Evidens, även det en tolkningsfråga?
Begreppet evidens har fått en allt mer framträdande roll i skoldebatten. Evidens förespråkas av vissa som lösningen på skolans problem och av andra som hämmande för skolutveckling.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
Forskningen visar att begreppet evidens tolkas och används på olika sätt. Ett sätt för rektorer och lärare att förhålla sig till begreppet är att vara evidens’informerad’, anser forskare.
Begreppen ”evidens” och ”evidensbaserad praktik” har sina rötter i det medicinska forskningsfältet från början av 1990-talet. Systematiska översikter har en central plats i evidensbaserad medicin och produceras huvudsakligen av särskilda organisationer, så kallade mäklarorganisationer.
Evidensbegreppet har nu också fått stor genomslagskraft i den svenska och internationella skoldebatten och skolforskningen. Mot bakgrund av detta gör pedagogikforskaren Magnus Levinsson från Göteborgs universitet en historisk översyn av evidensbegreppets genomslagskraft och dess implementering i olika forsknings- och utbildningssammanhang. Levinssons avhandling heter ” Evidens och existens: evidensbaserad undervisning i ljuset av lärares erfarenheter”.
Olika länders utbildningsdiskurser allt mer lika
Diskussionen om en evidensbaserad utbildning och skola påbörjades enligt Levinsson i mitten av 1990-talet. Den brittiske utbildningsvetaren David Hargreaves menade då att läraryrket och många av lärarnas undervisningsmetoder inte kan betraktas som forskningsbaserade. Det saknades en sammanhållen forskningsbas som lärare kunde förlita sig på. Denna forskningsbas saknas i stor utsträckning fortfarande.
Evidensrörelsen ställer krav på en höjning av undervisningsstandarden och förbättrade skolresultat. Alla undervisningsmetoder är inte lika effektiva eller framgångsrika och evidensrörelsen menar att lärare måste utgå från undervisningsmetoder som genom forskning bevisats vara effektiva, förklarar Levinsson. Dessa tankar får stöd av internationella skolmätningar, OECD:s centrum för utbildningsforskning och förnyelse (CERI) och mäklarorganisationer, men också av politiska röster och olika intresseorganisationer.
Länder rekommenderas att implementera särskilt säkra, evidensbaserade undervisningsmetoder och på andra sätt anpassa skolsystemet utifrån resultat av forskning. Processen leder fram till en ökad internationell likriktning på utbildningsområdet i takt med att olika länder omformar sina utbildningssystem, konstaterar Levinsson.
Till exempel kan det stora intresset för formativ bedömning ses i ljuset av dessa processer. Systematiska forskningsöversikter visar nämligen att formativ bedömning effektivt ökar elevernas måluppfyllelse.
Undvik top-down styrning
Levinsson ser två utvecklingslinjer när det gäller diskussionen om evidens i skolsammanhang. Den ena är ”den klassiska modellen” och den andra är det som Levinsson kallar en ”evidensinformerad praktik”.
I den klassiska modellen förväntas lärare implementera särskilt rekommenderade undervisningsmetoder i sin undervisning, en linjär implementering som blir hierarkisk. I linje med detta tror exempelvis många politiker och andra beslutsfattare att lärare enkelt kan översätta resultaten från systematiska översikter till undervisning, menar Levinsson.
Med andra ord förväntas lärare och enskilda länders skolsystem förändras utifrån givna riktlinjer, utan att ta hänsyn till enskilda skolkontexter och kulturer. Enligt Levinsson har bl.a. OECD gjort påtryckningar på enskilda medlemsländer att genomföra vissa typer av reformer.
Den klassiska modellen genomsyrar i mångt och mycket OECD:s verksamhet. Även riktlinjer från OECD, liksom den politiska debatten både i Sverige och internationellt, har påverkats av den klassiska modellen, menar Levinsson.
Ta hänsyn till lokala förutsättningar
Den klassiska modellen tar inte hänsyn till lärares kunskaper och erfarenheter eller de specifika kulturella, ekonomiska och sociala villkor som råder i olika länder och skolmiljöer, menar Levinsson. Till skillnad från den klassiska modellens top-down perspektiv betonas i evidensinformerad praktik, betydelsen av lärarnas professionella omdöme och kompetenser. Där är också den specifika lärandekontexten central, poängterar Levinsson.
I en evidensinformerad praktik antas forskningsresultat primärt kunna ge vägledning. Forskning kan ge nya perspektiv när det gäller skolutveckling och undervisningsmetoder, men lärare och rektor ska avgöra hur arbetet ska bedrivas, enligt Levinsson. Han menar att olika kvalitetshöjande insatser kan ske i samarbete med utomstående organisationer och experter, t.ex. högskolor och forskare. Men den egna skolans utveckling måste ägas av rektor och lärare. För att lärare ska kunna bedriva ett utvecklingsarbete i sina egna lärandemiljöer måste rektor skapa organisatoriska förutsättningar för detta arbete, menar Levinsson.
Sammanfattningsvis kan man säga att evidensinformerad praktik är mer komplex än den klassiska modellen av evidensbaserad praktik då den tar hänsyn till olika kontexter och införlivar lärarnas erfarenheter med olika forskningsresultat.
Utveckla analysförmåga och hur forskning används
Avhandlingens kanske viktigaste poäng är att besluten om vad som ska göras i klassrummet måste överlämnas till läraren. Utifrån sin egen erfarenhet och med hänsyn tagen den kunskap som finns inom ett givet fält måste läraren avgöra om och hur en viss evidensbaserad undervisningsmetod ska användas och i vilket syfte.
För att lärare ska kunna ta insiktsfulla beslut av det här slaget måste de utveckla förmågan att kritiskt granska, värdera och välja ut forskningsresultat, men också hur man kan implementera dessa i verksamheten. Levinsson förespråkar alltså fortbildningsinsatser där lärare ges möjlighet att utveckla förmågan att identifiera olika typer av systematiska översikter och värdera forskningsunderlaget. På så sätt kan lärare ges bättre förutsättningar att mer självständigt och utifrån en egen erfarenhets- och kunskapsgrund fatta beslut om och hur en viss evidensbaserad undervisningsmetod ska användas, hävdar Levinsson.
Text: Vanja Lozic
