om ”pojkarnas kris” i sig själv kan tolkas utifrån ett nyliberalt intresse där en betoning av betyg och kvalifikationer ges företräde. Eleverna, det vill säga de blivande arbetstagarna, ska ju uppvisa flexibilitet, framstå som entreprenöriella och som starka ekonomiska subjekt. Då blir pojkar med undermåliga och underkända examinationsresultat och som eventuellt hoppar av skolan naturligtvis ett problem.
Farrell finner under sitt etnografiska arbete i en mångetnisk gymnasieskola (skolår 11), att pojkarnas identitetsskapande i skolan tvingas in i tuffa kamper där hårda maskulinitetsmönster formas och gängkulturer baserade på etnicitet, religion, genus och klass upprätthålls. Skolan bidrar alltså, hävdar Farrell, genom en ensidig fokusering på konkurrens och tävlan till att skapa hierarkier och avskilda territorier för olika grupperingar i skolan. Men, hur berör detta religionskunskapsämnet?

Religionskunskap som ett rum för förhandling

Francis Farrell beskriver hur han i sitt etnografiska forskningsarbete börjar se religionskunskapsämnets rum som det rum där etniska och religiösa spänningar i kombination med frågor om maskulinitet och feminitet kan problematiseras och diskuteras.

Där finns förvisso ett tal om att religionskunskap är för ”asiater och flickor” men kan också, hävdar Farrell, vara en plats som öppnar för existentiella problemlösningar och för bearbetningar av makt, identitet och social rättvisa. I intervjuer med pojkarna på den skola Farrell undersöker dominerar ett tal om ”respekt” för varandra, även om detta inte alltid kommer till uttryck i handling. De unga männen i hans studie visar en stark samhörighet med religionsundervisningen, där klassrummet i religionskunskap fungerar som ett avskilt politiskt rum där de kan utforska grundläggande och viktiga frågor som påverkar dem dagligen.

Motstånd mot ”ytlig produktivitet”

Pojkarna uppvisar även en förmåga att reflektera utifrån flera olika subjektspositioner; det vill säga att se varandras identiteter och kulturella variationer och olika sätt att vara och agera. Religionskunskapsrummet, konstaterar Farrell, kan möjliggöra ett motstånd mot ”ytlig produktivitet” och etablera en undervisning där hårda maskulinitetsmönster förhandlas och mer reflexiva identitetspositioner skapas.
Religionskunskapsundervisningen skulle således kunna vara ett rum som erbjuder ett alternativt sätt att ”vara”. En fråga som dröjer sig kvar efter läsningen är om religionskunskap kan vara ett sådant alternativ? Vad betyder den kraftfulla fokuseringen på mätbarhet och rangordning utifrån betygskriterier för möjligheterna att närma sig ett identitetsskapande utifrån just maskulinitet, makt, kön och etnicitet? Hur ser vi på ämnet? Och vad ska det bidra till egentligen? Inspirerad av Farrell överlåter jag så en vidare diskussion till mina läsande kollegor.

Text: Kerstin von Brömssen

Källor:

A critical investigation of the relationship between masculinity, social justice, religious education and the neo-liberal discourse. Länk till annan webbplats.

Religious education in English schools: Non‑statutory guidance 2010. Länk till annan webbplats.

Saltman, Kenneth, J. (2007) Disaster capitalism: how the political right is using disaster to privatize public schooling. Times Educational Quarterly Scooling, 34, ss. 131-156.

Publicerad 03 oktober 2016.  Senast uppdaterad 05 oktober 2020.